Näe det här var inge kul

Jag tycker inte att det är kul att blogga just nu. Jag har ingen inspiration överhuvudtaget. Under vissa perioder känner jag alltid att jag har nåt att skriva. Inte nu således. Vad det beror på? Ingen aning och jag bryr mig inte heller.
Idag har jag jobbat, och nu ska jag laga mat och käka lite godis...

Vissa ord är onda

Dessa ord kan vid första anblicken verka harmlösa. Men för mig är dom inte det för jag har en erfarenhet av dom som kanske inte du har. Att ha fått höra dem i sammanhang där de har sårat och förminskat mig. Där jag har känt mig som en hög med sopor. Därför reagerar jag på dessa ord i situationer där de kanske inte är avsedda att såra mig. Det är samma sak med beteenden. Jag har väldigt lätt för att uppfatta till synes neutrala beteenden som avvisanden. Då försöker jag tänka "Vet jag egentligen vad den här personen menar med att säga detta?" Det kan ju finnas hundra orsaker, kanske inte nödvändigtvis att han eller hon vill förolämpa mig, det vet jag ju. Men ibland känner jag att jag vet vad det sagda betyder. Och då blir jag lessen. Jag kan inte hjälpa det. Jag tänker inte förringa det jag känner eller uppfattar. Om man analyserar för mycket och försöker rationalisera bort sina reaktioner då är man inte sann mot sig själv. Jag måste ju tro på mig själv, det jag känner och upplever. När man börja ifrågasätta sina mest grundläggande känslor och upplevelser då är man ute på farlig väg. Det finns gränser för hur små bitar man kan bryta ner saker i.

Pang så är man 14 igen

Syrran är inloggad på spotify så jag kan inte lyssna på mina favvolåtar. Vad gör man då? Jo man går till sin cd-samling och väljer en skiva man inte har lyssnat på på mycket länge! Sen slänger man inte den i cd-läsaren och ut kommer ljud som tar en tillbaka till 1998. Vilken skiva undrar du kanske? Jo, Flowers med Ace of Base som var mina stora idoler då. Jag får genast ett sånt där flashbulb-memory (hette det så?) i skallen. Jag sitter vid mitt skrivbord (som för övrigt är en gammal skolbänk som jag köpt på loppis), vid gaveln på sängen. Stereon står på den vita höga byrån med dom många lådorna. Jag minns till och med att jag hade rosa överkast på sängen. Där jag sitter jag å lyssnar på denna skiva - samma som strömmar ut ur högtalarna nu. Alltid när jag lyssnar jag på äldre skivor får jag samma tanke. "Wow, tänk att det låter exakt likadant nu som för 12 år sedan". Eller hur många år gammal skivan nu är. Att ljud inte blir "gammalt". Inte förrän man kanske hittar på nåt modernare istället för cd-skivorna.
Det är exempel på vad jag bryr min hjärna med så här en trist måndagseftermiddag. Vad gör ni?

Trött men lycklig(?)

Trött; ja. Lycklig; nja. Nöjd med mig själv; JA. Det är väl den största lärdomen idag. Har jobbat 24 timmar och är väldigt nöjd med det! Och det har gått jättebra, åh vad jag är glad att jag vågade provade något nytt! Jag var klar med det gamla stället, för längesen dessutom.
Sitter och lyssnar på Avril Lavigne. Mina tvättmaskiner bör också vara klara strax så jag ska gå ner och ta hand om det. Sen, beroende på när jag är klar med det och om jag orkar, ska jag kanske ta en liten promenad. Jag har inte kunnat njuta av solen som jag tycker att jag borde.
Jaja, nu går jag i alla fall.

Tack så mycket

Imorse trodde jag att jag skulle få magsjuka, men tack å lov så mår jag betydligt bättre nu. Hade inte varit kul att jobba ett dygn med en sådan åkomma! Nu är det bara huvudet och nacken som är problemet men jag lever hellre med det än med oändlig spya! Blääää....
Nu ska jag laga lite mat.

Lost

Nej jag menar inte serien. Jag menar låten. Med michael bublé. Sorg, sorg och åter sorg.... Men det sorgliga är det vackraste.

"'Cause you are not alone, I'm always there with you."

Dags för käk och sånt

Idag har jag läst en massa - jätteroligt har det varit. Igår och idag har jag varit ganska värkbefriad men nu börjar det gnaga igen. Jämarns.
Jaja. Jag ska tänka bra tankar nu ikväll så kanske det ger med sig. Och jag vet delvis vad jag ska tänka på! My own Eye-candy... :P Jo du! Det är precis lika spännande som det låter...!

Jag begraver mig

Japp. Mest i studierna men även i en del arbete. Det får mig att tänka på annat ett tag. Eller kanske inte annat, snarare lite mindre på vissa saker.
Jag är alltid så ambivalent. Och ofta måste jag se saker i antingen svart eller vitt. Typ "Åh nej jag har inte hunnit läsa allt det där idag - fan va missnöjd jag känner mig." Jag bortser ofta från det där som jag faktiskt hann med. Jag behöver väl kanske inte tillägga att det där helt "vita" finns det inte så mycket av. Men jag ska öva upp mig så jag kan komma lite längre bort från det svarta, kanske kan det bli lite grått istället, kanske till och med ljusgrått. Jag ska göra mitt bästa i alla fall.
Igår hände i alla fall något roligt som fick mig att öpnna ögonen litegrann. Jag har en tendens att vara så tunnelseende (därav dragningen åt det svarta hållet...). Men nu övade jag på att titta åt sidan, vilket gav mig en hel del glädje som jag inte hade förväntat mig. Jag ska öva mig i det också - att inte bara titta PÅ vägen utan också PÅ SIDORNA. Denna glädje var så oväntad att jag först inte visste vad det var frågan om. Det tog ett tag innan jag kunde tolka den. Men när jag väl hade gjort det visste jag precis att det var glädje och jag visste också vad jag var så glad över. Jaag kände mig nästan som en vanlig människa. Men bara nästan.

Kom inte hit; du är inte välkommen!

Nej jag menar inte dig, du som kanske läser det här, tvärtom är du mycket välkommen. Jag menar det där andra som jag brukar mena ibland. Hopplösheten, misströstan, sorg och förtvivlan. Kom inte hit säger jag till er, för jag vägrar öppna dörren åt er! Och du med hemska värk som aldrig lämnar mig. Jag är så less på er, stick å brinn, far å flyg, å kom aldrig tillbaka! Jag hatar er. Och jag hatar att försöka leva med er, för det går inte. Inte längre. Jag vet inte vad jag ska göra.
Om en halvtimme ska jag gå iväg och försöka ha en trevlig kväll i den mån det går. Och jag säger er; försök inte följa med mig, den här gången vill jag vara ifred, om det så bara blir några få timmar. Snälla låt mig få det. Snälla jag ber er, lämna mig i fred. Vad mer begär ni av mig?

"Det låter bra att du trivs"

Dessa ord kom till mig från oväntat håll. Det kanske inte är så mycket med det tänker du. Men då har du fel. För första gången sen jag vet inte när har jag fått spontan uppmuntran och bekräftelse på det jag gör och det jag tycker är viktigt. Till och med tonfallet var positivt.
Det lyfte mig - bekräftade att det jag gör inte bara är skit. Jag visste redan att det är bra att jag trivs men att för en gångs skull slippa motvinden. Det var en sällsam känsla. Jag undrar om jag känt den förr? Jag är inte så säker.
Idag har jag varit lycklig. Trots min ihållande värk och den energi som på detta sätt berövas mig har jag uppnått så mycket. Och det är för att jag har lärt mig att man kan besvara en fråga genom att säga JA. Man behöver inte säga JAG VET INTE, eller KANSKE, eller NEJ. Och jag kan ju se effekterna av det. Konsekvenserna blir så fundamentalt olika mot vad jag är van. Jag är redan influerad av KBT-tänket. Orsak --beteende -- konsekvens. Och att man kan vända på steken och fråga sig vilken konsekvens man vill ha och agera efter det istället. Det öppnar ögonen för tidigare icke-ifrågasatta sätt att se på saker.
Med dessa tankar ska jag bege mig in i kvällningen.

Cirkeln går runt, runt

Sov länge idag för att vara jag (9.00). Vaknade med pain in the head som vanligt. Skit också. Kom på att jag sovit över tvättiden, eller åtminstone en bra bit in i den. Men ingen hade tagit maskinen som tur var. Så nu tvättar jag en maskin.
Igår eftermiddag hade jag ont hela tiden. Jag vette sjutton hur detta ska bli. Jag orkar inte med denna huvudvärk som suger all energi från mig varendaste dag. Men jag ska kämpa emot den så mycket jag bara kan.

Idag ska jag sitta på skolan och läsa om KBT. Det är så kul! Men än så länge har jag psykodynaminsk teori närmare hjärtat! Kanske ´har det ändrats till dess att denna kurs är slut, det återstår att se.
I alla fall var filmen igår ganska kass, objektifierande och sexistisk kom vi fram till. Men det var ändå bra att man lyckades hitta på nått på en annars trist måndagkväll.

Och det enda jag har kvar att skriva om nu är en sak jag funderat på några veckor. Och det handlar om min osynlige/hemlige/anonyma vän. Har du övergett mig? Och isf varför? Jag är lite undrande...

MItt liv har mening

Men det är ingen mening som jag fått mig tilldelad. Verkligen inte. Jag har kämpat för att själv åstadkomma den meningen. Och jag är väldigt nöjd. Åtminstone idag. Eller; åtminstone i denna stund. För tillfället räcker det.
Idag hade såg jag att moderata studentförbundet och vänsterns studentförbund hade flygbladsutdelning mitt emot varandra i hörsalsrundan. Jag roade mig med att fundera kring på vilket sätt jag skulle tacka bestämt nej till ett blad från moderaterna. Flera idéer kom upp, vilket alla innehöll en mycket reserverad ton och undvikande av ögonkontakt. Nä ni! Hos mig har ni inget att hämta. Tro mig.
Ikväll blir det film; The boat that rocked. Hoppas på kul.

Inatt jag drömde...

Jo ni. Inatt drömde jag något jag blev glad av. Fast när jag vaknade blev jag ypperligt besviken. Varför är det alltid så? Och att jag skulle drömma när jag sov på jobbet också, jag hade hellre velat vara hemma å drömma ifred! Men som jag (och håkan nessers karaktärer säger) - Det är som det är. Åtminstone har det gjort att den här dagen har gått fort, ännu fortare än jag trodde. Men eftersom jag får sova hemma ikväll så får denna dröm gärna infinna sig igen :P Men deklart; fick jag välja skulle jag ju hellre ta en live-version av den! Nu blir ni allt bra nyfikna va? Det kan ni gott ha ;D

Lata jag

Det har fortfarande inte blivit nån promenad, vilket betyder att det inte blir nån heller idag heller. Så här sitter jag och dricker kaffe och ska snart äta makaroner. Och just ja; jag måste hämta tvätten också. Hade turen att få en ledig maskin, känns bra att få hela högen tvättad för jag gillar inte samla tvätt.
Gott kaffe gjorde jag nu iaf, hoppas det verkar lite uppiggande. Men konstigt nog känner jag mig ganska alert även fast jag vet att jag ska jobba kväll. På mitt förra jobb var jag alltid så fruktansvärt trött innan jag skulle åka. Det måste ha berott på den låga grad av trivsel jag kände där. Nu känns det helt annorlunda. Att jobba ett dygn känns inte som ett mount everest, vilket fem timmar på det gamla jobbet kunde göra. Knepigt hur det kan bli. Jag är bara så förbaskat glad att jag fick jobb här och inte hemma. Jag hade aldrig klarat av att vara hemma i tre månader. Jag vill knappt vara hemma en vecka. Som det verkar ska jag nog vara hemma två veckor efter att skolan slutat fram till midsommar, då jag börjar jobba. Och tro mig; det räcker. Och jag vill helt klart jobba midsommar, jag hoppas på att få jobba dygn då... :P

Förresten så har jag börjat med en KBT-bok (kunde inte låta bli!) och det är jättekul läsning. Och dessutom är tre böcker av fyra på svenska! Har nog aldrig hänt. Oftast är ingen på svenska. På PDT-momentet var en av tre böcker på svenska. Men jag läser gärna på engelska. Jag tror många blir avskräckta inför att börja plugga pga att så mycket litteratur är på engelska. Men jag tycker inte att det är nåt problem alls. Man kommer väldigt fort in i det, och eftersom man kontinuerligt har kursböcker på engelska så underhåller man hela tiden kunskaperna. Så låt inte det stoppa dig från att plugga!

Nu kommer snart frida hit och då ska hon få sin födelsedagspresent av mig. Sen måste jag verkligen hämta tvätten annars kommer jag glömma den i tvättstugan....

Balladen om K

Just den låten med Björn Afzelius lyssnar jag på nu. En återkommande textrad under hela låten är "Jag är inte sjuk, inte sjuk". Så tänker jag idag, fast kanske mer "Jag har inte ont i huvet, inte ont i huvet". Kanske inte så poetiskt och vackert men jag försöker intala mig att det är sant. För att peppa mig själv att orka jobba i ett dygn måste jag vara på topp. Eller åtminstone inte vara värkdrabbad.
Därför håller jag mig igång hela tiden, vädrar täcken och filtar och bäddar rent. Plockar undan på skrivbordet. Kanske dra ett varv med dammsugaren. Eventuellt en kort prommis.
I alla fall ska jag ägna lediga stunder på jobbet att börja läsa en av KBT-böckerna och en bok jag köpte på bokrean som handlar om Egyptens hieroglyfer. Det är så sjukt spännande. Jag måste bara åka till egypten nån gång!
Jaja. Hursomhelst. Nu ska jag hittepå nåt. Äta lite fil och müsli kanske....

Nu är det klart!

Jag fattar ingenting. Klockan halv ett var jag klar. Satt en halvtimme och läste igenom och la till några smågrejer. Men sedan hade jag redan skrivit för mycket och hade ingen anledning och sitta där och analysera sönder det jag hade skrivit. Hoppas man inte blir underkänd om man skrev för mycket för isf blir jag det, och det vore jäkligt onödigt. Men jag har bestämt mig för att det gick jättebra! Jag tyckte inte att frågorna var särskilt svåra men så har ju också pluggat sen dag ett, så det vore inte ett bra bevis för min studieteknik om jag kuggade... Men som sagt; det gick bra.
Nu vet jag inte vad jag ska hitta på faktiskt. Måste väl pallra mig ut på en sväng, men det tar emot. Jag vet inte riktigt varför, men återigen; "Det är som det är".
Nu väntar jobbande i helgen och sedan en ny kurs på måndag - KBT. Och jag längtar, det ska bli så roligt!

Om 7 timmar är jag fri

För då är tentan klar och inlämnad. Och jag vet att det kommer gå bra för det har jag redan bestämt. Jag utövar något slag av omnipotent kontroll som ni ser. Ikväll ska jag slappa och ta det mycket lugnt genom att läsa och lösa korsord. Jag måste ju vara pigg och utvilad imorgon då jag ska jobba dygn för första gången. Jag är lite nervös för jag har inte jobbat på en månad. Men det kommer också gå fint, naturligtvis.
Idag blir det sol! Lite jobbigt eftersom man måste sitta inne hela dan men desto bättre när man kommer ut!
Dessvärre känner jag att huvudvärken redan kommer krypande... men jag ska försöka tänka bort den. Och komma ihåg att slappna av men det är lättare än gjort. I alla fall ser jag framemot att få ställa pdt-böckerna i bokhyllan när jag kommer hem... Hoppas det kommer gå bra för er mina klasskamrater! Om nu nån av er läser detta... :P

Dagen före

Tentaångest? Vad är det? Näpp nån sån har inte jag, brukar jag inte ha heller. Jag är mer orolig för hur min nacke, huvud och axlar ska klara av 6 timmars skrivande. Fast jag kanske blir klar lite före förhoppningsvis. Och blir det för jobbigt kan jag ju alltid smita till toaletten och göra några nack-övningar.
Nu har jag varit riktigt produktiv på morgonen. Duschat, druckit kaffe och ätit några mackor, lagat mat till lunch, och löst lite korsord. Det ni!
Och nu laddar jag med lite schlager-låtar! Kan ni gissa vilken?

Less, lessare, jag

Nu ska jag komma med ett tips som alltid funkar för mig när man pluggar till en tenta. När du känner att du vill spy/kasta/trampa på/valfritt på böckerna då är du redo. Bättre än så kommer du aldrig kunna materialet. För mig brukar det också vara så att om jag känner att jag inte kan nånting dagen innan tentan så kan jag allting. Detta lärde jag mig när jag först började plugga -historia den gången. Var helt säker på att jag verkligen inte kunde ett smack, men när jag satt där kom alla de intryckta faktakunskaperna seglande och fäste sig på papperet. Och sedan dess har det varit samma visa vid varje tenta. Jag kan ingenting och pluggar nada dagen innan men när jag sitter kan jag mycket, mycket mer än jag tror. Och denna tenta är inte ett dugg annorlunda.

Ska jag få dom där lyckominuterna idag?

Idag har jag som mål att vara lycklig flera minuter precis som igår. Solen skiner även idag men jag tror det är lite kyligare. Men ändå ska jag försöka. Jag ska verkligen det.
Även fast klockan bara är knappt åtta så har jag redan haft några sådana minuter. Morgonkaffet som intogs framför nyhetsmorgon med några korsord i knät. Att vinkla upp persiennerna och titta ut på ett vårigt umeå. Min egen stad. För nu är umeå min stad. Berghamn kommer alltid finnas i mitt hjärta men på ett mer distanserat sätt. Vi är lite som två vänner som tappat kontakten och inte längre känner varandra, Berghamn och jag. Men det är faktiskt okej - man växer ifrån även sina barndomsvänner. Det är ett fenomen jag är välbekant med.
I alla fall. Det är som det är som Håkan Nessers karaktärer brukar säga.
Nu ska jag göra mig i ordning för att så småningom dra iväg till UB. Och just det ja; jag ska jobba till helgen! Tjoohoo!

Imorse var jag lycklig

Japp det kan jag säga att jag var. Solen sken, något som jag i vanliga fall inte brukar bli gladare av förutom idag. Kanske berodde det på att jag för första gången sedan jag gick på gymnasiet inte ska jobba på samma ställe hela sommaren. Kanske insåg jag att jag äntligen lyckats ta mig loss. Om inte annat så insåg jag det under mina sex dagar hemma i Berghamn. Det är inte min by längre. Jag trivs inte riktigt som jag skulle önska att jag gjorde. Jag väljer att tolka det som något bra.
Lyckan var det ja. Tyvärr satt den inte i länge innan den berömda värken satte in och förpestade mitt liv igen. Men dom minuter jag fick gläds jag över. Och jag ser fram emot fler sådana minuter, om det så bara blir några få åt gången.
Just i denna stund är jag också drabbad av värk, här jag sitter i min ensamhet. Kanske kan det ha med varandra att göra - värken och ensamheten? Jag vet inte. Jag gillar ju ensamheten, men kanske är detta signaler på att jag borde bryta mig fri från även den? För även om jag sitter här och faktiskt trivs ganska bra med tillvaron vet jag att något fattas mig. Och jag vet också att jag inte kan finna detta något i ensamheten. Så vad ska jag göra?

Back to life again

Det känns hemskt att säga men det är skönt att vara tillbaka. Jag är ingen storfamiljs-människa. Puuhh vilken befrielse det är att jag har mitt älskade lilla rum! Bara mitt. Underbart för nån som fick dela rum till en bra bit upp i tonåren.
Har jag förresten berättat att jag har blivit erbjuden en etta!? På Carlshem. Men jag ska inte ta den för jag vill inte flytta längre ifrån skolan och ÅC. En möblerad etta här på ålidhem skulle vara perfekt så det siktar jag på istället. Men inom en överskådlig framtid har jag inga planer alls på att flytta. Jag gillar att bo här.
Det gick bra att åka buss iaf, tack och lov var ventilationen riktigt bra för en gångs skull. Jag smällde i mig nästan en hel påse gott och blandat som färdkost, som kompensation för att jag inte ätit nånting gott och onyttigt på hela påsken. Till slut blev det lite för mycket av det goda, hehe...
Nu ska jag packa upp lite, äta några mackor och ta mig en dusch!

Trist och skittråkigt

Fy sjutton vad jag är uttråkad denna dag. Precis som jag förstod har denna by och hemmavistelse sugit all kraft och vilja ifrån mig. Även fast jag var beredd är det ändå lika tungt som vanligt. Idag har min huvudvärk varit något bättre - de övriga dagarna har har den varit katastrofal. Trångt, hög ljudnivå och bråk är den vardagsmat som jag är omåttligt less på. Vissa här säger till mig "varför åker du hem då om du hatar det så mycket", och det svar jag har på det är att jag ju faktiskt inte har nån annan familj. Så vem fan ska jag annars åka till liksom?
Jag är ju tvungen att stå ut.
Och när dom vet att jag får ont i huvet så skriker dom ännu mer eller höjer volymen på stereon ännu mer. Eller helst båda. Och ändå är det jag som får veta att jag är så elak när jag försöker bita tillbaka med mina bästa motmedel. Jag är elak, det är jag som bara vill vara dum.
Fatta - vi kommer aldrig att bli vänner efter 25 år. Och jag orkar inte försöka längre. Nu kommer jag få skit för att jag bloggar om det också, men det kan jag ta.

Åh nej nu kom solen

Jahapp då var friden slut. Så fort solen kommer fram ska alla ut och gå eller sitta ute. Eller båda. Jag blir så anti till hela grejen. Jag blir inte alls glad över solskenet, bara stressad över sånt jag måste göra (plugga) och sånt som jag borde göra fast jag inte vill (vara ute och gå).
Och ont i huvet har jag som vanligt och inte blir det bättre heller.
Jag längtar tills det blir höst och vinter igen. Men allra helst höst.

Jävla skitgubbe

Jag blev så förbannad när jag läste Tidningen Ångermanland imorse. För första gången har en kvinna valts till biskop i Härnösand och dom intervjuade några personer om vad dom tyckte om det. Och tror ni inte att en fet jävla gubbe ansåg att "det var synd att genusperspektivet skulle styra" för det fanns dom var bättre lämpade (dvs män). För det första bevisar denna idiot bortom allt tvivel att han inte har en aning om vad genusperspektiv är; han utgår från att det betyder att kvinnor ska gå före män. Jävla skithög. Läs på innan du uttalar dig.

En kass bloggdag

Nu när jag är hemma har min blogginspiration försvunnit. Jag tror det beror på att den här datorn är skitdålig och långsam och att jag spenderat hela dagen under en filt med en massa böcker. Så när man slänger av sig filten fryser man ännu mer. Det är bara 19 grader varmt inne i huset, även fast värmen är på. Skitkallt är det. Har dubbla tröjor och halsduk på mig den hjälper inte. Det låter väl som om jag befinner mig på nordpolen eller nåt!

I alla fall var vi in till kramfors idag och jag och syrran gick på bibblan. Konstigt men jag gillar kramfors bibliotek jättemycket även fast det är så litet i jämförelse med vad jag är van. Men i alla fall så fastnade jag framför en hylla med utgallrade böcker som såldes för bara några kronor styck och jag gick därifrån med inte mindre äm fem fynd! Tre kriminalare, en Isabel Allende och en bok i organisationsteori! Dessvärre inga psykologiböcker men det hade väl varit alltför bra för att vara sant. 20 spänn fattigare blev jag och inte kan jag påstå att jag sörjer över det!
Problemet blir bara hur jag ska lyckas få med mig dom till umeå....

Annars har jag pluggat hela eftermiddagen, eller i alla fall så mycket min nacke har tillåtit. Som vanligt tycker jag att jag inte har hunnit med nånting och följaktligen blir jag frustrerad och stressad. Inte blir det bättre av huvudvärken och det faktum att jag inte rört mig på hela dan heller.
Jag har inte direkt hunnit reflektera så mycket över gårdagen som jag hade önskat, men det ligger hela tiden och gnager i bakhuvet. Kanske på ett mindre medvetet plan, vad vet jag. Jag tänker särskilt på några ord som fick mig att börja fundera väldigt mycket. Att se saker på nya sätt. Kanske på såna sätt som gör att allting blir upp och ner helt plötsligt. För så känns det inom mig nu. Upp och ner. Men jag tror det är på ett bra sätt.

Pain in the head

Så börjar denna dag, med den vanliga värken. Och alla böcker och papper ligger på min säng och hånler mot mig. Jag försöker att inte bry mig. Det finns viktigare saker. Idag blir det inte nån läsning förrän på eftermiddan och kvällen.
Ska iväg en tur till Kramfors city och låna lite böcker på bibblan och fika med fia och mamma.
Jag har varit hemma mindre än ett dygn och jag känner redan den där känslan som jag visste skulle komma. Min vilja blir mindre stark, målmedvetenheten dalar. Det sitter i väggarna, jag blir inte kvitt det.
Efter gårdagen är jag i alla fall glad. Jag försöker tänka på det. Men hur jag ska lyckas behålla viljan tills på måndag vet jag inte. Tack och lov att jag inte ska vara hemma i sommar - jag ser framemot att börja på mitt nya jobb och få vara ifred i min lilla lya. För när jag är hemma känner jag att jag glider in i en roll som jag inte gillar. Jag blir någon jag inte vill vara. Någon som är väldigt olik den person jag egentligen är. Kanske är det för att jag förväntas vara på ett speciellt sätt när jag är här. Jag gillar inte mitt gamla jag - men här känner jag att jag omvandlas till det där gamla. Men det har varit! Det är överspelat, för längesen. Så idag ska jag kämpa för att behålla det själv som jag gillar. Jag ska samla styrka och jag ska slåss för att vinna.

Breakthrough.. eller nåt

Japp. Idag kom det.

Tiden

Klockan tickar. Tiduret tickar - på flera sätt. Nu är det faktiskt så att det jag främst menar är det tidur som ska hålla koll på att jag hämtar min tvätt i tid. Men det är inte bara det jag menar. Uppenbarligen. Jag är nog inte riktigt säker på själv vad jag menar. Jag är bara säker på att hur jag än gör så har jag för lite tid. Hur jag än gör så hinner jag inte. Det är en evig kamp.

Nu ska jag vara hemma i 6 dagar. I 6 dagar ska jag försöka behålla min vilja och målmedvetenhet intakt. För när man är hemma har viljan en tendens att brytas ner. Man vill ingenting. Jag kallar det Berghamns-syndromet för när man är där är det nästan omöjligt att ta sig därifrån. Det är som att stället försöker säkra sin egen framtid genom att få invånarna att känna att de aldrig kan ta sig därifrån. Man känner sig fast och förtrollad på nåt sätt. För två och ett halvt år sedan lyckades jag ta mig därifrån - och det var nog en av de svåraste saker jag gjort. Därför är det med blandade känslor som jag återvänder. Jag undrar om jag ska lyckas hålla den förlamande känslan av insnärjdhet stången återigen. En gång Berghamn alltid Berghamn. Men inte nu. Inte för mig. Jag älskar Berghamn av hela mitt hjärta - men samtidigt finns det en del av mig som måste hata stället. Annars skulle jag vara fast där för alltid. Men Berghamn finns kvar, tiden står stilla där. Så jag vet att jag alltid kan återkomma och allting är sig likt. Åren har farit väl fram med denna by, och på något paradoxalt sätt känns det ändå tryggt att veta att när jag än känner för att regrediera kan jag alltid återvända. Och min barndoms by ser för alltid likadan ut.

Kan man låta bli att älska detta? Nej. Kan man låta bli att hata det? Nej. Så vad gör man?

En lite rolig sak

Det har varit en lång dag, började vid nio och slutade lite före fem. Tur att det har hänt lite roliga saker iaf. Och att det snart är dags för några dagars ledighet. Om man nu kan kalla det ledighet att plugga till en tenta.
Var på en tjaffsig praktik-info, men hade kunnat låta bli med facit i hand. Det blev lite bråk om förturer mm. Jag orkade inte bry mig för det berör inte mig. Jag fick ett nummer jättelångt ner på lottningslistan så jag blir glad om jag får en praktikplats. det gör mig inte så mycket vart jag hamnar.
Jomen visst, som man säger.
Vi såg en film idag. Ordinary people. Den var bra, men vi fick inte se slutet! Snacka om antiklimax när läraren deklarerade att vi skulle sluta! Var kanske 10 minuter kvar av filmen. Knäppt.
I alla fall porträtterades en mycket okonventionell terapeut där, och det fick mig att börja tänka litegrann kring det där med ens framtida yrkesroll. Hur gör man för att vara bekväm i denna knepiga situation? Jag tänker mig att man måste göra det som känns rätt. Äktheten måste alltid ligga till grund för allt man gör. Man måste tro på sig själv, hur ska annars nån annan kunna göra det? Jag ska låta denna fundering ligga och gro lite i bakhuvet för det är alltid värdefullt att reflektera kring.
Imorgon blir det att åka hem. Ni vet ju hur jag alltid känner inför det så jag besparar er denna klagan (för den här gången iaf!).

Och till sist:
Min hemlige vän: jag har bestämt mig för att lita på ditt ord. Du säger att du är pålitlig. Och jag kan se på dig att du är äkta.
Om du vill prata utanför denna blogg har jag en mejladress. vego-erika@hotmail.com
Du kan ju fortfarande vara namnlös om du vill. Och bara för att jag nu är 99% säker på vem du är så tycker jag inte att denna vänskap är mindre spännande för det.

Vilken trist dag

Idag har jag inte vart ute alls (jag räknar inte turen till ica). Tack å lov att jag har ärende till nydala senare så man får gå några meter. Det blir film denna söndag också! Nästan en liten tradition nu... :) Och igår var jag på fest, inte vanligt för att vara mig som ni så väl vet. För första gången på mycket längesen känns en helg inte helt bortkastad. Jag har till och med hunnit plugga! Nu har jag läst allt jag måste. Wiii.
Nu lyssnar jag på en åtta minuter lång låt - "Europa" med Björn Afzelius.

Det finns såna som bara vill förstöra

Jag får dagligen dubbla signaler från personer. "Är du inte glad för min skull?" frågar jag. "Joo, det är jag väl" får jag till svar i en allt annat än stöttande ton. Så jag får stöd, men jag får inte stöd. Jag gör allt för att stödet ska komma spontant, med glädje och äkthet, men jag blir ständigt besviken.
När jag gör saker - går utanför min bekvämlighetszon - får jag alltid göra det utan stöd, i motvind. Jag är så van att jag borde inte reflektera över det längre, men det gör jag. Jag reflekterar varje dag. Jag ställer mig frågan VARFÖR? Varför kan jag inte få vara glad för att jag vill göra nåt av mitt liv? Varför ska jag behöva känna skuld för att jag gör sånt som är bra? Sånt som jag vill å sånt som är roligt. Normala saker.
Jag kämpar ständigt med dessa internaliserade objekt, men för mig är de inte goda objekt i ordets egentliga betydelse. För mig får objekten en positiv verkan på grund av deras avskräckande effekt. Jag vill inte identifiera mig med objekten, jag vill bli allt som dom inte är. Jag vill äga motivation, glädje, vilja, omtanke. Men kanske främst frihet - frihet att göra vad jag vill med mitt liv. Det kan objekten aldrig ta ifrån mig. Mitt eget liv. De kan påverka men jag värjer mig. Kampen fortgår varje dag. Jag måste bli ännu bättre på att skilja min vilja från deras vilja. I det förflutna har det varit svårt, men det blir gradvis lättare. Bara för att inte ni lyckades komma nånstans betyder det inte att jag tänker nöja mig med samma sak. Aldrig.

Jahapp

Blev ingen sovmorgon idag. Skitsamma. Jag klarar mig utan.
Hade varit skönt att sova bort det onda ett tag till bara, men nu får jag istället se det som en möjligthet att lära mig nåt av det. Igår lärde jag mig av det. Jag lärde mig att det går att leva med det. I win.
Nu blir det kaffe och blodapelsinjuice.

Mörkret är min vän

Jag har alltid varit mörkrädd. Och det mörker jag talar om är inte det mörker man kan råda bot på med en lampa. Nej, det är mörkret som kommer inifrån som jag alltid varit rädd för. Det mörker man inte kan gömma sig ifrån.
För ett år sedan var mörkret min fiende. Vi kom så illa överens att jag inte för mitt liv kunde begripa hur jag någonsin skulle kunna lära mig leva med det. Under det gångna året har mörkret gjort mig sällskap titt som tätt. Och för varje gång har jag kunnat konstatera att det inte behöver vara så skrämmande. Jag har fått erfara att det kan bli mindre mörkt. Men man måste ta sig igenom det mest svarta. När det är så mörkt att man inte kan se längre vet man att det inte kan bli mörkare. Det kan bara bli mindre mörkt - bli mer ljust.
Och när man haft sällskap av mörkret ett tag vet man hur man ska bemöta, hur man ska behandla det. Jag har lärt mig att jag inte ska kämpa emot. Jag ska följa med. Gå sida vid sida med mörkret och försöka se vad mörkret vill. Nu vet jag att mörkret har ett budskap, och jag vet att det går att se det budskapet även om det kan tyckas vara alldeles svart. Man måste använda andra sinnen - såna som man kanske inte visste attt man hade. Jag säger bara; kämpa inte emot. Mörkret kan vara min vän. Och din.

Vilken låt beskriver ditt liv?

Såg ett sånt test nånstans (facebook?) nångång (för längesen). Nu började jag fundera på vilken låt jag skulle välja om jag fick välja vilken som helst, och inte utifrån nåt test. Den första jag kom att tänka på var Nerina Pallots "Geek love". Vet inte om den direkt beskriver mitt liv, men kanske kan den få symbolisera att även vi töntar vill ha lite "loove" nångång. Och med att definiera mig själv som en tönt vill jag bara klargöra att jag använder ordet i sin icke-självnedvärderande betydelse. Jag gillar att vara en tönt, annars skulle jag inte vara det. Att vara en tönt är en fin egenskap om jag får säga det själv (och det får jag). Fler töntar i världen! Tror jag ska starta en facebook-grupp för oss, undrar hur många vi blir? Nån som vill va med?

Fritt fram!

Nu tänkte jag låtsas att min blogg är jättepopulär och att folk vill veta nåt om mig. Därför utlyser jag härmed en frågestund! Fråga på så ska jag svara efter bästa förmåga! Nu är det upp till bevis - har jag några läsare? Det är upp till er att övertyga mig!

Några timmar i röda rummet

Nyss hemkommen från UB. Ska laga lite mat och läsa den sista artikeln till ungdomasterapin, har plöjt igenom dom jobbigaste men dom var inte så jobbiga som jag trodde.

Sen tänkte jag vila och göra min avslappning. Men det är en aning svårt att göra den eftersom jag inte har nån som kan läsa instruktionerna för mig. Hmmm.

Som synes har jag för en gångs skull lagt upp några bilder! Det är som ni vet väldigt sällsynt. Längst till vänster har vi Pelle (även kallad mes-pelle!) och till höger Hugo (även kallad Svarta Faran!). Båda smeknamnen är ganska talande för hur dom är för Pelle är den fjantigast katt man kan tänka sig och Hugo är livsfarlig. På bilden ser han kanske inte så farlig men jag lovar att han är det!

Japp. Nästa gång lägger jag upp bilder på dom andra katt-pöjkarna som jag nästan aldrig får träffa nuförtiden.... :P Men snart är det påsklov.

Fler minnen?

Jag sitter å funderar om jag har några fler minnen. Ni förstår vad jag menar. Fattar inte varför det står helt still just nu, men likväl gör det det.
Helst plötsligt har jag drabbats av bloggtorka - jag som haft sån inspiration i flera, flera dagar nu.
Kanske är det för att en sak har hänt som jag inte trodde skulle hända. I never saw it comin' at all. Men det är inte helt dumt, ganska kul faktiskt. På ett sätt i alla fall, på ett annat sätt är det inte kul alls. Men jag väljer att se den roliga sidan av det. Dagen kommer bli mycket bättre då. Jag tänker inte säga vad det är. Det är gömt inne i mitt inre rum.

Bra start på helgen

Ja jag var ironisk. Denna fredag har varit lite trött. Och med trött menar jag sömnig. Och med det menar jag att jag har varit trött och allmänt less. Jag tror inte jag behöver specificera mer. Har kollat på lite bilder ett tag och det var kul iaf. Önskar att jag hade fler att titta på.
Försöker planera lite för lördag och söndag för att ha nåt att göra.

Lördag:
1. Sovmorgon (dvs sova längre än till kl 8)
2. Skriva ut en massa papper på skolan som jag inte orkade idag.
3. Läsa dom papperen.
4. Dagdrömma.
5. Vara hos min fina vän L på kvällen.

Söndag:
1. Sovmorgon igen! (för att fira att jag för en gångs skull inte har bokat tvättid...)
2. Dricka en massa kaffe.
3. Göra min övningar.
4. Dagdrömma.
5. Plugga. Lite iaf.

Japp det var den helgen det. Men vad ska jag då hitta på i nuet, denna fredagskväll? Jo så här hade jag tänkt: jag ska inte kliva upp ur sängen. Jag ska inte tänka att jag måste läsa en massa. Jag ska inte spänna nacken så att jag får ont i huvet. Många saker jag inte ska göra således.
Men jag har en fråga: eftersom jag inte kan kliva upp ur sängen - kan nån vara snäll och hämta ett glas vatten åt mig?

Nu är det helg

...och jag är glad för det för jag är så sjukt trött. Och har ont i huvet/ögat/nacken/you-name-it.
Lagar mat och grubblar till den finaste låten. Så sorglig. Men sorg kan vara väldigt vacker. I det här fallet är den det.

Diagnos-tänk

Jag har ställt diagnos. Eller kanske inte diagnos på det sättet, men diagnos på vilken personlighetstyp jag tycker att jag tillhör. Det var roligt. Jag fick en aha-upplevelse, även fast jag inte blev så förvånad över utfallet. Vilken typ det är får ni gissa. Men jag tror inte att det är så svårt.
Nu har jag läst i tre timmar å är ganska nöjd. Men följden blev huvudvärk - igen. Och nu vet jag inte om jag ska ska stanna kvar på skolan och läsa lite mer eller om jag ska gå hem å laga mat. Främst vill jag inte gå hem för jag har ingen mat att laga och vet inte vad jag ska handla för att få ihop nån mat heller. Jag är så otroligt less på den mat jag brukar äta. Vad gör man? Får se hur det blir.
En annan sak som också talar emot att jag borde gå hem är att det nog inte blir så mycket pluggande av hemma. Större risk att jag lägger mig å sover ett tag. Hursomhelst.
Några spikade planer för helgen har jag inte - så förslag mottas med tacksamhet!

Just det ja. Jag blev så arg nu! Kollade på vår kursportal och det står där att KBT-tentan kommer vara på kvällstid, kl 16-22. För mig är det som upplagt för misslyckande. Illa.

Sovmorgon... eller nåt

Jag sov ända till halv 8 idag och det är sovmorgon för mig. Men nog hade jag gärna sovit ett tag till. Hursomhelst.
Idag blir det nog pluggande tror jag, två veckor till tenta. Ska plöja några artiklar.
Men ska försöka vakna till riktigt först, innan jag sticker iväg till skolan. Måste dessutom skriva ut ett intyg på att jag pluggar och mina gymnasiebetyg för min chef ringde igår och hade slarvat bort dom! Åtminstone räckte min jobberfarenhet till en lön som jag är nöjd med så det är jag glad för iaf. Synd bara att jag inte har fått jobba lite mer. Men nu har jag fått några helger och på onsdag ska jag jobba eftermiddag-natt åtminstone.
På torsdag åker jag väl hem antar jag.
Just det - kom på att jag ska försöka låna boken föreläsaren tipsade om igår, hoppas ingen annan hunnit före!

Varför gjorde jag så?

Igår gjorde jag en dum sak. Eller egentligen var det en snäll sak men idag betraktar jag den som dum. Jag hade för ett antal år sen en vän, eller jag trodde att hon var min vän. I nästan tre år trodde jag det. Jag trodde att jag visste var vi hade varandra. Hon ringde till mig en gång när något tråkigt hänt och jag hoppade in i en iskall bil med is på rutorna och körde i ilfart på en livsfarligt hal väg för att komma till undsättning. Visst fanns hon där för mig också. Men som det visade sig var det inte utan villkor. Hon ansåg att hon var bättre än jag eftersom alla älskade henne, hon var så gullig och snäll mot alla. Ingen brydde sig om mig i närheten av henne.
Så en dag gjorde hon något som kom att bli slutet på den vänskap jag trodde vi hade. Hon markerade otroligt starkt att jag inte var värd något och att det inte var nåt konstigt med det. Medan hon däremot inte kunde sänka sig till att vara som jag. Hon bröt vår överenskommelse.
Jag kom aldrig över det sveket.
Sen började vi på universitetet båda två. Vi mötte varann ibland på nån gångväg eller på nåt fik. Det blev på sin höjd ett hej. Men knappt det heller.
Jag brukade skicka julkort och födelsedagsgratulationer, men fick i princip aldrig så mycket som ett ord tillbaka. Jag lovade mig att jag aldrig skulle skicka något sådant igen. Och jag höll det - fram tills igår. Hon fyllde år för några dagar sen. Jag tänkte att kanske denna gång skulle jag få ett svar, och kanske lite kallprat tillbaka. Men nej. Jag började tänka - "Hon måste verkligen tycka illa om mig". Det var precis där jag tog mig själv på bar gärning. Jag tog själv på mig skulden för hennes svek. Och jag tänkte; aldrig mer. Och nu menar jag det.

Förvandlingen?

Igår såg jag en skalbagge som klättrade på väggen i mitt rum. Och jag kom att tänka på den bok som jag har försökt hitta på bibblan - Förvandlingen av Kafka. Den verkar rolig. Men kanske mest av allt en viktig betraktelse. Den var utlånad så jag fick inte tag på den. Syrran har läst den och då bläddrade jag i den och tänkte att jag skulle läsa den i framtiden. Det känns som nu är framtiden. Imorse såg jag samma skalbagge igen, denna gång satt den mitt i skarven mellan väggen och taket och då blev jag påmind igen. Det känns så konstigt att en författare kan skriva en så knäpp historia, och vara så känd. Kanske menar jag egentligen att det verkar för enkelt. Det känns som vem som helst hade kunnat skriva en sån historia. Men jag får väl vänta med att uttala mig tills jag har läst den. Återkommer således.

Och till dig:
Om du inte märkte det försökte jag få dig att visa någon sorts reaktion. Kanske såg jag en. Om jag vet vem du är kommer du sluta att skriva och vara min "vän" då? Tänk om jag bara kommer fram och knackar dig på axeln? Vad skulle du göra? Skulle du vilja att jag gjorde det?

Det var allt för den här gången.

Att läsa fel

det märks tydligt att mitt huvud är fyllt av psykodynamisk teori. Häromdagen såg jag en skylt el dyl där det stod Förenkla deklarationen! Det jag läste var däremot; Förneka deklarationen!
Ja så kan det gå när hjärnan är upptagen på annat håll.

Jag ber

Jag har frångått pluggandet till förmån för viktigare saker.
Ikväll sänder jag en bön till den gud jag tror på som finns någonstans.
Jag ber för att det värsta inte ska besannas.
Snälla Gud, du vet vad jag ber om, snälla svara som så många gånger förr!
Jag litar på dig.

Pluggpaus

Nu har jag suttit och pluggat hela denna soliga dag. Så nu är det dags att ta en paus och gå ut. Böckerna vandrar ju inte direkt iväg under tiden, å knappast kunskaperna heller, om man nu lyckats lära sig nåt.
Det är det här jag inte gillar med våren. Jag känner att jag måste vara ute hela tiden. Men nu får det räcka med en timme. Blir en promenad åt nåt håll, jag tänkte vandra utan mål idag.

Det fanns en tid...

...då jag tyckte att det var jobbigt att vara bland människor. Jag undrade hur människor som alltid omger sig med andra orkar med alla intryck som kommer av denna interaktion. Jag känner attt jag inte orkar vara med människor hela tiden. Jag tror att det är därför jag tycker att det är så jobbigt att åka hem för man får aldrig vara ifred. Det är trångt. Vi är så många på så liten yta. Fem-sex människor och fem katter. På 75 kvadrat. Ungefär. Du fattar.
Här har jag mina dryga 20 kvadrat för mig själv. Och det är så skönt.

Nuförtiden försöker jag att utmana mig själv när det gäller interpersonella sammanhang, men utan att göra något som inte känns naturligt. Jag umgås absolut helst med en person i taget. Kanske är det därför jag känner en så stark dragning till denna yrkesinriktining? Två människor i interaktion. Det är det ultimata för mig. Då kan jag vara mig själv.
Nu har jag suttit och pluggat i flera timmar, men jag har svårt att känna mig nöjd. Känner alltid att jag inte hinner med även fast jag ligger långt före med tanke på att tentan är mer än två veckor bort.
Och även fast jag tycker om ensamheten som kommer av enskilt pluggande saknar jag något. Jag saknar någon. Jag saknar en hand som stryker över ryggen, en blick som dröjer kvar lite längre än vanligt. Jag saknar att bara får vara jag - utan censur och skådespel. Är det möjligt att hitta? Jag vet inte, har ingen aning. Kanske. Fast det jag egentligen menar är nog: är det möjligt för mig att hitta? Eller ska jag alltid vara den som står bredvid och observerar alla andras? Jag hoppas inte det. Varje dag river jag muren mer och mer. En dag hoppas jag på att bli synlig, att synas över kanten. Men den dagen är nog inte idag. Fast man måste ju få drömma.

1 april kl 06.26

Denna tid steg jag upp idag. Tidigt, visst. Men ni vet ju vid det här laget att jag hellre väljer tidiga morgnar än sena kvällar. När jag är uppe tidigt känner jag att jag får vara för mig själv. Med det menar jag att man inte hör så mycket smällande i dörrar, vattenkranar som står på eller folk som spelar musik. Bara jag gör dessa saker. Eller ja - kanske inte bara jag, men betydligt färre än på kvällarna iaf. Men smäller i dörrar har jag inte anledning att göra så ofta. Jag har ju inte särskilt många dörrar att smälla i :).
Idag blir är det väl pluggande som gäller. Pluggande och funderande. Mina favoritsysselsättningar. Men fram till dess är det kaffe och Björn Afzelius som gäller.