Uppfylld av affekt

Japp, det är jag denna kväll. Jag vet att jag känner något men jag är inte säker på vad. Affekten har ännu inte tolkats klart och blivit till en medveten emotion. Jag tror att jag känner mig väldigt kluven. Dels är jag väldigt glad. Det är min observerande sida som känner så. Min upplevande sida vill tillåta de bortblinkade tårarna att falla. Egentligen är känslolivet fantastiskt. Att man kan känna så motsatta saker i en och samma sekund. Varje dag förundras jag av de möjligheter som finns om man har turen att vara född till människa. Eller oturen kanske vissa skulle säga. Men jag är inte en av dom.
Med detta inlägg vill jag också också önska en bloggare som jag följt lycka till på färden till andra sidan. Nu slipper du smärtan och kan äntligen vara fri. Jag hade aldrig träffat dig men jag vet att världen kommer att sakna en så stark person som dig. Vila i frid Sabina - jag kommer tänka på dig.
Det visar sig att tårarna ändå måste få falla denna kväll.

Dagens utmaning

Jo. På "seminariet" idag insåg jag ganska snabbt att vi skulle bli många. Fler än vi brukar vara. Aj då, tänkte jag. Hur ska det då gå med att jag har lovat mig själv att åtminstone prata en gång varje lektion. Tänkte jag. Jag kände att jag hade mycket att säga. Hjärtat slog hårda slag. Till slut tänkte jag: NEJ. Jag ska inte göra mig själv besviken - jag ska säga nåt av det jag tänkt. Och det gjorde jag. Kanske var det jättedåligt. Men skitsamma. Jag lyckades hålla löftet till mig själv. Jag håller vad jag lovar.

Igår berättade jag om ett minne, och här kommer ett till. Samma tema.

Det är mitt på dagen. Jag är fortfarande 14 eller 15 år och sitter vid min ensamma bänk. Denna gång är jag inte bara ensam mentalt, utan också fysiskt. Det är ingen mer i rummet. Antingen har jag kommit väldigt tidigt till lektionen, eller så har den just slutat och jag är sist kvar. Jag minns inte riktigt. I alla fall kommer min SO-lärare in. Han är en av mina favoriter - vi kan kalla honom Gunnar. Jag låtsas vara försjunken i det jag gör, skriver eller läser nåt. Han kommer fram till min ensamma bänk, tar en stol och sätter sig. Han tittar på mig från bakom sina glasögon. "Sitter du här alldeles ensam?" säger han. Jag vill inte svara, men jag mumlar ett ja till svar. "Och det känns bra?" frågar han. Jag vet inte riktigt vad jag svarar, men jag vet att jag gör mitt bästa för att övertyga honom att jag inte alls är ensam där jag sitter. Jag tror att han säger något mer men jag minns inte vad. Kanske handlar det om min ensamhet, om jag har några vänner. Jag vet inte. Men jag minns hans ögon klart och tydligt. Jag minns inte bara att dom ögonen var dom första som verkligen såg mig, där jag satt och försökte sjunka genom jorden. Jag minns att också JAG såg det han såg. En ensam, spinkig tjej som försökte övertyga sig själv om att hon inte var ensam. "Bara jag inte erkänner det, så finns det inte". Men på något sätt kunde jag erkänna det när jag såg det med någon annans ögon.
Det fanns någon som hade sett mig. Jag var inte ensam. Den osynliga flickan syntes, även om hon inte trodde det. Och kanske viktigast av allt; det fanns någon som var villig att se.
Jag vet inte hur denna dag slutade, men jag vet vilket intryck denna fina lärare gjorde på mig. Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på honom. Plötsligt fick jag konturer - jag var inte suddig i kanterna. Kanske betydde det att jag faktiskt fanns? Det spelade ingen roll om mina klasskamrater såg rakt igenom mig, för det fanns någon som faktiskt såg mig- hon som fanns där. Jag var inte längre en illusion. Ändå fanns känslan där. Skammen. Över att någon hade sett det jag aldrig hade tänkt visa. Någon hade talat de om det jag aldrig hade tänkt forma med mina läppar. Någon hade sett min hemliga värld. Och samtidigt som detta skamliga hade inträffat var jag ändå glad. För nu visste jag att det inte var nånting jag hade hittat på.

nu är jag säker

du var på föreläsningen igår.

Bästa stunden på dagen

Men nu är det slut. Jag talar om den första timmen efter att man har klivit på morgonen. Det är min bästa tid. Kaffedoften som sprider sig, datorn som surrar, nyhetsmorgon på låg volym. Lyssnar på mina favoritlåtar. Drömmer. För jag föredrar att drömma på morgonen, då jag kan bestämma själv vad jag ska drömma om. Funkar oftast. Att försöka göra mina avslappningsövningar och glädjas över att jag fick vakna även denna dag. Det är egentligen den bästa gåvan - en helt ny dag - hur klyschigt det än kan låta. Särskilt som det finns så många som kanske inte får någon ny dag, främst tänker jag på författarna bakom två av mina favoritbloggar. När jag läser dom så inser jag hur lycklig jag faktiskt är. Och så länge jag får vara det så ska jag försöka att inte beklaga mig för mycket.

Jag vill, men ska försöka låta bli

Det kan bli svårt dock. Jag pratar om att gråta. Jag vill göra det just nu, det skulle vara så befriande. Det skulle vara så härligt att bara få ösa ur sig de besvikelser som jag hela tiden möter. Känslan av att få en hård knuff i ryggen utan att man är beredd. Eller att nån lägger krokben. Eller försöker göra det.
Kanske är det priset jag får betala för att sänka garden. Det är just det jag jobbar med nu. Jag gör allt jag kan för att nedmontera muren jag har byggt kring mig själv. Det går långsamt. Bit för bit. Men jag ser resultaten.
Men nu höll jag ju på prata om gråt. Men muren och gråten hänger ihop. Högre mur betyder mer gråt. Lägre mur betyder också gråt. Men anledningarna till dessa fällda tårar skiljer sig milsvitt från varandra. Så; hur jag än gör kommer jag att fälla tårar. Men vilken av dessa anledningar väljer jag? Att låta tårarna rinna för att jag stänger in mig själv för mycket? Eller att låta tårarna rinna för att jag låter någon komma nära och därmed kan göra mig illa?
Jag vet vad jag av vana skulle välja. Men vanan har blivit min ovän. Och ovänner behöver jag inte.
Det nya däremot - det behöver jag. Kanske är det bättre att våga riskera att bli sårad, än att inte ta risken men därmed också gå miste om möjligheterna? Våga är ett bra ord. Ett vackert ord, och sådana gillar jag. Kanske ska jag satsa på det. Samtidigt som muren blir lägre vågar jag mer. Nu ser jag över kanten utan att stå på tårna. Och när det blir lättare att se kanske det också blir lättare att våga?

Ett minne

Nu när jag satt på golvet i mitt rum och åt min middag (gröt) poppade ett minne helt plötsligt upp i mitt huvud. Jag har ingen aning om varifrån det kom och varför jag kom att tänka på det just nu. Men av det jag lärt mig de senaste veckorna drar jag slutsatsen att mitt omedvetna just i den sekunden gjorde det omöjligt för mig att tänka på något annat än just det. Och nu när jag tänkt på det i några minuter kan jag se sambandet mellan detta minne och det jag grubblat över de senaste dagarna.

Jag är 14 eller 15 år gammal och går på högstadiet. Jag befinner mig i hemklassrummet med en röd och en blå vägg. Det finns alla möjliga kominationer av möblering - mina klasskamrater sitter två och två bredvid varandra och i några undantagsfall i mindre grupperingar. Längst fram i klassrummet, nästan i mitten precis framför katedern står en ensam bänk. Den är än så länge tom, ingen sitter där. Jag hör surret och larmet runt omkring mig. Min klass är ganska stökig och högljudd - åtminstone tycker jag det. Lektionen ska snart börja men läraren har inte kommit än. Jag tror att jag drar ett djupt andetag, sedan stegar jag iväg. Jag vet precis vart jag ska men försöker att inte synas. Ändå är jag den som syns allra tydligast i rummet. Jag kommer fram till den ensamma bänken, den tomma bänken. Min bänk. Jag sätter mig och hoppas att ingen ska prata med mig. Samtidigt vill jag inget hellre än att bara få ett enda ord. Ett ord som är till mig. Se mig inte, jag skäms över att vara så synligt osynlig. Ingen säger något till mig. Jag andas ut - läraren kommer. Se mig, tänker jag nu tyst. Kan du se mig? Men inte heller den här gången pratar någon med mig. Lektionen fortgår och den tar snart slut. Snart är också dagen slut. Jag står och väntar på bussen. En hel dag har gått och inte en levande själ har sett mig. Pratat med mig. Jag är inte längre säker på att jag finns. För det som inte syns finns väl inte?

Döden

Detta låter kanske allvarligt, men tro mig - jag har inte tänkt dö på ett tag. Ville bara dela med mig av ytterligare några vackra ord som jag hittade på nätet för ett tag sen. De får mig att tänka på faster Hanna, som var som en kompis, mormor, farmor, förebild - ja allt egentligen för mig. Hon dog för snart fem år sedan och jag saknar henne ofta. Om jag så bara blir en bråkdel lik henne när jag blir gammal skulle jag bli överlycklig. Dessa ord symboliserar för mig att hon inte är borta bara för att hon inte finns kvar på jorden längre.

"Stå inte gråtande vid min grav jag är inte där, jag sover inte.
Jag är tusen vindar som blåser, Jag är diamantglittret på snön,
jag är solsken på mognat vete, jag är det milda höstregnet. När du vaknar i gryningsdunklet är jag det lätta suset av fåglars flykt, jag är de milda stjärnorna som lyser i natten. Stå inte gråtande vid min grav jag är inte där, jag dog inte.

Dom här orden stämmer också så bra överens med den känsla jag har när jag besöker hennes grav på Nora kyrkogård. Jag känner inte att hon finns där. Men i allt runt om finns hon, och jag vet att hon inte sover. Hon skulle aldrig vila. Jag hoppas hon vet att jag tänker på och saknar henne. Och att jag aldrig glömmer.

Mitt huvud är tomt

Nu har jag suttit i kanske fem minuter och försökt komma på en bra rubrik. Som synes lyckades jag inge vidare. Men vad spelar det för roll egentligen. Man kan inte alltid vara produktiv, i alla fall inte jag.
På tal om produktiv. Har suttit en timme och gluttat lite på mina sammanfattningar och anteckningar. Förhoppningsvis har nånting fastnat iaf. Dessutom var jag nära att förstöra datorn ännu mer - denna gång var det kaffe som jag nästan spillde ut över tangentbordet. Jag verkar inte ha nån kontroll över högerarmen för det är alltid den som håller på att ställa till det. Kanske borde jag ta det som ett tecken på att jag inte ska dricka något vid datorn? Förmodligen bör jag tolka det så, det låter rimligt.
Håller tummarna för att jag ska slippa huvudvärken idag. Igår använde jag tigerbalsam på de stela partierna och det hjälpte faktiskt, men det luktar ju så starkt. Så slipper jag använda det när jag är på skolan är jag nöjd i alla fall. Nu ska jag försöka återgå till läsandet.

Kommer jag se dig imorgon?

Jag vet att du går i min klass. Och imorgon har vi föreläsning och då är jag där. Du är säkert också där. Kan du inte ge ett litet, litet tecken på vem du är? Så jag slipper sitta och inte kunna koncentrera mig pga denna nyfikenhet. Okej?
Men den fråga som främst cirkulerar i min hjärna är denna: Varför vill du absolut vara anonym? Eftersom du verkar känna mig så vet du att jag inte är farlig. Jag kan uppträda reserverat och tillbakadraget, men jag bits inte.
Är du den jag tror att du är?

Klantskalle!

Det är mig själv jag menár och ingen annan. Varför? Jo för jag har spillt ut en flaska vatten över tangentbordet. Än så länge funkar det att skriva men tangenterna låter lite konstigt. Tur att datorn är försäkrad iaf, i fall det skulle bli några problem.
Nu ska jag strax gå iväg till skolan för att skriva ut lite papper.

...och den som mot stjärnorna ser blir aldrig riktigt ensam mer

visst är dessa ord underbart vackra? Hittade dom i i en bok jag läste för några år sen, skriven av Belinda Olsson - Nu vill jag skunga dig milda sånger. Nästa gång jag ser en stjärna ska jag tänka på dom orden.
Jämarns också. Idag har jag knappt läst en rad. Men jag har gjort en bra sak iaf: Köpt nya kuddar! Förhoppningsvis kommer min nacke att tacka mig....

För första gången på 6 år...

...så ser jag fram emot sommaren. Jo jag vet att jag har skrivit tidigare om hur bra sommaren kommer bli. Och förstå mig rätt; jag tror verkligen det. Men när jag tänker på det så blir en sådan förväntning också ett krav, och jag har ju lovat mig själv att jag ska låta bli att ställa krav! Men så gör jag det ändå. Så nu omformulerar jag mig; den här sommaren ska inte nödvändigtvis bli BÄST utifrån ett krav-perspektiv, den ska bli ett försök från min sida att inte planera så mycket och inte värdera mig själv efter hur mycket jag åstadkommer. Det vill säga, hur mycket jag jobbar, hur många böcker jag hinner läsa, hur många "inplanerade" oplanerade dagar jag lyckas hitta. Jag ska inte planera att bara vara - utan jag ska försöka bara vara utan att planera. Jaja. Det där kanske lät helt obegripligt. In my mind är det dock solklart.

Denna dag är ett ypperligt tillfälle att öva. Solen skiner, det är plusgrader, snön börjar smälta. Våren är i antågande. Den här dagen erbjuder alla möjligheter. Så nu ska jag gå och fånga dom.

Höörududu!

Vart har du tagit vägen du som kallar dig min anonyma vän? Om du inte kommenterar längre kan jag ju inte fortsätta att försöka lista ut vem du är ( och Jaa, jag vet att jag avslöjade mig där...)

Jag är en lögnare

Japp jag erkänner. Idag har jag ljugit minst en gång. Att jag skriver "minst" är mest för att gardera mig. Men åtminstone så är jag medveten om en lögn. Och jag har inte det minsta dåligt samvete för det var för både mitt och andras bästa. Åtminstone EN annan persons bästa.
Japp. Så illa är det ställt med mig! Men tack och lov för det - jag kan ju erkänna det iaf.

Klockan är snart 7 ser jag nu. Och när jag tänker tillbaka på denna dag så känns det hela som ett svart hål bara. Jag vet inte vad jag har gjort idag. Alltså; jag vet rent bokstavligt vad jag har gjort men jag kan inte riktigt glädjas åt det och vara nöjd. Och jag hatar den känslan. Att känna att jag inte har gjort tillräckligt för att vara nöjd. Men jag vet ju att det är min akilleshäl det där - att känna mig nöjd med att bara vara. Att på riktigt tillåta mig det. Det måste jag bli bättre på, jag ska öva imorgon, jag lovar. Men paradoxalt nog så blir ju även det ett krav - att jag ska öva på att bara vara. Jag borde inte behöva öva. Det borde gå av sig själv. Hmm, svårt de där...

Nu ser jag reprisen på skidskyttet från idag, det borde väl säga nåt om mitt intresse - jag menar; att se ett lopp en gång till trots att man redan gjort det. Så är det iaf, nåt ska man ju vara insnöad på och i skrivande stund är det skidskytte och psykodynamisk teori. Inte samtidigt dock. Nu ska jag slita mig från datorn och försöka tänka bort huvudvärken.

Jag försöker...

...att inte bli ledsen och känna mig som jag är ivägen. Men det hjälper inte för det gör jag ändå.
Det är därför jag inte låter någon komma nära mig, jag avskämar mig. För att likna min situation med det som beskrivs i en av mina kursböcker. Jag drar mig undan från dig innan du drar dig undan mig. Så behåller jag kontrollen. Om det är bra? Troligen inte.

Igår

Igår hade jag inget inplanerat, dvs jag kunde göra vad jag ville. Och inte blev mycket pluggande! Nä istället drog jag ner på stan med lite shoppingbegär och brände lite pengar och det var kul! Sen satt jag på bibliotekskaféet och drack kaffe och löste korsord. Najs.
Mina "fynd" blev iaf en svart och vitmönstrad kjol, en lång blus med knyt i sidorna och två st tshirtar - en vit och en vit/turkosrandig. Grejt, riktigt grejt. Så det är jag nöjd med!
Kunde därefter inte heller låta bli att införskaffa mina absoluta body butter favoriter olive och vitamin E på body shop. Dyrt men jag älskar dom verkligen.
Så igår blev alltså en dag då jag satsade på mig själv. Och konstigt nog har jaag inte ens dåligt samvete.
Blev också att jag betällde böckerna till KBT-kursen, blev dyrt det också men jag vill verkligen ha dom böckerna.
I alla fall. Idag hade jag tänkt sitta i UB:s lila fåtöljer och på Lindellfiket och plugga. Har en artikel som jag måste ta mig igenom lite noggrannare. Sen hade zjag tänkt försökt se på skidskyttet om jag är hemma då. Gå Helena Jonssson!
Nu ska jag ta och fixa till mig lite.

Wake up with pain

Jo så är det idag. Vaknar upp med min numera välbekanta huvud- och ögonvärk. Jag ska ta och göra mina övningar i ett försök att mjuka upp kroppen lite.
Kommer inte bli lättare att slappna av när man måste spänna sig mot den femtongradiga kylan som är just nu. Hoppas det blir bättre fram på dagen, men knappast att det blir bra.
Denna dag ska jag nog ägna åt att plugga lite lätt och fundera över alla spännande saker som vi läser om just nu. Jag tycker det är otroligt roligt och intressant att lära sig ett helt nytt sätt att sätt att se på orsakerna bakom exv psykos och borderline än den "vanliga" medicinska teorin. Kan vara svårt att förstå fullt ut, men ändå något av det roligaste jag läst på denna utbildning.

Sen på eftermiddagen ska jag försöka gå en promenad och se på konståknings-VM.
Nu ska jag göra mig en kopp välling.

Hos sjukgymnasten igår

Jo. Så här gick det:
Jag blev undersökt av en utbytesstudent från Finland som kunde konstatera att jag har några "klumpar" eller spänningar eller vad det nu var på några ställen vid skuldran och i nacken. Jag fick övningar att göra som handlade om att öka cirkulationen och rörligheten i skulderpartiet och nacken, jag fick även en avslappningsövning att träna på. Jag har provat idag och värken bakom ögat känns bättre men nacken och skuldran känns inte bra alls efter några timmars pluggande i en av UB:s lila fåtöljer. Hur jag än står, sitter eller ligger så känns det som att nackmusklerna är hel slutkörda. I alla fall ska jag till samma sjukgymnast på tisdag igen och se hur det är då.
Jädrarns alltså vad mycket muskler och annat som man har i nacken och ryggen. Och jag hade en stor jäkla finne som gjorde ont på ryggen men det hade väl varit lite smaklöst att säga det... antar jag :P

En massa frågor

Lovar du att vara ärlig? Det är min intention....
Du heter: Anna Erika Mari Nordlander
Smeknamn: Inget annat än Erika.
Låt som när du är ledsen sörjer till?: Har ingen speciell sådan
Beroende av: kaffe, tuffes nos (och dom andra grabbarna), plugga och må bra.
Vad tror folk om dig?: Att jag är en pluggis som tycker allt med skolan är skitkul och att jag pluggar dygnet runt.
Stämmer det?: Jo dom har nog rätt isf, men inte i att jag pluggar dygnet runt för jag kan inte plugga alls på kvällarna för jag är så sjukt kvällstrött!
Vad får du oftast komplimanger för?: Hmmm. Att jag är ambitiös och målmedveten tror jag.
Vad säger du för att imponera på någon?: Nåt intellektuellt inom mitt område... (om jag kommer på nåt)
Hur imponerar man på dig?: Om man säger nåt intellektuellt tillbaka.
Brukar du skratta för dig själv?: Ja, herregud ja.
Vad står det i ditt senast inkomna SMS?: Så här: "Åh det var så fint, en vas och en godisskål. Jättefina!" Så står det.
Var bor du?: Historiegränd, Ålidhem, Umeå, Sverige, Världen
Trivs du där?: Ja det gör jag faktiskt. Husen är ganska fula men det känns som hemtamt nuförtiden!
Äger du några converse: Nä det tror jag inte (för det är väl ett sko-märke?) Isf nej.
Sprit, cider, vin eller öl: Vatten.
Brukar du bli för full: Aldrig varit (å jag ljuger inte)
Vad har du för mobil operatör: Halebop
Är du allergisk mot något: Kiwi
Har du haft sex idag: Det borde jag ha kommit ihåg i så fall.
Hur svarar du i mobilen: Hej det är erika, om det inte är nån jag känner, annars bara Hallå.
Vem ringde du senast?: Jobbet.
Vad sa den du senast pratade med i telefonen: Att jag skulle återkomma på tisdag.
Antal timmar sömn inatt: Typ 8 timmar.
Sov du ensam: Nej, med bummarna och Nin-kalle (ha! det kan du få undra vem det är!)
Brukar du komma i tid: Det är nåt fel med mig för jag kommer alltid en halvtimme för tidigt. Så: JA.
När mår du bra: När jag är nöjd med det jag gjort.
När blev du fotad senast: Det minns jag inte.
Hur känner du dig nu: Trött och lite småhängig
Vanligaste färg på dina kläder: Blått, svart eller knallgrönt
Vad tycker du om fötter: Klarar mig ju inte utan så nog är dom viktiga.
Vad saknar du: Pojka mina, och en riktig långpromenad.
Hade du en bra kväll igår: Nja, inte direkt.
Favorit dryck på morgonen: Kaffe på bit.
Rakar du benen: Bara en gång om året.
När brukar du oftast gå och lägga dig: Mellan 22 och 22.30.
Är du blyg?: Nä, men reserverad.
Sysslar du med någon idrott: Stavgång (snart OS-gren om jag får bestämma)
Vill du hellre ha mail än brev: Nej.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Nä, men attraktion.
Har du spytt offentligt: Nähädu tack du.
Vad skulle du göra om du vore kille/tjej för en dag: Känna hur det känns att tjäna 20 % mer på att göra samma jobb som en kvinna.
Är du nöjd med ditt liv: Jo det är jag väl, men nog strävar jag alltid efter förändring och/eller förbättring.
Är du bortskämd: Ja det tror jag, åtminstone litegrann.
Vad gör du i morgon: Gruppövning, plugga själv och eftermiddagspromenad.
Vad är det värsta du vet?: Folk som lever på andras bekostnad (pälshandlare, dunplockare, köttätare)
Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka?: Jag slösar aldrig. Jag unnar mig!
Vilken kändis tycker du är en bra förebild?: Thomas Dileva
Vad längtar du till?: Tills jag tar examen.
Har du bra vänner och äkta vänskap?: Njjjaääe.
Vad använder du för shampoo?: Naturelle eller nåt från Body Shop.
Vad är det finaste du fått?: Jag passar på denna fråga så länge.
En speciell dag du minns: Den 12:e december 2006 kl 05.45 då jag fick se ordet "ANTAGEN" på min ansökan till psykologutbildningen.
Hur gammal är du: Jag är snart 25 (26 augusti)
Tycker du om någon just nu: Det gör man väl alltid.
Du samlar på: Strumpor med hello kitty-motiv.
Gröna eller röda äppeln: Röda (men inte för röda)
Vem ringer du när du är arg/ledsen: helst ingen.
Gillar du golf: nä för sjutton.
Vilken tid gick du upp idag: kvart över åtta.
Har du sovit i din egna säng inatt: Nä, Bostadens. Men det är min så länge jag bor här.
Har du strumpor på dig nu: näj
Är det okej att gråta: Ja, ofta och mycket.
När grät du senast: I går
Vad skulle du göra om du vann en miljon: Plugga livet ut.
Bär du glasögon eller linser: Glasögon.
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Nä för sjutton.
När går du upp ur sängen en helgmorgon: Tidigt, blir nog aldrig senare än åtta.
Har du piercing: Näpp.
Vill du gifta dig: Hmmm. Vet inte.
Vill du ha barn: Nej.
Solar du ofta: Nej aldrig.
Är du bra på att laga mat: Näpp.
Är du flygrädd: Vet ej, har aldrih flugit.
Hur vig är du: Inte alls.
Är du musikalisk?: Inte när det gäller att spela själv.
Vad dricker du helst när du är törstig: Vatten!
Vilken är din favoritglass: Vet inte. Minns inte när jag åt glass sist ens.
Tror du på ett liv efter döden: Inte på ett liv som det levande livet.
Tycker du om sushi: Jag har aldrig smakat och skulle aldrig göra det heller eftersom jag lever efter vegetariska värderingar.
Vad äter du helst när du ser på film: Cashewnötter.
Bor dina föräldrar tillsammans: Jo typ.
Har du tandläkarskräck: Nej inte alls.
Är du morgon- eller kvällsmänniska: Morgon utan tvekan.
Vilken ögonfärg har du: Blågrå.
Har du någon gång gråtit dej till sömns: Ooh ja.
Biter du på naglarna: Naglar och fingrar, allt jag kommer åt.
Röker du: Skulle aldrig komma på tanken.
Hur ofta tränar/motionerar du: Går varje dag...
Senaste låt du hörde: Oj. Jag tror det var La voix.

Ja nu känner ni mig litte mer.

Nu ska vi se här

Vad händer idag då kanske du undrar. Jo det ska jag tala om:
1. Seminarium 10-12
2. Lunch + plugga lite 12-13.30
3. 14.00 Sjukgymnast-tid på VC
4. Hem och plugga lite.

Det var denna dag det. Hoppas nu bara att det går att få ordning på min nacke/huvud/öga. Men jag hoppas inte för mkt.

I väntan på samtal

Sitter här med min nacke å öga å huve och väntar på att vårdcentralen ska ringa om tio minuter. Slår vad om att det är nån jättesur sköterska som ringer den här gången, det skulle vara min vanliga otur.
Hoppas, hoppas att jag inte måste skippa föreläsningen! Jag vill verkligen gå på den. Inte för att jag tror att jg kör på tentan om jag missar den, utan för att det är intressant. Nu ska jag återgå till att vänta.

Förlåt

Förlåt att jag bara beklagar mig. Men jag mår så in i hinken dåligt - idag som alla andra dar de senaste två veckorna. Värken ger sig inte och inte illamåendet, och inte nacken heller. Var nätt å jämt att jag tog mig hem från affären idag. Jag orkar inte med detta mer, nu får dom ta och ta reda på vad som är fel å göra nåt åt det. Det blir vårdcentralen imorgon också, men jag vill inte missa föreläsningen, jag kan inte missa den! Men det faktum att jag inte pluggat nåt på hela helgen säger väl något om hur dålig en pluggis som jag känner mig.
Nu ska jag se om jag kan duscha utan att svimma eller spy.

Min sommar 2009

Jag har bestämt att denna sommar ska bli bäst. Jag ska jobba mycket för att jag vill det, occh när jag är ledig ska jag sitta på uteserveringar och dricka kaffe och läsa en massa böcker. Jag ska vara frisk, pigg som en nötkärna och ha energi som en fulltankad bil. Jag ska vara glad, nöjd och tillfreds. Min kropp och min vilja ska vara bästa vänner och samarbeta som de aldrig gjort förr. Så ska det bli. Och jag längtar efter detta. Tro mig, ni anar inte hur mycket jag längtar.

Viljan vs kroppen 0-1

Kroppen vann denna gång. Inget jobb idag.
Ska försöka plugga lite men inte heller det
är nån garanti. Nu: lyssna på snälla, snälla - min
favvolåt. Sen ska jag försöka klä på mig.

Kampen mot mig själv

Utan att låta som en multipel personlighet känner jag att jag måste skriva lite om kampen som mina två själv hela tiden utkämpar. Jag har i huvudsak två sidor som hela tiden vill olika saker. Den ena sidan har en enorm vilja, en järnvilja som vill och vet att jag klarar av allt jag vill. Den andra sidan består till största delen av min kropp. Min kropp orkar inte det som viljan vill. Jag mår alltid dåligt, har alltid ont någonstans och är alltid plågad av en enorm trötthet. Hittills har viljan kämpat och tvingat kroppen att göra allt som den vill, men nu börjar även viljans motivation tryta. Viljan är så less på att kroppen aldrig orkar något, att inget som viljan driver igenom uppfattas som positivt eller med glädje av kroppen. Snarare tvärtom. Det som viljan tvingar kroppen att göra leder aldrig till förnyad energi, bara till ännu mer trötthet. Frågan jag ställer mig är: Hur ska jag klara mig utan viljan? Det är ju viljan jag har levt på så länge jag kan minnas! Kanske är det inte så konstigt att även viljan börjar bli trött nu.

Är mysteriet löst nu?

Varit hos läkare idag. Och jag tror mysteriet löstes och jag fick svar på vad min konstiga värk och stelhet beror på. En låsning mellan två nackkotor. Doktor som klämde och tryckte över hela huvet. Och en tur på apoteket varifrån jag kunde gå fulladdad med diverse medikamenter. Smärtstillande, muskelavslappnande. Med mera.
Hoppas att det snart ska bli bättre så att jag kan leva igen. Värk tar musten ur en. Och jag har nog lite energi som det är ändå.

Annars har dagen gått åt till att fundera över mina CMP. För såna finns det. Men frågan är om det kallas så om det hela inte är omedvetet? No aning. Jag är (tror jag iaf) ganska medveten om sånt som är bra och sånt som är mindre bra för mig. För er som inte vet så står CMP för cyclical maladaptive pattern. Dvs ett beteende som man upprepar gång på gång även fast det inte fungerar eller är bra för en. Ganska intressant att fundera över sina egna sådana tycker jag. Skulle även vara spännande och användbart att veta vilka CMP man har som man inte ser själv men som andra ser. Eller? Kanske man inte VILL veta det. Jaja, whatever.

Nu ska jag proppa i mig några värkpiller, diska och se på Desperate Housewives.

Kasst

Jag mår skit. Halva huvet och bakom ögat värker, nacken är stel och spänd. Och jag mår illa om jag flyttar på mig för fort. NU har jag tagit tre värktabletter, så fan om det inte släpper nu.

Fortfarande ont, ont, ont

Jag vete sjutton vad som har hänt. Min nacke och axlar är så otroligt spända. Och ögonvärken går inte över trots flera värktabletter. Syrran masserade mmig igår och för stunden blev det kanske en aning bättre. Men bra är det då inte.
Nu håller jag på att förbereda linspytt till lunch, och det var inte bra att stå böjd med nacken och hacka grönsakerna. Jag blev helt slut i nackmusklerna. Nu är det iaf sluthackat.
Lyssnar på melodifestivalen och försöker slappna av. Andas in, andas ut..... Repeat as needed.

Ska väl försöka fortsätta på min sammanfattning av kursböckerna, men även det är problematiskt med den spända nacken. Det blir värre av att jag sitter och skriver. BLÄ.
Imorgon verkar det iaf som att jag ska åka hem några dagar. Skippar ett seminarium och tar ledigt för att plugga och göra ingenting. Försöker aatt inte känna någon press eller negativa förväntningar infor hemmavistelsen. Bara promenader och läsande. Inget annat.

skithelg

Denna helg har varit riktigt blä-ig. Jag har mått så jädra skitdåligt att jag idag fick gå till akuten. Har haft sån värk bakom ögat och på ena sidan huvudet och mått illa och varit helrisig i största allmänhet. Satt på akuten några timmar, blev undersökt av en doktor som trodde att det hela var migränrelaterat. Fick också reda på att jag var rejält spänd i nacken så inte konstigt att jag känt av det. Fick diklofenak och citodon. Tog dom när jag kom hem, och det släppte en aning men ögar värker fortfarande. För att inte tala om spänningarna i nacken och axeln. Och illamåendet lurar runt hörnet det känner jag.
Nä fy sjutton för denna helg. Eller inte bara helgen, jag har mått så här i en vecka. Nu ska jag gå och dricka en massa vatten och se på skidskyttet som börjar om drygt 20 minuter.

tvättning och trötthet... och ont i ögat/huvudet

jädra skit. Denna dag börjar precis som alla andra den senaste veckan. Jag vaknar jättetidigt och kan inte somna om, har ont i ett öga och på högra sidan av huvudet samtidigt som jag är tröttare än trött.
Det hjälper inte med två koppar kaffe i snabb följd. Jag undrar vad jag ska göra härnäst. Lägga mig å vila ett tag till? Nä. Skulle inte tro det.
Jag som har flera planer för dagen. Tvätta klart, hänga upp och torka den, gå promenad vid nydalasjön, och plugga lite. Men just nu känns detta som ett oöverstigligt berg.
Och egentligen behöver jag städa också för det är så skitigt här nu. Längesen jag orkade städa sist.
okej, nog med beklagande.
Nu börjar tvätten bli klar så jag ska väl gå och hämta den.

Sorgligt men sant

Det är tragiskt egentligen, fast det inte borde vara det. Alla andra man hör prata om hur skönt dom tycker det ska bli att åka hem till familjen. Men så känner inte jag. När jag tänker att åka hem får jag ont i magen. Dels beror det på bråken, dels beror det på mitt behov av ett eget privat utrymme där jag får rå om mig själv. Jag trivs med att vara för mig själv. Jag tror detta behov bottnar att jag är uppväxt i en miljö där vi i princip har gått på varandra och inte fått ha ett eget utrymme.
Således tycker jag inte att det är avkopplande av åka hem och vara hemma. Jag kommer på mig själv med att längta efter att komma tillbaka till min egen boning - trots att det bara är ett studentrum. Men det är mitt studenrum. Mitt och ingen annans. Det är jag som betalar hyra och det är mina saker som finns här. Jag låser med min egen nyckel och jag vattnar mina egna blommor.
Men när jag känner så här så dyker ändå tanken upp att jag borde känna skam för mitt behov av självständighet. Känna skam för att jag inte trivs med att vara hemma. Varför? Inte vet jag. Men det känns som man måste tycka att allt är mysigt och underbart med att vara hemma. Men jag tycker ju inte det. Måste jag tycka det?
Jag må vara missnöjd med många saker i mitt liv men jag är i alla fall glad över saker också. Jag pluggar till mitt drömyrke, jag har lyckats fixa ett jobb till både helger och sommar och jag försöker göra något av mitt liv efter bästa förmåga. Jag känner mig nöjd. Men varför finns då den där skuld- och skamkänslan kvar?

vad är det som får folk att tro....

att dom kan vara oförskämda mot mig? Igår blev jag riktigt ledsen. Jag kände mig ignorerad och obetydlig. Precis den känsla som jag kämpar mot varenda dag. Jag är också värd att bli sedd och uppskattad. Vad är det som får folk att tro att jag inte behöver bekräftelse på det?

Jag har ett jobb!

Nu har jag börjat jobba, har gått inskolning tre kvällar och ikväll och inatt ska jag jobba själv för första gången. Det känns riktigt bra! Jag är laddad. Jag trivs mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tänka mig och det har inte alls varit svårt aatt lära sig jobbet. Jag tror det till stor del beror på att jag har jobbat så mycket i äldrevården tidigare. Det är i princip samma sak förutom att det inte är stressigt och att man bara har en person att ta hand om. Således har man massor med tid att ge till den personen också, och det känns bra. Känns också bra att det är många unga i min egen ålder som jobbar där som man kan prata med. Och om man vill kan man också stänga in sig och vara för sig själv. Det är på det sättet ett väldigt flexibelt jobb.
Idag ska jag således jobba kväll från kl 15.15. Och slutar kl 7.30 imorgon bitti. Många timmar på en gång och det tycker jag är bättre än när man bara jobbar småduttar, typ 5 timmar. Lika bra att få ihop många timmar och på en gång. Det är alltså sovande jour, så man behöver inte vara vaken hela natten. Sen är jag ledig i helgen och det ska bli skönt, för denna vecka har inneburit dubbelt arbete. Först halva dagen på skolan och sen halva dagen på jobbet. Men jag känner att det har varit lärorikt att ha många bollar i luften. Och dessutom ligger jag bra till i läsandet så jag behöver inte stressa över det.
Idag ska jag träffa gruppen kl 10 för att vi ska försöka få ihop en verksamhetsrapport om psykologmottagningen. Inte helt lätt när man är sju personer och har en knäpp lärare som inte tycker att nån idé är bra. Knas.
Jaja. Nu blir det lyssnande på björn afzelius och lite pysslande tills jag ska gå.