Tårar rinner

Nu rinner tårarna så mycket att jag knappt ser vad jag skriver. Vi har fattat beslutet nu. det beslut som vi har skjutit upp i flera dagar nu. Det oundvikliga slutet.
Våran älskade snuffe har slutat äta nu. Han strejkar. Han vill inte längre vara med. Han har förstått det ett tag nu men vi har hoppats in i det sista.
Jag pratade med veterinären nu på kvällen och hon sa att det inte finns mer att göra. att snuffe har lagt av nu att det inte finns någon framtid för honom.
Det känns fruktanssvärt svårt, men det är nåt vi måste göra. Jag vill inte ångra mig och tänka att vi väntade för länge.
Så imorgon den här tiden har snuffe gått till de andra av våra kattänglar.
Giv mig styrka. Snälla.

En kämpe

Våran Snudd hänger med än! Vi hade trott vi skulle vara tvungna att ta han till veterinären för hans sista resa idag, men han har varit ganska mycket på alerten idag, något vi inte trodde var möjligt. Jag har matat han med köttbitar, bit för bit i sängen där han ligger, och klappat och pratat med honom. Och han ger inte upp. Han vill leva ett tag till. Imorse var han till och med ute en sväng. Han tönkte ta sin vanliga lunk till ladugården men då fick vi hindra honom. Vi vill inte att han ska lägga sig nånstans ute och inte komma in nå mer.
Han har faktiskt ätit hyfsat bra när jag har matat han och jag ska mata han även ikväll så mycket det bara går. Än lever hoppet. Så länge han inte har gett upp så ger inte jag upp heller.

Sista dagen

Imorgon kommer våran Snuffe få somna in.
Han bara ligger, han kommer aldrig bli bättre.
Detta är så svårt, men vi får tänka på alla de
lyckliga stunder som vi fått. Han har fått leva
ett långt och friskt liv - mycket längre och
bättre än de flesta andra. För det är vi tack-
samma. Men den här dagen kommer. Det har
vi vetat ett tag nu. På nåt sätt har vi kommit
ro med det beslutet. Vad kan man annars göra?
Jag har två mål som håller mig uppe och det ska
jag tänka på för att ta mig igenom sorgen. Jag vet att
jag kommer klara det. Det har gått förr och
det kommer gå igen.

Jag vill fly

Denna dag har varit jobbig. Ett jobbigt, men ej oväntat besked har jag fått.
Man gör sitt bästa för att hantera det. Så gott det går.
Och nu ser man verkligen att sommaren är på väg.
Jag kommer på mig själv att längta tills man kan bada borta vid bastun och i Kärrsvika. Det är ovanligt för att vara jag. Jag är vanligtvis ingen badmänniska.
Dessutom har jag bestämt mig för en sak idag. En sak som jag ska göra för min egen skull.
Men vad det är det låter jag än så länge vara osagt.

Att acceptera

Varför är det så svårt att acceptera att livet har ett slut? Varför är det så ångestfyllt att tänka på? Varför är det så skrämmande att tänka på sin egen icke-existens? Eller någon annans?
Alla dessa frågor som inte har nåt svar.
Om några dagar kan livet vara slut för en av mina bästa vänner. Han har inte ätit nästan nånting på över ett dygn.

Fast i funderingar

Jag har börjat läsa en bok om existensens psykologi. dels för att komma tillrätta med och sätta ord på mina egna existentiella funderingar, men också med tanke på mitt framtida yrke.
Jag har länge tänkt läsa den där boken. Men det var först idag som jag kände att jag hade tid och förutsättnigar för att få ut nåt av den. Och det tycker jag att jag fick.
Såg en film igår. Into the wild. Om man inte hade funderingar kring livets mening tidigare fick man det definitivt efter att ha sett den. Man riktigt kände ångesten stråla ut från huvudpersonen rakt in i ens eget hjärta. Och det är dessutom en sann historia vilket gör att det tär lite extra på en.

Just idag känner jag att livet är svårt. Och komplext. Och underbart bitterljuvt. Men ändå finner jag något slags glädje i att veta att det är svårt just nu. Det får mig att inse vilka dom goda stunderna har varit och hur många dom faktiskt har varit.
det är en stor gläjde. Jag tror att resten av dagen ska gå åt till att tänka på dessa stunder och njuta av dem, så här i efterhand och ställa dom i relation till det som är så svårt.
Då tror jag att jag kan lyckas få tag om det som gjorde mig lycklig då. För jag var väldigt lycklig då.
Just den här dagen, just i denna skrivande sekund inser jag det. Och det är en värdefull insikt, som jag ska hålla kvar så länge det bara är möjligt.

inget jobbesked idag

kanske blir det imorgon. Men jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske skulle ha fått veta det idag om jag hade fått det. Det är lika bra att kanske sluta hoppas ändå. Jag tror jag slutar hoppas nu. Det gör jag.
Nu ska jag gå och se på CSI, och hoppas på bättre tider.

Ny vecka, nya möjligheter

Idag får jag kanske veta om jag får jobb. I alla fall så kommer jag få veta det den här veckan. Jag är väldigt spänd över det. Tänk om jag får det? Tänk om jag inte får det? jag skulle bli väldigt besviken, men som tur är så har jag ju ett jobb ändå i fall det går åt skogen.
Hur som helst så måste jag på allvar börja med hemtentan idag. Den ska lämnas in nästa onsdag så det börjar brinna i knutarna nu.
Men idag är det det där telefonsamtalet och förhoppningar som håller mig levande.

Ständig trötthet

Jag är hur trött som helst. Fattar inte vad det är med mig.
Jag vet inte hur jag ska komma över den här tröttheten.
Ikväll är det meningen att vi ska gå på corona.
har ingen aning om hur jag ska orka med det.
jag är beredd att göra kväll nu!
Annars har jag inte mycket mer att förtälja
om denna dag.
Har innehållit träningspass, stadstur, och lite vara hemma-tid.
Och jag har dessutom börjat med hemtentan!
har inte gjort mycket men en början är alltid en början.
Efter början kommer det gå som en dans.
Tur jag är bra på att skriva. Kan få ihop flera sidor på nolltid.
Nu ska vi snart käka soppa.

Det blev en promenad

Jag gick en tur vid Nydalasjön. Kanske 5-6 km. Det var en lagom tur. Egentligen tycker jag inte att det är så trevligt att gå där för det brukar hända så mycket ruskigheter där. Nyss har dom hittat en död kvinna där. Så jag var lite tveksam innan jag gick, men nu är jag nöjd. Ikväll blir det bio med syrran och en kompis och kanske en fika nånstans.
Jag hoppas på att kunna skingra tankarna en stund. Allt jag gör är för att hålla tankarna sysselsatta på annat än det jag vill tänka på.

Sol igen

Jag är tvärtom. Precis tvärtemot alla andra.
När alla andra börjar sitta ute i solen då vill jag vara inne. När alla andra tycker att det är skönt att det är ljust på kvällarna vill jag att det ska vara mörkt. Jag längtar redan till hösten. Jag älkar hösten. Mycket mer än sommaren. Kanske är det för att sommaren så länge har fått symbolisera allt det slit man har fått lagt ner. Uppe med tuppen, och jobb på kvällarna. Dålig sömn och känslan av att man missar hela sommaren. Kanske är det därför som jag får den här känslan på våren.
Jag ska ju vara med i blodomloppet. Men jag känner att motivationen inför att ge mig ut och jogga är minst sagt minimal. Jag var ute igår så idag blir det nog bara att jag går.
Nu blir det gröt igen.
Och min bön om att Snuffe ska bli bättre har blivit besvarad. Jag hoppas och fortsätter be.
Tack för mig.

Bättre för ett tag

Det visar sig att min Snuff har ätit bra nu ikväll. Så jag kan andas ut några minuter. Dessutom har han fått sin medicin. Har fått den i två dygn nu så kanske börjar det märkas effekt nu.
Jag hoppas och ber för det.
Nyligen hemkommen från iksu, där syrran och jag körde step. Det gick väl sådär. Jag hade ingen bra energi. Jag misstänker att det beror på bristfällig middag.
Nu ska jag gå och diska sen se på tv. Imorgon: skola vilket inte känns särskilt inspirerande med tanke på att vi ska ha läst två långa artiklar. Jag har visserligen läst dom men minns inte ett ord av vad dom handlade om. Låter som en toppen-uppladdning det. Not.

Slutet är nära

Slutet är nära för min katt Snurre. Han har i princip slutat äta. Men ändå orkar han vara uppe. Jag förstår inte hur det hänger ihop.
Jag vill inte behöva åka hem för att låta honom somna in. Jag vill inte förlora honom. Men det kommer jag nog att göra nu. Efter 16 år så kommer han kanske snart att gå över till katthimlen. Jag orkar inte. Jag vill inte vara med.
Men jag vet att jag inte kan svika honom på hans sista resa. han som hjälpt mig igenom så många svåra stunder. Ska jag då överge honom på hans sista resa? Det kan jag inte göra. Jag kan aldrig svika honom så.
Jag vet nu att även om han har ett tag kvar att leva så är det inte länge. Det kan handla om dagar. Någon vecka högst om han inte börjar äta riktigt igen. Han har ju redan ätit dåligt i flera veckor. Jag vill gärna tro att det finns hopp. Att det finns bättring. men i hans ålder är en sådan sak bara ren tur.
Och turen har aldrig varit någon god vän till mig. Dessvärre.

Lista

Ännu en ny dag att ta tillvara på. I alla fall fick jag höra nu imorse att min snuffe ätit lite i natt och nu på morgonen så det verkar som att medicinen har effekt. Men jag vill att han ska äta mer så att han blir frisk fortare.
Jag har en lista i huvudet idag, på sånt som jag både behöver och vill ha.
1. Nya kläder
2. Nya träningsskor
3. Nyklippt hår
4. 8 löpta kilometer på iksu
5. Styrketränade armar och mage.

Detta hade jag tänkt ta itu med idag. Detta är mina mål för dagen. Jag ska försöka uppnå dom. Men samtidigt hålla i minnet att ett misslyckande med uppnådda mål inte är detsamma som att jag är värdelös som människa. Det jag inte hinner idag det tar jag imorgon. Upprepa vid behov.

Tid att tänka

Sån tid ger jag mig själv ganska ofta. När jag tycker att jag behöver det. Det kan vara den lilla stunden mellan att jag vaknar till att jag kliver upp och slår på radion. Det kan vara den drygt kilometerlånga promenaden mellan hemma och skolan. När jag sitter på ett av skolans fik med en kaffemugg i handen. Tittar på alla människor som seglar förbi, skapar mig egna små påhittade berättelser om deras liv och vilka dom är.
Just den här stunden är en sådan stund som jag använder till eftertanke. När jag kan sitta här och bara låta dagen sjunka in. Fundera på vad den här dagen egentligen har gett mig. Om jag lärt mig nåt nytt, om jag upplevt nåt jag inte trodde när jag igår kväll undrade hur morgondagen skulle bli. Svaret skulle bli ja. Ja jag har lärt mig många nya saker idag. Jag har återigen upptäckt den härliga känslan efter att ha avslutat genomläsningen av en ganska tung artikel. Jag har lärt mig att jag kanske inte behöver vara helt handikappad när det gäller vissa saker. Jag kan. Framförallt; jag vill. Jag har en järnvilja. Och jag kämpar. Varje dag. Varje minut av en dag.

Att sitta så här alldeles ensam är underskattat. I bakgrunden hör jag dörrar slå igen, trappsteg som det trampas i, och musik som spelas. Men i just den här stunden betyder det ingenting för jag vet att just nu är det bara jag och mina ord som finns. Jag lägger ner lite av min själ i den här stunden och försöker få ut mesta möjliga av den. Den här lilla stunden är min. Andrum. Mellanrum. Tid att tänka. Tid att tänka.

Ganska glad

Jag ska vara med i Blodomloppet. Och ikväll ska jag gå på stepmuskel. Igår sprang jag 8 km. Jag har verkligen kommit igång bra med träningen. Och dessutom hinner jag med skolan. Jag trodde att jag inte skulle hinna med skolan om jag tränade men det visar sig att det göra jag. Och det går ganska bra.
Vi ska läsa två böcker till examinationen och jag har läst dom. Jag tycker till och med att jag har fått ut nåt av det.
Och det verkar som om snuddders håller på att tillfriskna av den medicin han började få igår kväll. Han sitter ute och solar och har ätit nu vid kl 14. Och han ska få fisk sen. Efter att ha varit ute har han alltid bättre aptit.

Sorg

Jag känner mig sorgsen idag. Anledningen är att en av mina katter ska till veterinären för att han inte äter bra. Han är gammal. Han kanske inte kommer leva länge till. Men jag hoppas att det bara beror på att han har ont i halsen eller nåt annat ofarligt. Jag orkar inte med att han inte ska finnas mer. Det gör jag bara inte.
Livet är svårt. Och ibland händer saker vi inte kan kontrollerna. Jag ska försöka låta bli att känna skuld för sånt jag inte kan påverka.
Det är svårt, men det måste gå. Det måste det.

Väldoftande

Nu är jag tillbaka igen, känns bra på nåt vis. Jag får lättare att distansera mig från det som pågår hemma, och därmed lättare att se saker ur ett annat perspektiv. Inte för att det gör saker och ting lättare men att se saker ur ett annat ljus är bättre än att aldrig kunna byta synvinkel.
I alla fall sitter jag här denna kväll, nyduschad och väldoftande, och drömmer mig bort lite. Till ett liv bortom snöslask och bekymmer. Till den underbara plats på jorden där jag upplevt de bästa stunderna i mitt liv - mitt eget smultronställe. Den underbara platsen finns hemma, i en helt otroligt naturskön dal där man kan se havet så långt ögat kan nå. Där bergen omger mig och det enda som hörs är lövens susande i träden. Jag blir nästan tårögd av att bara tänka på det för det är så vackert. Om jag bara fick välja en plats att besöka för resten av livet skulle det bli den dalen och den frid jag känner där. Det är min önskan.
Jag ska nu försöka ta med mig lite av denna frid in i den kommande natten, så att jag kan sova skönt och vakna med hopp och tilltro till att jag klarar av ännu en dag med allt den för med sig. Gott som ont.

Snälla ni!

Om jag har några eventuella läsare vill jag gärna att ni skriver nån kommentar ibland så jag får lite feedback.

Morgon igen

Jag tror jag drömde om jobbintervjun inatt. Om hur bra jag tyckte att den gick.
Men som vanligt i efterhand så tycker man att det gick sämre ju längre tid som går. Ungefär som efter en tenta. När man tycker att det känns jättebra att lämna in men att man efterår inser vad man glömt och vad man hade kunnat förbättra. Men så är det väl alltid. Man tycker alltid att man kan förbättra.
För det kan man ju också.
Jag sitter denna morgon här och tänker på en så konstigt sak som det godaste jag nånsin fikat nån gång.
Det var den underbara koppen kaffe och den jättegoda osttekakan med grönsaker som jag smällde i mig efter jobbintervjun. Kanske är det en konstig sak att ta upp. Men jag kan bara inte glömma känslan av att verkligen ha förtjänat det. Det var så jäkla gott alltså.
Det krävs ibland bara små saker för att jag ska inse hur värdefullt livet är och att saker faktiskt kan gå en i händerna om man bara färsöker.
Jag vill så gärna ha det där jobbet. Det verkar mycket bättre än jag hade förväntat mig. Jag skulle bli så nöjd och glad om jag bara lyckades få det. Jag hoppas att dom hittade det som sökte mig, för det skulle vara så inspirerande att få arbeta med något som man verkligen vill göra.

Nu ska jag gå och äta gröt med mjölk och hallonsylt. Gottigott.

Förberedelser

Jag förbereder för sänggående. Orkar inte vara uppe längre.
Ganska sorgligt för att vara en lördag.

MIn ängel

Jag har en katt-ängel. Han heter Snurre och är 16 år gammal.
Han har i hela sitt liv fått leva fritt och självständigt.
Men nu kanske det snart är slutet på hans resa.
Jag märker hur gammal han är, hur krämporna börjar komma krypande.
Dålig matlust. Mindre glansig päls. Sämre syn. Trötthet. Hosta. Med mera.
Han är min skyddsling, jag minns nästan inte livet innan han flyttade till oss.
Han har varit med så länge nu. Jag förstår om det börjar ta emot att leva, när man är motsvarande 100 år gammal. Vilken människa orkar leva så länge?
Och vilken katt orkar med det? Det är kanske inte konstigt att han är trött.
Men jag vet att för varje dag som går så kommer vi ett steg närmare att kanske måste fatta ett beslut. Ett beslut som är det värsta som en djurägare kan komma att ställas inför. Beslutet att man ska låta sin vän få komma till ro.
Jag vill inte att den dagen ska komma. Jag vill inte bli tvungen att fatta det beslutet.
Men jag vill inte heller att han ska ligga och svälta och törsta ihjäl långsamt, ett lidande som är långt mycket större och långt mer långvarigt än något annat. Jag vill att han ska få somna in av sig själv. Utan dramatik och utan beslut. Att ödet bestämmer. Att en annan makt tar över beslutet.
Men vi är inte där ännu.
Jag vet att han lever upp när solen börjar lysa och han får vara ute. Matlusten är också större när han har fått vara ute. Så just nu väntar jag på solen. Att den ska kasta sina värmande och livgivande strålar över oss.
Men den lyser med sin frånvaro denna dag.
Precis som i resten av livet är solen borta.

Nyss hemkommen

Har varit ute. På en av mina livgivande turer. Utan dom skulle jag inte leva. Eller livet skulle inte vara värt att leva om man inte fick vara ute och gå. Man kan filosofera där man går i sin egen takt, och eventuella bekymmer känns lite mindre bekymmersamma än annars.
Tänkte inte göra några ansträngningar med skolarbetet denna helg.
Det får vänta tills den nya veckan tar vid.
Nu ska jag göra mig en kopp te och några rågrut.
Bara det är en sak som lyser upp denna till stor del bekymmerstyngda tid.

En lördag hemma

Idag ska jag inte göra nånting alls. Bara vara. Det var längesen jag tillät mig att bara vara. Jag kommer inte ens ihåg när jag tillät mig själv att slappna av riktigt. Kanske är det för att det är och har varit en del bekymmer. Och tyvärr så är det inte slut. Det är bara början.
Igår var jag på jobbintervju. det blir spännande att se hur det går.
det är ett jobb som jag verkligen vill ha.
En dryg vecka i ovisshet väntar. Men det kommer gå.
Jag har inget att förlora, jag kan bara vinna.
Men om jag får det blir jag världens lyckligaste.
Om jag inet får det så har jag i alla fall lärt mig mer om hur ett jobbintervju går till.
Och bara det är en ovärderlig erfarenhet inför framtiden.
Så hur det än går så vinner jag.
Det gäller bara att förstå att det är så man ska se det.
Och det försöker jag med varje dag.

Dagen

Så. Nu var det eftermiddag igen då.
Det blev en sväng till Kramfors i ett ärende.
Och nu e man hemma igen.
Har skrivit kompletteringsuppgiften som jag fick eftersom jag missade dagens seminarium.
Men det gick nog bra. Hoppas jag.
Kvällen erbjuder förhoppingsvis lite lugn.
Lite tv-tittande. Mycket oroande.
Det vanliga med andra ord. Enda
skillnaden är att man är hemma
och inte hos sig själv.
För en gångs skull.

Det som inte får nämnas vid namn

Jag tror att det är nära nu.
Jag känner det och alla tecken tyder på det.
Jag känner igen tecknen.
Har sett dom förr.
Då slutade det inte bra.
Det kan det inte göra den här gången heller.
Någon gång tar det slut.
Men varje slut är en början på något nytt.

Kvällen

Har haft tända ljus och pluggat och sett filmen crash.
Fikat, sett på tv. Väntar på House. Oroat mig.
Hoppats. Väntat på goda besked.
Väntar fortfarande.

Den enda drog jag behöver

Vad skulle man göra utan kaffe? Jag har just fått i mig dagens första koppar och det känns först nu som man kan börja leva. Det i kombination med att ett i synnerhet trist seminarium är till ända. Äntligen!
Hela denna termin känns onödig och trist. Det finns inget som verkligen har vart roligt. Det är ytterst synd att man är tvungen att lägga ner mycket pengar och tid på sånt man inte tror man kommer ha nån nytta av. Det blir verkligen en befrielse när terminen är över vilket faktiskt är ganska snart.
Jag funderar på om jag ska ta mig en tur på stan och köpa en fördelsedagspresent till dyrran eller om jag ska gå hem och laga mat. Alternativet är att sitta kvar på skolan och läsa. Men det kan jag iofs göra hemma också.
Idag blir det ingen träning iaf. Har träningsvärk nu efter dansen i söndags.
Ikväll blir det plugga och se en film för skolans räkning.

Den dag som gått

Har idag hunnit med följande saker:

1. Plugga
2. Träna
3. Sett på tv
4. Ätit god mat
5. Fikat
6. Oroat mig

Det jag har kvar att göra är:

1. Se på CSI
2. Dricka välling
3. Sova
4. Oroa mig

Observera att det inte nödvändigtvis måste vara i just denna ordning....

Vällingdax

Snart är det dags för min goda kvällsvälling, den har jag längtat efter hela dagen!

Morgon

Det är återigen morgon och en ny dag väntar på att tas tag i. Jag sitter här och undrar hur jag ska orka. Jag är så trött. Och less. Och sorgsen. Saker är inte som jag skulle önska att dom var.
Jag försöker se saker från ett annat perspektiv än jag brukar. Försöker se naturligheten i att en av mina bästa vänner snart kanske inte finns mer. Min skyddsling. En av mina änglar.
Det känns konstigt att vara här när jag egentligen känner att jag just nu borde vara någon annanstans. Men jag vet att jag måste. Jag kan inte dela på mig. Jag kan bara bo på ett ställe. Så är det faktiskt.
Natten har iaf gett en välsignad vila från verkligheten. En paus. Andrum. Det är vad jag verkligen behöver. Jag har fått kraft att ringa ett samtal jag verkligen behövde ringa nu på morgonen. Så det kommer lösa sig.
Jag kommer klara detta. Man klarar sig alltid, hur svårt det än känns.

Tungt

Jag är inne i en tung period.

Ont!

Jag har ont i fingrarna. Anledning: har tuggat för mycket på dom. Varför? Svar: Gör alltid det när jag är nervös och idag var jag nervös för våran redovisning.

Pina

Det är vad den här dagen har varit.

En suck av lättnad

Jag kan andas ut för en liten stund. En liten liten stund. Men den lilla stunden är värd hur mycket som helst.
Jag kände bokstavligen att något föll från mina axlar. Jag har oroat mig så mycket. Oron är inte borta och kommer inte att försvinna men just i detta ögonblick är den hanterbar. Just nu kan jag andas. Jag andas faktiskt. Jag lever.
Jag oroar mig, alltså finns jag.

PS Blev en lång tur på bandet igår. Jag är så nöjd för det gick så bra. Tänka sig. 7 km lycka på ett löpband. Det kan knappast bli bättre. DS

Ännu en dag

Asså jag tänker inte läsa den där doktorsavhandlingen. Det får gå ändå.
Har hittat åtminstone en ledare nu som vi kanske kan använda.
Men detta är det minsta problemet just nu.
Jag är orolig. Men det måste lösa sig.
Ska på stan snart. Sen hem. Sen kanske gå och springa.
Men ska nog hellre vila idag.
Blir nog springa imorgon. Vårruset väntar den 27 maj.
Det är bra att ha ett mål. Jag är målmedveten.