Som (i princip färdig) psykolog dras jag med det intrikata faktum att jag inte får känna det jag känner, tänka det jag tänker, eller tycka som jag gör. Jag får inte bli förbannad när jag är arg eller fruktansvärt besviken när jag blir fruktansvärt besviken. För jag är ju psykolog. Hur kan jag tycka/känna/tänka som jag gör när jag är psykolog? Jag borde ju veta bättre. Jag får inte säga att jag blir arg för hur kan jag göra det och såra andra, när jag är psykolog?
Sån här skit möts jag av hela tiden. Att vara psykolog innebär tydligen att jag måste tänka hela tiden på hur andra känner, men jag ska ignorera mig själv och det jag själv tänker/känner/tycker. Men vet ni vad? Så fan heller. Jag är ingen känslo- tanke- eller tyckbefriad person för att jag är psykolog. Och jag tänker då verkligen inte låtsas om att jag inte blir förbannad och säga sårande saker om jag vill. Bara för att jag är psykolog. Jag säger då bara det - så fan heller.
