Kanske, kanske

Är du på väg tillbaka till mig nu, snälla säg att jag inte tar fel! Du måste komma nu för jag saknar dig. Vi två har alltid varit bästa vänner. Kanske vill du pröva på livet någon annanstans, men du vet också att vi hör ihop. Ingen av oss är hel utan den andre. Jag känner på mig att du snart kommer att vara hos mig igen. Borta är bra men hemma är bäst, är det inte så?
Din plats här hos mig finns alltid kvar. Så kom nu. Kom tillbaka hit du hör hemma.

Kan det bli bättre än så här?

Egentligen så är nog det här så bra som det kan bli just nu. Jag tror faktiskt det. 4 dagar kvar till sommarlov och halva utbildningen är avverkad. En lång sommar väntar. Ett jobb som jag trivs med väntar. En massa bra böcker väntar på att läsas. Jag har mycket framför mig som jag ser framemot. Kanske vissa saker mer än andra. Förhoppningar som kan infrias. Drömmar att drömma. Drömmar som kan förverkligas. Det är så mycket spännande saker som kan hända. Jag tror aldrig jag har känt mig så här förväntansfull inför en sommar. Kanske är det för att jag för första gången inte känner avsky inför det som ska komma. Inget gummiband som försöker dra mig tillbaka så fort jag går lite utanför min trygghetszon. Jag hade ingen aning om att det var så här det kändes att ha så många möjligheter.
Det är bara en enda grej jag saknar. Närheten. Men det ska nog kunna lösa sig. Nån gång.

Etablerande omständigheter

Jag vet en etablerande omständighet som påverkar mig mer än någon annan. Jag säger inte vad, men jag kan avslöja att det är något viktigt. Något stort. Den påverkar hela mitt väsen - vem jag är, vad jag känner och min syn på framtiden. Jag är rädd för vad den etablerande omständigheten kan orsaka. Men samtidigt är jaag medveten om att det den kan ge upphov till bara är något positivt. Så jag väntar.

Så mycken smärta

Jag är glad att det är jag som har den här smärtan. Jag vill inte att nån annan ska behöva ha den. Men ibland känner jag sån förtvivlan över att jag aldrig är fri. Och så många många gånger som jag har fått höra hur lugn och samlad jag ser ut, hur fridsam jag är och aldrig stressad. Ni skulle bara veta hur mitt inre ser ut. Det känns som jag har ett stort öppet blödande sår inom mig som gör så fruktansvärt ont. Jag kan inte fatta att det inte syns. Det blöder och bultar och är alldeles inflammerat. Jag undrar hur så stor smärta kan vara så osynlig, samtidigt som jag vet att jag har blivit en mästare på att dölja det onda. Och inte bara det. I hela mitt liv har jag dolt mig för det har varit min livlina. Den som inte kan se mig kan inte skada mig. Och jag har alltid försökt inbilla mig att det gör mindre ont att inte synas. Det gör det inte, det kan jag försäkra.
Jag är fastlåst mellan dessa två ytterligheter och jag kan inte röra mig åt något håll. Jag varken vill eller kan bli osynlig mer men jag vet heller inte hur jag ska göra för att förflytta mig åt andra hållet. Det håll där jag kanske kan få existera. Som jag skrivit tidigare så är ambivalensen bitterljuv. Jag vill men jag vill inte. Kom hit men försvinn härifrån. Acceptera men förändra. Ständigt dessa dilemman.

Nej du får inte!

Du får inte gå, jag vägrar låta dig. För om du går vet jag inte vad jag ska göra. Hur jag ska klara mig om jag inte får låta mina ögon se dig.
Hur mitt liv ska få mening om du inte är här. Jag vill att du ska vara här, ingen annanstans. Du hör hemma hos mig. Jag hör hemma hos dig. Jag har inte kraft att söka efter dig. Du måste komma tillbaka, komma tillbaka nu. För jag kan inte tro på framtiden utan dig, kan inte tro på livet. För om du inte finns så finns inte jag heller.

Acceptera och må bättre

Det funkar redan! Det första jag tänkte när jag kom var att jag skulle tänka på att jag inte kommer hinna allt jag vill och acceptera det. Och jag förnam genast en sänkning i stressnivå. Acceptera och låt passera. Notera men låt det sedan gå vidare. Det är värt ett försök. Så nu ska jag ut och öva medan jag går min promenad. Jag ska vara medvetet närvarande så mycket det går. Jag ska inte tänka på det som väntar. För den tiden kommer.

En tragisk historia

Satt just och läste lite om dialektisk beteendeterapi vid BPD och helt plötsligt mindes jag en sak som jag läst en gång. Jag antar att det var en respondent betingning som gjorde att jag kom att tänka på det. Det var ett reportage om en flicka i tonåren som berättade om något som jag tycker påminner mycket om en invaliderande miljö. Jag minns inte hela sammanhanget men hon kände sig uppenbarligen väldigt missförstådd och marginaliserad som liten. Eftersom hon upplevde att ingen förstod henne så fick hon ibland raseriutbrott som bemöttes med fysiska medel genom att hon blev fasthållen. Hennes beteende förklarades med referens till hennes personlighet, inte att något i miljön kunde vara fel. Många saker som hände i familjen, i form av bråk och oenigheter om jag inte minns fel, fick hon skulden för. Det var hon som var besvärlig och elak fick hon höra. Nu var den här flickan i alla fall äldre och beskrev att hon ofta brottades med tankar kring orsaker till många bekymmer hon upplevde som ung vuxen. Hon funderade kring om det var dessa familjeförhållanden och den skuld hon fick sig tilldelad, i kombination med att hennes beteende ansågs som sjukt och avvikande, kunde orsaka så mycket lidande även långt senare. Jag minns inte så mycket mer än så, men tänkte instinktivt på det när jag läste om invaliderande miljöer som inte erkänner eller förstår eller bekräftar ett barns sätt att uttrycka sina känslor. Som inte förstår att ett barn uttrycker sin frustration över att inte bli förstådd genom att visa sina känslor utan censur.
Jag tycker att det är så sorgligt att barn (och vuxna också för den delen) ibland får utstå många oförstående blickar och kommentarer. Om det är en enda viktig sak jag kommer minnas från det jag nu läser om, så hoppas jag att det är; att allt beteende är förståeligt. Utifrån varje persons unika livshistoria kan man förstå det nuvarande beteendet. Slutsats: Det oförståeliga är alltid begripligt. På vilket sätt är en annan sak.

Det är bara att åka med

De senaste veckorna har flugit iväg. De har också inneburit en berg- och dalbana för mig. Mitt inre har varit mer i uppror än vanligt. Min värk har varit en ständig följeslagare, som en skugga som alltid går ett steg bakom mig och slår mig i huvet. Men så fort jag vänder mig om är skuggan borta. Men ändå vet jag att den finns där, för jag kan se den i ögonvrån.

Stundtals under dessa veckor har jag befunnit mig nära utmattningens rand. Tror jag i alla fall, för det är så det har känts. Jag har upplevt det som en omöjlighet att kraften någonsin ska kunna återvända. Denna fruktansvärda trötthet kan bero på långvarig stress har jag läst nånstans, och jag tror faktiskt på det. Två terminer har nu gått. Visserligen har jag inte uppfattat dem som övermänskligt arbetssamma när jag har brottats med dem i mindre etapper, men nu när jag lägger ihop dessa etapper kan jag se att jag varit utsatt för lågintensiv stress under väldigt lång tid. Ni vet; även om man bara har en lätt börda så blir den tung i lång loppet. Vilket den är nu. Nästintill omöjlig att bära.
Och jag försöker förstå att den värk som förpestat mitt liv under våren kanske har varit en varningssignal. Nånstans vet jag redan det, men jag vill inte erkänna det. Jag har så länge trott att jag bara kan ignorera kroppens signaler. Men jag har lärt mig nu. Att jag kanske inte kan det - och att det kanske skulle kännas lättare att bara följa med. Kämpa inte emot. Dras med.

Dagens liv

Nu är jag hemma, med datorn i knät och kroppen i sängen. Nu smyger den hemska värken sig på igen. Ska jag aldrig bli fri från den? Varför kan den aldrig försvinna för gott? Många frågor ställer man sig men svaren växer inte på träd.
Kvällens mål är i alla fall att ta sig ut på en promenad, och att svänga ihop en pannkaka. Det borde inte vara ouppnåeligt. Tror jag.
I övrigt ligger böckerna på skrivbordet och pockar på uppmärksamhet, men jag ignorerar dom. Nu ska jag sova.

Omänskligt

Allvarligt talat. Jag vet inte hur jag någonsin ska lyckas ta mig ur den här tröttheten som nu förlamar mig. Den trötthet som hindrar mig från allt jag vill göra, och tvingar mig att avstå från det. Jag är så less på att försöka sporra och motivera mig när det inte finns någonstans att få kraften ifrån. Oftar tar mina motivationsförsök sig nedlåtande former i och med att jag skäller på mig själv för att jag känner mig så svag och orkeslös. "Nu slutar du upp med dom här dumheterna", "Skärp dig nu din svaga mes!", "Nu gör du det du borde annars är du värdelös". Så brukar det låta i mitt huvud vid dessa tillfällen. Och naturligtvis förstår jag att detta är fel sätt att försöka skaffa sig energi. Att motivera sig genom att mer eller mindre hot sig själv är nog inte nån kontruktiv strategi. Men likväl gör jag det.

Jag känner att det har varit ett långt skolår. Utan vila, utan pauser. Kanske är det inte så konstigt att både kropp och själ säger ifrån nu. Kanske borde jag lyssna på kroppens och själens röster när de talar till mig. I så fall blir det första gången på mycket länge, om någonsin.

Nu lyser den röda lampan

Denna rubrik syftar på att min energi är på upphällningen nu. Jag vet inte om jag nånsin varit lika energilös som jag är nu. Och då har jag varit energilös många många gånger. Kroppen är trött, liksom själen. Och jag vet inte hur jag ska lyckas tanka för att orka komma igen. En dryg vecka kvar. Undrar just hur länge man kan köra på rött. Hur länge räcker det röda? Och vad ska jag ladda med för att orka den här sista veckan? Mycket grönsaker? Faktiskt så tror jag inte att det hjälper. Några dygns sömn kanske hjälper, men att sova så länge är inte ett alternativ. Nej, jag behöver bara andas ut. Jag har kanske inte insett det förrän nu. Jag har så länge försökt leva på viljan, och inte på kraften. Jag har nog inte velat inse att kraften varit slut ett bra tag nu. Det är kanske dags att lyssna på kroppen. Som jag inte gjort på mycket länge. Smärtan som jag gjort allt för att förneka och projicera bort. Just denna kväll inser jag att det kanske var fel av mig. Men jag tänker inte falla på målsnöret. Jag är bara så trött... men det hjälper inte med sömn. Denna trötthet är bortom sömnens möjligheter. Frågan jag ställer mig är hur jag nu ska återfå kraften. Jag ber till kraften att den ska uppenbara sig. Jag väntar på dig och du vet var jag finns.

Trött, glad, nöjd, avslappnad, pluggande

Alla dessa beskriver hur jag känner mig nu, i varierande utsträckning. Trött på grund av att ha jobbat långa pass, glad och nöjd för att jag trivs så bra med det jobbet, och till sist avslappnad för att jag är hemma och tar det lugnt efter en lång helg. Nu kanske det kan tyckas lite konstigt att jag kan känna mig avslappnad samtidigt som jag pluggar. Men så är det. Jag har pallrat upp en massa kuddar i sängen och så har jag tänt en sticka rökelse som var väldigt behaglig. Allt detta kombinerat med känslan av och vetskapen om att jag kan ta det lugnt ikväll bidrar till denn avslappning, det är min fasta övertygelse.
Så nu ska jag nog ta och fortsätta med att vara glad nöjd och avslappnad och sen ska jag ta och fixa i ordning lite kvällsfika. Och just det! Ikväll är det Bones kl 20 på trean... Ett tips för den som gillar kriminalare som jag...! Hoppas ni har en skön kväll allihopa!

Bilder

Jag hittade en massa bilder på en skiva. Delar med mig av några:

Till vänster: hemma. Öppet hav ute vid klipporna.




Laban.

Rena rama sommaren

Ska försöka dra iväg mig ut på en mindre promenad strax. Sen är det sitta ute och försöka plugga som gäller. Och ännu lite senare ska jag hoppa på mitt 24-timmars arbetspass. Ledig kan man vara när man blir gammal.
Tills dess väljer jag att sysselsätta mig, med plugg och jobb och sol. Det ska kännas att man lever. Det ska göra lite ont. Hur ska man annars kunna veta när smärtan går över? Eller när det gör lite mindre ont?
Nu ska jag i alla fall klä på mig riktigt och lyssna på Björn Afzelius.

Jobba och plugga

Den här helgen ser jag verkligen till att hålla mig i rörelse. Idag, jobbat. Ikväll; plugga. Imorgon; plugga. Imorgonkväll; jobba. Söndag; jobba. Söndagkväll; plugga.
När ska jag hinna med nåt annat än just detta? Men skitsamma. Jag mår bättre av att ha mycket att göra än för lite. Jag blir lätt rastlös och trött. Dessutom motiverar jag mig bättre och är inte lika trött när jag vet att jag måste skärpa till mig. När jag vet att jag inte har nåt val. Så långt allt väl alltså...
I övrigt har jag inte mycket att förtälja just nu. Har ni?

Spinoza

Vet du, nu har jag skrivit ett inlägg som är riktat till dig. Det är än så länge opublicerat.
Om du på allvar vill vara min vän så publicerar jag det, eller skickar det på annat sätt. Men i så fall får du meddela det. På valfritt vis, men jag antar att du använder bloggen. Jag vill inte ha mer tystnad nu. Nu vill jag höra fler ord från dig. Vare sig det är på din blogg, min blogg, facebook, sms, telefon, snigelpost, vad du nu kan tänka dig.
Jag väntar på ditt meddelande.

Inlägg nummer 601

Jag såg precis att detta är mitt 601:a inlägg i denna blogg. Det trodde jag inte när jag började blogga nån gång i juni 2007. Jag trodde knappast att jag fortfarande skulle hålla på med bloggandet nästan exakt två år senare. Men här är jag nu.

Imorse körde jag ett motivationsstärkande tankeexperiment med mig själv i alla fall. Jag försökte ställa ett ultimatum till mig själv. Kravet var att jag skulle ge mig sjutton på att klara av denna sista tenta och arbete utan rest eller omtenta. Om jag inte ger mig sjutton på det ska jag försöka minska en konsekvens som jag inte vill bli av med. Vilken denna konsekvens som ska borttagas är har jag inte riktigt fastställt än, men det ska vara något som svider ordentligt tt bli av med. Som kaffe. Eller mina promenader. Eller CSI, Grey's anatomy, Desperate Housewives eller Criminal Minds (dvs mina älskade serier). Inget av detta vill jag bli av med. Så är det bara att köra järnet med allting och hoppas att man orkar.
Nu ska jag dessutom jobba i tre dagar framöver så då gäller det att inte vara alltför trött ocg energilös. Undra förresten om man kan motivera sig till energi med samma medel....? Som att om jag inte ger man fan på att jag har energi så blir jag också av med någon önskad konsekvens... ? Detta kräver en stunds fundrationer.
I alla fall så har min motivationsträning idag redan haft verkan. Jag gav mig den på imorse att jag skulle ha ett utkast till genusarbetet klart innan dagen var slut. Och nu är klockan inte ens fyra och jag har redan uppnått målet! Ska man fira med lite kaffe kanske....?

Hur många sidor har ett mynt?

De senaste veckorna har jag sett både myntets framsida och baksida. Och något mitt emellan. Finns det en tredje sida av myntet? En fjärde? För mig tycks det inte otroligt att det är så. Allt är ju inte svart eller vitt. Ibland är det grått, ibland grönt, gult, blått eller vad man vill.
Men det är märkligt när myntet helt plötsligt vänder på sig. Jag har inte sett den andra sidan på ett tag, men när jag såg den kände jag genast igen den. Lite förvånad blev jag dock, för jag vet inte hur det gick till. Hur det gick till när myntet bestämde sig för att visa den goda sidan. Hoppas jag får se mer av den goda sidan, om det så bara är för en enda dag.

Roliga ord

Igår satt jag och funderade kring vilka de vackraste orden var. Nu ikväll började jag fundera kring de roligaste orden. Och jag inser att dessa ord nog är en kombination av "riktiga" ord och ord som fått en dialektal(läs: ångermanländsk? Nordlandersk?) prägel. Vissa ord kan nog också mer kallas uttryck, men jag tar med dom ändå!
Okej:

Klater
Låppli
nyckern
döra
klo
möxe
boa
hemme
rat
nagle
hamna
julgrarna
skrömta
oväre
hart
språke
frÄda
årajt

Sådär ja. Då kommer jag inte på fler men jag vet att det finns många, många fler att ta av. Nu är det upp till er! Vet ni vad alla betyder? (observera att detta är talspråk eftersom det till min kännedom inte förekommer några liknande ord eller uttryck SAOL). Bara för klargörandets skull.

Något som inte finns

Undra hur många saker man känner på en dag. Sådana känslor man kan identifiera och såna som bara finns där utan att man kan sätta ord på dom. Vissa hävdar att känslor inte finns för att man inte kan se dom. I så fall tycker jag att det är mycket märkligt att något som inte finns kan göra mig så ledsen. Eller glad för den delen. Eller vad som helst annat. You name it, I feel it.
Jag tror på känslorna och därför känner jag dom, det är min övertygelse. Och eftersom jag tror på dom så uppmärksammar jag dom, söker efter dom. Ibland känner jag saker men frågar mig varför. Ibland känner jag inte det jag vill känna och då frågar jag mig också varför. Ibland tycker jag inte att jag känner nånting alls, även fast jag vill.
Ja ni. Det här kan nog sluta hur som helst!
Men jag tror på känslan även fast den inte syns. Inte med ögat i alla fall.
Jag tror på många saker jag inte sett. Och på många saker jag inte känt heller för delen. Men ändå vet jag att dom finns. Det måste dom.

Bittersweet

Jag pratade om ambivalensen igår. Och under natten så har jag på nåt sätt fortsatt att bearbeta detta ämne. Egentligen så gillar jag ambivalensen, för den får mig att känna att jag faktiskt har många möjligheter. Om allt vore solklart skulle det betyda att allt är determinerat och det vill jag inte tro på.
Kanske är det så att den där känslan av sitta fast mitt emellan egentligen betyder att man inte gör det? För om man tvekar inför flera val betyder det ju att man har en stor möjlighet att välja hur man vill ha det. Jag har bestämt mig för att det är fantastiskt. Det är nog därför jag upplever den där bitterljuva känslan så ofta. Glädjen över att känna att jag har val. Och den samtidiga sorgen över att att ett val alltid betyder att man väljer bort ett annat. Jag gillar att jag har ett val. Och jag ogillar att jag inte har det.

Att försöka bromsa en snöboll som satts i rullning

Det är sen kväll för att vara mig. Kom just hem. Har suttit i vad som känns som en evighet för att försöka formulera vad det är jag vill skriva. Jag vet att det är nåt, men jag hittar inte orden.
I brist på annat får rubriken fungera som nån slags symbol för det jag menar. Det som jag försöker förhindra men bejaka samtidigt. Att snöbollen äntligen har börjat rulla, som jag har väntat. Men samtidigt vill jag bromsa, säga stopp. Jag hade inte kunnat vara mer ambivalent inför det. Jag vill, men jag vill inte. Att lösa detta dilemma är omöjligt. Eller åtminstone tycks det så.
Som ni märker så väljer jag också ambivalenta och symboliska ord när jag beskriver detta. Denna rullande boll kan tolkas på flera sätt, och kanske förstår ni vad jag menar eller så gör ni inte det. Hursomhelst så väljer jag att uttrycka mig så tills vidare. Om du undrar vad jag menar så fråga. Det är möjligt att jag svarar.

Jag skriver en berättelse

För ett tag sen började jag skriva en berättelse. Som en novell fast ändå inte. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska kalla det. Kanske kan jag kalla det för ord som jag skulle vilja uttala men inte vågar. En berättelse som jag skulle vilja berätta men inte kan. En rad meningar som tillsammans utgör en beskrivning över ett skeende som en gång utspelades i mitt liv. Jag skulle så gärna vilja dela med mig av det, men jag vet att det inte går. Eller det klart att det går men jag vill inte. För den som får ta del av den berättelsen ska vara nån som redan känner mig så väl att han eller hon redan vet vad den handlar om.

Motivera mera

Har suttit i röda rummet sedan imorse men är nu hemma. Ord kan inte beskriva hur less jag är. Jag skulle behöva uppfinna nya ord till det, men det har jag ingen energi till.
Men vad har jag energi till då? Ingenting är mitt spontana svar. Men det spontana svaret är inte det bästa svaret. Jag måste försöka tänka nyanserat. Jag har faktiskt energi till att kliva upp på morgonen och pallra iväg mig till skolan, plugga en del, uträtta dom ärenden jag måste och sedan ta mig hem och sitta vid datorn ett tag. Det är faktiskt inte dåligt!
Jag har också energi till att fundera kring vem min hemliga vän är. Jag har aningar, men känner besvikelse över att du inte vill säga vem du är.
Sen har jag faktiskt också energi till att planera vad jag ska göra de närmaste dagarna. Vad jag ska bli färdig med. Att genomföra det är en annan femma. Men att planera är bra. För det innebär att jag fortfarande tror på en framtid.

Beteendeexperiment? Ja varför inte...

Jag tror att jag ska ägna mig åt lite beteendeexperimenterande i veckan! Men jag vet inte hur jag ska våga. Men jag måste! Jag ska försöka peppa mig själv till att göra nåt som jag hela tiden intalat mig inte är "min grej". Men kanske kan det bli...!? Bara jag tänker på det blir jag så nervös att jag inte kan plugga...
Men hursomhelst. Jag har börjat lära mig att tunnelseende inte är så kul, det är mycket roligare att se sig omkring.
Så här tänker jag mig att det skulle gå till i alla fall: (från Mörch & Rosenberg, 2006)

1. Situation som du gärna vill bli bättre på att hantera:
Prata med nån som jag tycker om.

2. Förutsägelse:
Jag kommer att säga nåt dumt och ångra att jag ens försökte.

3. Beteendeexperiment:
Komma på nåt att säga vid nästa tillfälle (eller åtminstone göra ett försök på facebook eller telefon/sms...)

4. Vad hände?
Jag återkommer när experimentet är genomfört... :D

5. Bedömning (vad utfallet säger om förutsägelsen):
Jag återkommer med det också...

Huvva va nervös jag blir nu. Nu måste jag ju göra det eftersom det är "offentligt", men det är nog därför jag skriver det här också - så att jag verkligen genomför det.... hehehe

Sova eller plugga?

Slits mellan mina två viljor. Den delen som är så ofattbart trött och bara vill sova och den del som känner att den måste plugga. Det är mycket nu. Det tynger. Kampen fortgår. Men än är det inte dags att kasta in handduken. Den tiden ska aldrig komma! Jag ska kämpa för allt vad jag är värd. Jag ska kämpa och komma ihåg att det finns dom som är fina i den här världen. Såna som man inte behöver dölja sig för, som jag alltid gjort. Snart är jag där. Snart har jag kommit så långt att jag kan acceptera den jag är.

Allt och inget samtidigt

Jag har absolut ingenting att blogga om nu, men samtidigt jättemycket. Så mycket att det är svårt attt få fatt i någon av trådarna tillräckligt länge för att börja skriva om den. Dom bara flyger runt i huvet utan att ha något sammanhang. Så kan det vara ibland.
Skönt att vara tillbaka i Ume igen i alla fall. För Berghamn har någon slags förtrollning över sig - som om det spinns ett jättestort spindelnät runt en. Det blir svårare och svårare att se mellan trådarna och till slut känns det som att man inte kan ta sig loss från väven. Naturens skönhet gör mig blind för något annat än just den. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker värja sig eller förbereda sig innan för det blir alltid samma sak. På ett sätt är det underbart men på ett annat är det fruktansvärt svårt. Jag önskar det fanns något bättre sätt att beskriva det, men i skrivande stund kommer jag inte på något.
Således lämnar jag det därhän för en stund.

Istället förbereder jag mig inför denna dag. Och den kommer bli bra.

Soon i'm leaving Berghamn

Några timmar till sen åker jag, och kommer inte hem igen förrän det är sommar på riktigt. Nån gång i juni. Har planerat att vara ledig en vecka eller två efter eller strax efter tentan den 3:e.

Det har gått ganska bra att vara hemma men det är ändå skönt att åka. Som vanligt. Man blir ganska trött av att inte få vara ifred (å som vanligt kommer jag få skit för att jag skriver det). "Kom inte hem då om du hatar det så mycket", brukar det låta. Men jag har sagt det förr å jag säger det igen, hur många familjer har jag då? Jag har ju den här. Take it or leave it. Och jag måste ju "take it". Vad skulle jag annars göra liksom.

Det verkar vara svårt för många att förstå att jag är mån om mitt inre rum. Jag tror att det kan uppfattas som att jag är osocial. Men det är helt fel, jag är faktiskt väldigt social, men har behov av att veta att jag har ett ställe att dra mig tillbaka till. Ibland tackar jag nej till saker, ibland tycker jag exempelvis om att äta lunch själv å såna saker. Nuförtiden tycker att jag att det kan vara skönt att göra sånt själv, men en gång i tiden var det ett nödvändigt ont. Kanske har jag gjort dygd av nödvändigheten - ett sätt att behålla kontrollen antar jag. Och ibland fungerar det bra, ibland mindre bra. Men det är väl så med det mesta i livet.

Mina första två patienter

Japp, kön till min framtida psykologmottagning börjar redan ta form! När jag var ute på promenad gick jag förbi ett av husen i byn där det satt två äldre invånare i 60-årsåldern. Dom nöjer sig aldrig med att bara säga hej utan ska alltid säga nåt skämtsamt. Så dom frågade om jag kunde ta hand om dom när jag var färdigutbildad och det lovade jag att jag skulle göra! Så där har jag mina första klienter.
Kanske ska jag tillägga att en av dom anlitade mig (väldigt seriöst naturligtvis) att ställa upp som krogchaffis när jag hade tagit körkort. Absolut lovade jag. Och nu har det gått sju år och hittills har jag aldrig ställts till svars för detta löfte (som tur är!). Men det var lite kul ändå.

Jo det var väl det jag hade att förtälja denna tidiga lördagsafton. Nu ska jag dricka välling, äta skorpor och vänta på eurovision song contest!

Upp på berget

Tidigare gick jag en liten tur och på vägen hem så klättrade jag upp på tv-mast berget. Vad är det undrar du? Jo det är ett litet men ganska högt berg här hemma som jag har gått förbi nästan varje dag i hela mitt liv men aldrig varit uppe på. Dessutom är det en enormt lång tv-mast längst upp som man ser från hela byn men som jag aldrig sett på nära håll. Förrän idag! Nu är den tv-masten inte i funktion pga av digitaliseringen men den står kvar än iaf. Hur som helst måste jag gå dit fler gånger, men troligtvis blir det inte mer under denna hemmavistelse.

Under tiden jag befann mig på denna promenad så fick jag ett sms, som skickats igår men som inte kommit fram pga av dålig täckning. Ett långt sms som jag berördes djupt av. Om du läser detta så tackar jag dig än en gång.

Resten av dagen kommer gå åt till ännu en promenad, pluggandet har jag gett upp. Det går inte att koncentrera sig.
Jag ska istället försöka samla kraft inför de sista pluggveckorna, hitta de sista reservdepåerna och den sista gnuttan motivation för att klara denna sista tenta och det arbete vi ska börja med på måndag. Sedan blir det arbete största delen av sommaren, vilket jag för första gången inte känner fullständig avsky inför. En särdeles ny känsla för mig. Ut med det gamla och in med det nya. Jag känner att det nya är bättre. Nog för att jag har lärt mig av det gamla men jag har fått betala dyrt för det. Och jag är glad att det äntligen är över.

Regn, kyla och Barlow

Idag är det riktigt kallt. Och småregnigt. En perfekt dag för att läsa min favoritbok Barlow. Och kanske lite annat. Yepp.
Annars blir det väl inte mycket gjort, men vad vet jag. Kanske får jag enorm energi och pluggar järnet, men troligt är det inte. Men en promenad blir det i alla fall, fast en kort sådan.
Annars har jag inget att förtälja, klockan är ju trots allt bara 9.20 än. Det blir nog fler ord under dagen.

Fredag = pluggeliplugg

Jo ni! Som den hårdpluggande, kunskapstörstande människa jag är så har jag ägnat mig åt att läsa den underbara Barlow-boken under några timmar nu. Lägg märke till att jag inte skämtar vad gäller Barlow. Jag gillar den skarpt, troligtvis den bästa av KBT-böckerna enligt mig. Ajajaj, sluta kasta saker på mig för att jag tycker det! (finns det överhuvudtaget någon annan jag som gillar den, isf skriv så vet jag att jag inte är ensam.. :P) Har läst om behavioural activation for depression alldeles nu och visst är det jätteintressant men en aning för enkelt för mig. Jag förespråker definitivt K:et i KBT. Tänkande, känslor, temperament, problemlösning, coping-strategier. Allt sådant är alltför viktiga begrepp för att jag skulle vilja lämna dom utanför. Men såklart; det är ett ständigt cirkelresonemang mellan vad som orsakar vad - är det tankarna som orsakar beteendet eller beteendet som orsakar tankarna. Ett klasssisk "hönan - eller ägget"-dilemma med andra ord. Båda synsätten har sina poänger, helt klart.

Hursomhelst.
Ägnade en eftermiddagstimme till att vandra en livgivande tur längs min favoritväg här hemma. Ensam. Och det var så jäkla skönt. Jag blir ofta irriterad av att gå med andra, för jag vill gå i min egen takt, men kanske framförallt för jag vet att jag inte kan tillåta mig att verkligen slappna av och bara uppleva om jag inte är själv. Tiden gick alldeles för fort dock. Men jag ser framemot samma sak imorgon.

Annars så har jag ägnat mig en del åt att analysera "mina" miljöer. Dom jag befinner mig i och omger mig med. Jag har kunnat dra några slutsatser. En miljö är och har alltid varit högst förutsägbar. Positivt? Ja kanske på ett sätt. Å andra sidan har samma miljö också varit i hög grad invaliderande. Negativt? Inte nödvändigtvis. I och med det vet jag vad jag har att kämpa emot. Och det sporrar mig.

Halvtid

Nu har jag varit hemma i två dygn snart å det är ungefär lika många kvar av vistelsen här.
Hittills har det gått bra men det varierar.
Har inte gjort nåt vettigt idag, i alla fall inte än. Inte vart ute på promenad, inte pluggat. Jag känner mig så förbaskat stressad för det är helt omöjligt att få studiero här. Jag har ingenstans att sitta, så det blir köksbordet och ni kan ju gissa hur ostörd man får vara där. Nä just det. Nåväl, snart så får jag vara ifred. En hel sommar av att få vara ifred. Jag önskar jag kunde förmedla lättnaden över det med ord men jag tror inte att det låter sig göras. Det finns inte ord för att beskriva den.
Hur som helst är det snart måndag och då kan jag andas igen.

Piller mot det onda

Klockan är snart elva. Jag har inte varit ut än men ska snart. Nu när pillret jag tagit mot smärtan äntligen börjar ge lite lindring kan jag gå och och använda kroppen. Men det är inte roligt att min kropp aldrig kan få vara fri, utan måste förlita sig på piller. Jag tycker inte om att ta piller. Ofta försöker jag hålla ut i det längsta, men till slut orkar jag inte längre med smärtan. Så då tar jag pillret. Det i kombination med att låta tårarna spruta ett tag brukar hjälpa, men inte alltid.
Dom gånger det hjälper är jag tacksam. Och jag försöker njuta av att det onda inte längre gör lika ont. Men jag vet att det kommer tillbaka och det tar ofta udden av glädjen.
Kanske måste jag acceptera att jag aldrig blir fri. Jag måste kanske lära mig att leva trots smärtan. Stundtals vet jag inte hur eller om jag kommer orka. Men det värsta är att jag har inget val. I ödets spel har jag inget att säga till om.

Svek

Ibland blir jag så besviken. Jag vill inte men av nån anledning blir det alltid så. Jag kan bara lita på mig själv för jag vågar inte annat. Jag är pålitlig, andra är det inte. Det är en stor sorg.
Sorgen över att alltid känna sig i vägen, inte accpeterad och inte värd att bli bekräftad och bemött för den man är. Det är inte konstigt att jag är så tvivlande - alltid har jag fått erfara att det inte finns någon riktig omtanke. Ofta är den bara spelad, om ens det. Att alltid få bekräftat att med omtanken följer villkor. Villkor om att jag bara är värd att bry sig om, om det inte finns nån annan. Men så fort det finns nån annan mer intressant, viktig, roligare så försvinner jag helt plötsligt. Hela mitt liv har det varit så och jag undrar om jag någonsin kommer att få uppleva något annat än det. Nån som inte sviker, som alltid finns där, som jag kan lita på. Utan villkor. Någon som är lyhörd, som ser. Någon som inte vänder ryggen till när något roligare dyker upp. Men i denna stund är jag inte säker på att någon sådan person existerar.

Utsläckning?

Det är jääteintressant att läsa om utsläckningsprocesser tycker jag. Men jag är inte säker på att jag tror på det. Jag har långt innan den här kursen började på egen hand försökt släcka ut saker, men det har inte funkat. Troligtvis skulle en KBTare hävda att jag inte tillät mig vara tillräckligt länge i situatonen för att reaktionen skulle släckas ut. Kanske sant, kanske inte.
Men skitsamma för nu är det greys anantomy.

Idag åker jag

Klockan 4 i eftermiddag så sitter jag på bussen hem, jag har nästan tappat räkningen på hur många dagar och veckor som gått sen jag var hemma sist. Men det är många fler än nånsin tidigare. Jag ska äntligen få träffa katt-pojkarna! Undra om dom känner igen mig. Om inte så ska jag ju vara hemma några dagar så dom får lära känna mig igen.

I alla fall så skiner solen idag, och det kombinerat med kaffe och nyhetsmorgon är för mig en riktig favoritmorgon. En promenad skulle göra allt komplett, men jag nöjer mig med promenaden till skolan lite senare.
Annars tänkte jag använda dagen till att fortsätta drömma.

Dagens plus

Det är lätt att tänka att det bara är smärta och ont hela dagarna, men så är det inte. Vissa saker skiner igenom det där onda som alltid följer mig. För jag fick ju se den som mer och mer har börjat uppta mina tankar. Jag ser dig men jag tror inte att du ser mig. Men kanske kan du se att jag ser. Och tro mig, jag minns inte när jag såg senast. Om inte annat så är det ett bevis för att det finns goda känslor här i livet, och de är även förbehållna mig.

Ajajajajajajajbläbläbläblä

Bra rubrik eller hur? En av mina mest kreativa någonsin skulle jag tro.
Jag sitter här och förbereder mig för att läsa igenom föreläsningsanteckningarna. Och jag är så trött. Och jag har mått så kasst idag. Men jag tror inte någon har märkt nåt. Jag inbillar mig att jag är bra på att dölja saker, men jag har ingen aning om det är sant.
Tröttheten och den här eviga kampen får mig bara att vilja gå och dra nåt gammalt över mig. Det finns bara två saker som hjälper och det är en vän och en gråtattack. Men jag vet att jag har en tendens att dra mig undan när jag egentligen inte vill något hellre än att prata, eller krama. Jag tänker att jag inte får göra någon ledsen eller bekymrad för min skull. Jag vill att alla bara ska må bra, men samtidigt så verkar jag fullkomligt strunta i mig själv. Jag minns en gång för längesen en speciell dag då jag tänkte "Tack gode gud att det är jag och inte någon annan, det är bättre att det är jag". Å så tänker jag nog fortfarande också.

Tolkningar

Jag har börjat ifrågasätta mina tolkningar av många händelser. Jag frågar mig allt oftare om det finns en annan innebörd i orden jag uppfattar. Kanske menade den personen inte så? Det finns kanske en annan förklaring. Eller flera, vad vet jag.

Idag var så jädra less på att plugga att jag gav upp efter två timmar. Jag drog ner till stan och satt på ett fik med en massa kaffe. Och försökte symboliskt plocka upp böckerna där jag satt (som om kunskapen bara ska sugas upp av min hjärna om jag bara tar upp dom). Det gick väl sådär. Jag försökte inte på allvar att lära mig nåt där jag satt. I alla fall inte något som kan läras genom böcker eller på universitet överhuvudtaget. Jag funderade. På vem jag är och hur framtiden kommer se ut. Om jag sitter med en kaffekopp på ett fik om exakt fem år vad tänker jag då? Vilka sammanhang omger jag mig med? Är jag psykolog då? Har jag egen familj, barn? Det känns sjukt långt bort alltihop. Jag som lägger alla krafter på att leva nu. Jag planerar aldrig långt fram i tiden. Några veckor som mest. Hur ska jag då kunna planera hela förbaskade framtiden? Det är ju (förhoppningsvis) en enorm tidsrymd. Eller så är det inte det och varför ska man då planera. Bäst att leva nu. Men jag vet inte ens om det är det jag gör, för jag har ju trots allt vissa förhoppningar och förväntningar. Men det känns som en annan verklighet, ett annat liv. Men jag vill inte byta liv. Jag vill bara vara som jag är. Min önskan är att både nutiden och framtiden ska acceptera det. Jag vill att JAG ska acceptera det. För jag är faktiskt förbenat bra på att vara jag.

Fy sjutton va sorgligt

I en av mina kursböcker (å jag kan inte för mitt liv hitta det stället igen) står det att terapeuten ofta måste hjälpa patienten att acceptera allt de har förlorat i livet eller sådant de aldrig fått chansen att göra. Okej, så långt kan jag acceptera det. Men sedan stod det också att terapeuten ska normalisera och validera att vissa människor aldrig kommer att ha chansen att hitta kärlek, att få dela livet med någon. Och för att späda på det ytterligare hörde jag just på tv någon som sa "Love doesn´t happen for everyone". Det vägrar jag acceptera. För om jag skulle göra det skulle jag bara inse att jag tillhör dom där som blir utan. Och då kan jag lika gärna lägga av, även fast jag egentligen inte vill. Jag vill inte bli utan.

Save myself

Hör på en låt nu och sångerskan sjunger "Save myself". Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med denna notering. Men på nåt sätt känns det viktigt. Idag ska jag göra saker för att göra just det - save myself. Och det jag ska börja med är att släppa ner axlarna och andas ordentligt.

Jag vilar mig i form

Jag vet inte vart den här dagen har tagit vägen. Jag vet inte vad jag har gjort idag. Förutom att gäspa och ha värk (jo den är tillbaka).
Så nu vilar jag mig i form ikväll för att orka jobba imorgon. Just jobbet är ingen fara, för det är skolan jag är less på. Allt bara snurrar i skallen. Jag brukar alltid ha kontroll, men nu har jag tappat den. Men även det måste jag lära mig att hantera. Man kan inte alltid kräva att man ska ta sig lätt över alla hinder. Ibland måste man stanna och fundera, och det är nog det jag har gjort. Jag måste lära mig att det inte är hela världen. Det är alltså så här det känns att inte ha kontroll på alla delar i livet. På ett sätt är det skönt för helt plötsligt sänker jag kraven på mig själv. Och det känns som en befrielse.

Jo det är en annan dag idag

Idag finns det inga hinder. Vissa dagar (läs: igår) finns det det.
Nu är det fredag igen. Jag har en lektion. Imorgon ska jag jobba dygn igen. Jag är så glad för det där jobbet. Det är en så viktig del i min "rotande"-process. Det jag menar är att jag genom det haar skapat mig ett sammanhang, där jag hör till. Samma sak kände jag häromkvällen, när jag gick hem från en vän. Jag har ett sammanhang, jag hör till på ett sätt som jag aldrig gjort. Jag hade ingen aning om attt det var så här det kändes att höra till. En sällsam känsla, utan tvekan.
Till er säger jag tack.

Imorgon är en annan dag

Den här dagen har inte varit bra för mig (se föregående inlägg). Men nu när det blivit kväll har dock ett visst lugn infunnit sig, å tröttheten är inte lika tärande. Om inte annat så har jag lärt mig en viktig sak idag - att jag fortfarande har alltför höga krav på mig själv. Jag trodde att jag hade lagt det bakom mig, men icke sa nicke. Paradoxalt nog är jag tacksam för att jag fick veta detta, trots att jag i övrigt tycker att dagen har varit bläig. Men imorgon är det en ny dag. Då är det bara att skaka fram motivationen för jag tänker då klara av det lilla som är kvar av den här terminen.

Jag är så sjukt less

Ett par gånger i mitt liv har jag känt för att bara ge upp den här "Jag måste plugga som en idiot"-tanken för gott. En av dessa gånger är idag. Jag har varit så otroligt trött att det finns inte. Iofs är det inte bara idag men det var som att det hela nådde kulmen under dagens föreläsningar. Jag vet inte varför - jag älskar ju att plugga. Jag tycker om att ha en hög med tjocka böcker attt ta mig igenom, det brukar aldrig avskräcka mig, bara sporra mig. Jag brukar tycka det är roligt, men idag bara gäspar jag och ögonen tittar nästan i kors. Jag hoppas det går över för jag orkar inte ha ännu en sak emot mig.
Men jag tror inte jag är den enda som drabbats av den här kombinerade vår- och skoltröttheten. Jag tycker att vart jag än vänder mig så hör jag folk prata om hur trötta dom är. Kanske behöver vi en paus allihopa. Att bara få andas och slappna av. Jag behöver avslappning troligtvis ännu mer än nånting annat just nu. Att jag nu har tilldelats en tillfällig respit från huvudvärken är väldigt skönt, tro mig. Men jag känner att hela min kropp ändå är spänd. Axlarna är fortfarande spända, och dessutom har jag märkt att jag inte kan andas ordentligt. Jag har upptäckt att jag aldrig drar riktiga andetag, bara små korta och grunda andetag som knappt ger nån luft. Inte konstigt att jag känner mig spänd. Jag måste slappna av men jag vet inte hur man gör.

Den där skulden igen

Japp den kommer krypande mer och mer och jag vet inte vad jag ska göra av den. Jag borde inte känna den, men likväl gör jag det. Ju mer jag försöker att inte känna den desto mer känner jag den såklart. Det är ju så det är.
Idag har jag läst Barlow-boken som en idiot. Till skillnad från många andra så tycker jag inte att den är jobbig eller hemsk på nåt vis. Jag gillar den skarpt faktiskt. Dock inger den en viss stress eftersom man (läs: jag) vill läsa allt och den är på 700 sidor. Därmed är det lite svårt att hinna med allt. Men jag har i princip läst allt jag hade planerat så nu är det bara att börja nöta in kunskaperna på nåt sätt.
Nu måste jag gå och diska och stöka undan. Har hela diskhon full av morots- potatis- och kålrotsskal efter att jag lagade rotmos till middag.

Trött-pigg-trött-å så pigg igen

Just på detta vis har dagen sett ut för min del. Sovde halvkasst på morgontimmarna på jobbet, men lyckades somna om ett par timmar som tur var. Ändå var jag trött när jag vaknade. På förmiddan kände jag mig iaf riktigt alert och kunde läsa några rader på jobbet. Sen när jag hade slutat efter ett dygns arbete var jag av förklarliga skäl rätt o-pigg. Men nu på kvällskvisten har jag lyckats ta mig i kragen och tänk; jag blev lite piggare på köpet! Så nu har jag pluggat i ett antal timmar samtidigt som jag (jo det är sant) hör på musik! Nu blir det lite kvälls mat och snart babben o co. Inge mer plugga idag tror jag.

Köpstopp maj ut

Japp det har min syster och jag bestämt att vi ska ha. Vi får inte köpa nånting onödigt och vi ska alltid fråga oss själva om vi verkligen vill ha och behöver det vi vill köpa. Mat är tillåtet, och bussåkning till jobbet (för min del). Och sånt vi behöver till skolan eller om tårna börjar sticka ut ur skorna får vi köpa skor. För min del har det gått skitbra för jag sparar massor med pengar och det gör hon också. Vi startade lite tidigare med detta så vi har väl hållit på en dryg vecka redan och kommit in i det hela. Det går nog bra för oss båda. Och man inser fort att det finns så mycket som man faktiskt inte behöver! Denna konsumtion som vi ägnar oss åt i denna del av världen är ju katastrofal. Och så onödig. Vi klarar ju oss lika bra ända. Så det så.