Klockan är snart elva. Jag har inte varit ut än men ska snart. Nu när pillret jag tagit mot smärtan äntligen börjar ge lite lindring kan jag gå och och använda kroppen. Men det är inte roligt att min kropp aldrig kan få vara fri, utan måste förlita sig på piller. Jag tycker inte om att ta piller. Ofta försöker jag hålla ut i det längsta, men till slut orkar jag inte längre med smärtan. Så då tar jag pillret. Det i kombination med att låta tårarna spruta ett tag brukar hjälpa, men inte alltid.
Dom gånger det hjälper är jag tacksam. Och jag försöker njuta av att det onda inte längre gör lika ont. Men jag vet att det kommer tillbaka och det tar ofta udden av glädjen.
Kanske måste jag acceptera att jag aldrig blir fri. Jag måste kanske lära mig att leva trots smärtan. Stundtals vet jag inte hur eller om jag kommer orka. Men det värsta är att jag har inget val. I ödets spel har jag inget att säga till om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar