Sån tid ger jag mig själv ganska ofta. När jag tycker att jag behöver det. Det kan vara den lilla stunden mellan att jag vaknar till att jag kliver upp och slår på radion. Det kan vara den drygt kilometerlånga promenaden mellan hemma och skolan. När jag sitter på ett av skolans fik med en kaffemugg i handen. Tittar på alla människor som seglar förbi, skapar mig egna små påhittade berättelser om deras liv och vilka dom är.
Just den här stunden är en sådan stund som jag använder till eftertanke. När jag kan sitta här och bara låta dagen sjunka in. Fundera på vad den här dagen egentligen har gett mig. Om jag lärt mig nåt nytt, om jag upplevt nåt jag inte trodde när jag igår kväll undrade hur morgondagen skulle bli. Svaret skulle bli ja. Ja jag har lärt mig många nya saker idag. Jag har återigen upptäckt den härliga känslan efter att ha avslutat genomläsningen av en ganska tung artikel. Jag har lärt mig att jag kanske inte behöver vara helt handikappad när det gäller vissa saker. Jag kan. Framförallt; jag vill. Jag har en järnvilja. Och jag kämpar. Varje dag. Varje minut av en dag.
Att sitta så här alldeles ensam är underskattat. I bakgrunden hör jag dörrar slå igen, trappsteg som det trampas i, och musik som spelas. Men i just den här stunden betyder det ingenting för jag vet att just nu är det bara jag och mina ord som finns. Jag lägger ner lite av min själ i den här stunden och försöker få ut mesta möjliga av den. Den här lilla stunden är min. Andrum. Mellanrum. Tid att tänka. Tid att tänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar