Jahaja. Då tänkte jag försöka mig på att författa något här, längesen igen, jag vet. Men nu föll andan på (och då följer jag impulsen trots att det nog är lite förbjudet eftersom jag är på jobbet).
Sitter som bäst och försöker hantera min hemlängtan och längtan tillbaka till tid som flytt. Helt i onödan (åtminstone det sistnämnda för sånt hjälper ju ändå inte). Tänker att trots den ångest det innebar att skriva examensarbete förra vårterminen så var det nog min lyckligaste termin på hela psykologutbildningen. Det var ändå någon slags positiv ångest om man kan säga så. Tro och hopp om framtiden blandat med en kittlande skräck inför ovissheten. För att inte tala om hur härligt det var med morgonträningarna och onsdagsspinningarna som man fick sig till livs på världens bästa iksu. Nu är jag oroväckande förslöad faktiskt. Andra saker som pockar på uppmärksamhet och när dessa uppmärksammats finns sällan någon ytterligare ork kvar. Synd och skam.
Hur som helst: hemlängteriet var det. VIlket för övrigt var rubriken för min senaste aktivitet på denna blogg om jag inte minns helt fel. Den ledde iaf till att jag kommer åka hem i eftermiddag och vara hemma tills söndag. Sen åker jag hem på onsdag igen och stannar tills fredag då jag åker vidare mot Umeå. Mycket resande men det är helt självvalt och dessutom har jag ju valt det själv. Måste hem och andas den friskaste luft som finns och umgås med mina viktigaste vänner. Omöjligt att klara sig annars. Särskilt då den senaste tiden varit något påfrestande. Men det är väl så det är. Kommer att tänka på en av mina gamla deviser - "embrace". Ett ord som jag var duktig på att både använda och omsätta i praktik, oavsett om det jag skulle omfamna var något bra eller dåligt. Så nu ska jag tänka det igen. Embrace. Embrace.
