Jag har börjat ifrågasätta mina tolkningar av många händelser. Jag frågar mig allt oftare om det finns en annan innebörd i orden jag uppfattar. Kanske menade den personen inte så? Det finns kanske en annan förklaring. Eller flera, vad vet jag.
Idag var så jädra less på att plugga att jag gav upp efter två timmar. Jag drog ner till stan och satt på ett fik med en massa kaffe. Och försökte symboliskt plocka upp böckerna där jag satt (som om kunskapen bara ska sugas upp av min hjärna om jag bara tar upp dom). Det gick väl sådär. Jag försökte inte på allvar att lära mig nåt där jag satt. I alla fall inte något som kan läras genom böcker eller på universitet överhuvudtaget. Jag funderade. På vem jag är och hur framtiden kommer se ut. Om jag sitter med en kaffekopp på ett fik om exakt fem år vad tänker jag då? Vilka sammanhang omger jag mig med? Är jag psykolog då? Har jag egen familj, barn? Det känns sjukt långt bort alltihop. Jag som lägger alla krafter på att leva nu. Jag planerar aldrig långt fram i tiden. Några veckor som mest. Hur ska jag då kunna planera hela förbaskade framtiden? Det är ju (förhoppningsvis) en enorm tidsrymd. Eller så är det inte det och varför ska man då planera. Bäst att leva nu. Men jag vet inte ens om det är det jag gör, för jag har ju trots allt vissa förhoppningar och förväntningar. Men det känns som en annan verklighet, ett annat liv. Men jag vill inte byta liv. Jag vill bara vara som jag är. Min önskan är att både nutiden och framtiden ska acceptera det. Jag vill att JAG ska acceptera det. För jag är faktiskt förbenat bra på att vara jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar