Varför gjorde jag så?

Igår gjorde jag en dum sak. Eller egentligen var det en snäll sak men idag betraktar jag den som dum. Jag hade för ett antal år sen en vän, eller jag trodde att hon var min vän. I nästan tre år trodde jag det. Jag trodde att jag visste var vi hade varandra. Hon ringde till mig en gång när något tråkigt hänt och jag hoppade in i en iskall bil med is på rutorna och körde i ilfart på en livsfarligt hal väg för att komma till undsättning. Visst fanns hon där för mig också. Men som det visade sig var det inte utan villkor. Hon ansåg att hon var bättre än jag eftersom alla älskade henne, hon var så gullig och snäll mot alla. Ingen brydde sig om mig i närheten av henne.
Så en dag gjorde hon något som kom att bli slutet på den vänskap jag trodde vi hade. Hon markerade otroligt starkt att jag inte var värd något och att det inte var nåt konstigt med det. Medan hon däremot inte kunde sänka sig till att vara som jag. Hon bröt vår överenskommelse.
Jag kom aldrig över det sveket.
Sen började vi på universitetet båda två. Vi mötte varann ibland på nån gångväg eller på nåt fik. Det blev på sin höjd ett hej. Men knappt det heller.
Jag brukade skicka julkort och födelsedagsgratulationer, men fick i princip aldrig så mycket som ett ord tillbaka. Jag lovade mig att jag aldrig skulle skicka något sådant igen. Och jag höll det - fram tills igår. Hon fyllde år för några dagar sen. Jag tänkte att kanske denna gång skulle jag få ett svar, och kanske lite kallprat tillbaka. Men nej. Jag började tänka - "Hon måste verkligen tycka illa om mig". Det var precis där jag tog mig själv på bar gärning. Jag tog själv på mig skulden för hennes svek. Och jag tänkte; aldrig mer. Och nu menar jag det.