Klockan tickar. Tiduret tickar - på flera sätt. Nu är det faktiskt så att det jag främst menar är det tidur som ska hålla koll på att jag hämtar min tvätt i tid. Men det är inte bara det jag menar. Uppenbarligen. Jag är nog inte riktigt säker på själv vad jag menar. Jag är bara säker på att hur jag än gör så har jag för lite tid. Hur jag än gör så hinner jag inte. Det är en evig kamp.
Nu ska jag vara hemma i 6 dagar. I 6 dagar ska jag försöka behålla min vilja och målmedvetenhet intakt. För när man är hemma har viljan en tendens att brytas ner. Man vill ingenting. Jag kallar det Berghamns-syndromet för när man är där är det nästan omöjligt att ta sig därifrån. Det är som att stället försöker säkra sin egen framtid genom att få invånarna att känna att de aldrig kan ta sig därifrån. Man känner sig fast och förtrollad på nåt sätt. För två och ett halvt år sedan lyckades jag ta mig därifrån - och det var nog en av de svåraste saker jag gjort. Därför är det med blandade känslor som jag återvänder. Jag undrar om jag ska lyckas hålla den förlamande känslan av insnärjdhet stången återigen. En gång Berghamn alltid Berghamn. Men inte nu. Inte för mig. Jag älskar Berghamn av hela mitt hjärta - men samtidigt finns det en del av mig som måste hata stället. Annars skulle jag vara fast där för alltid. Men Berghamn finns kvar, tiden står stilla där. Så jag vet att jag alltid kan återkomma och allting är sig likt. Åren har farit väl fram med denna by, och på något paradoxalt sätt känns det ändå tryggt att veta att när jag än känner för att regrediera kan jag alltid återvända. Och min barndoms by ser för alltid likadan ut.
Kan man låta bli att älska detta? Nej. Kan man låta bli att hata det? Nej. Så vad gör man?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar