Detta är sommaren 2009

Så verkar det vara uppenbarligen. Och den har börjat fint, jag skulle ljuga om jag sa annat. Sol, värme, arbete, läsa böcker, dricka kaffe. Och inte minst - att få vara ifred!! Lyssna på mina egna favoritlåtar, se mina favoritprogram på tv. Living for the day, worries far away. Inget skrikande eller bråkande. Inget överröstande. Inga impulser att hålla för öronen. Ingen önskan om att befinna sig någon annanstans. Jag längtar inte hem. Saknar inte sommar-Berghamn det minsta. Knepigt nog så är det inte så härligt att vara i det andra ser som ett paradis. Jag har så länge sett det som ett fängelse, en plats där jag inte kan vara den jag är. Den jag är när jag får vara för mig själv, bo själv, leva själv. Detta är mitt liv. Min tid. Och det känns så bra.

Jahapp då var det snart dax då

Att åka och spendera ett dygn med att arbeta. Fasen alltså! Jag är så glad att jag har mitt jobb här, jag skulle aldrig orka vara hemma längre än en vecka i sträck. Fattar inte hur jag har klarat av det i alla år....
Jaja. Bättre hade min energinivå kunnat vara för jag sov ganska dåligt i natt. Men jag försöker motverka denna trötthet med kaffe, dock med ganska tveksamt resultat. Får väl hinka i mig några koppar jobbet!! I alla fall så får jag åka bil till jobbet idag, vilken lyx ;D

Gårdagens liv

Igår var det en trist grå dag ute. Inne var den inte bättre. Men för mig var den riktigt bra ändå. Skattepengar in på kontot. Åka till Härnösand. Sitta på Waynes coffee med en stor kaffekopp och ett fint telefonsamtal. Spendera en del av skattepengarna. Få fina sms. Se en bra film. Åka hem och somna nästan genast. I vetskapen om att när man vaknar i morgon så väntar ännu en fin dag. För mig. Hur kan det ha blivit så här? Vad har jag gjort för gott för att förtjäna ett öde som ler mot mig för första gången nånsin?

hemmavid

Egentligen skulle jag ha klivit upp tidigt idag, men så blev det inte. I ala fall inte så tidigt som jag hade tänkt mig. Men nu är jag ju uppe i alla fall.
Grävde djupt i min väska för att försöka hitta några kläder. Fattar inte hur det gick till men jag hade inte packat ett enda par byxor, däremot massor av strumpor. Så idag har jag kläder som till och med jag tycker passar rätt illa ihop. Svarta tajts, röd kjol, ljuslila fleecetröja och gula strumpor. Och en ljusblå hårsnodd. Behöver jag säga mer? Knappast...

I alla fall så längtar jag redan härifrån. Eller snarare så gjorde jag det innan jag ens kommit hit. Det är samma visa varenda gång. Skulle aldrig mer stå ut med att vara hemma hela sommaren. En vecka är mycket nog. Sorgligt? Visst. Men ack så sant är det.
Hoppas ni har det lika bra hemmavid som jag skulle vilja ha.

Andra dagen

Och på den andra sommarlovsdagen blev det jobb! Toppen tycker jag. Så himla bra jobb jag har alltså. Jag tror inte det hade kunnat vara bättre faktiskt. Hur ofta har man sån tur? I mitt fall; mycket sällan för att inte säga aldrig. Är detta en engångsföreteelse? Jag hoppas inte det.
För första gången på lång tid ser jag fram emot en ledig lördag. Har inte haft en ledig lördag sen nån gång i början på april tror jag. Har jobbat varje helg utom en, och då var jag hemma i ingenstans. Så jag tror det är på tiden.
Hursomhelst.
Ikväll blir det nog tidig sovning.

Sovmorgon till 06.00

Så blev det. Den första lediga dagen slog jag rekord i att kliva upp tidigt. Jag tror jag hade sovit färdigt då, åtminstone kändes det så...
Jaja. Vad ska man hitta på idag då? Första lediga dagen och jag är redan rastlös! Eller kanske inte rastlös, men åtminstone uppfylld av den känsla som en helt ledig dag för med sig. Inga måsten, ingen stress. Inga prestationskrav. Bara möjligheter! Sällsamt.

Inom den närmaste framtiden (läs; förmiddagen) kommer jag i alla fall att fortsätta läsa boken "Kvinnor som tänker för mycket" av Susan Nolen-Hoeksema. Kanske tar jag mig en promenad också, antingen ner till stan eller runt nydala eller så. Och på söndag åker jag, efter att jag utnyttjat min demokratiska rättighet och skyldighet...!
Vad ska ni göra idag?

Frihet har nog aldrig varit så underbart

Tre och en halv timme sen var man fri. Och jag fastnade ingenstans på hela tentan. Tänka sig, jag skrev till och med med bläckpenna! Att jag vågade hahah.. Har aldrig hänt förr.
Jag vet att man inte ska bedöma en prestation utifrån hur den kändes men skitsamma. Det kändes hur bra som helst. Jag måste ha klarat mig. Jag tog till och med tid på mig att önska glad sommar efter sista frågan! Nån kommer läsa det men jag har ingen aning om vem men den personen förtjänar i vilket fall som helst en sommarhälsning. Åtminstone om det är vem som helst utom den där knäppgöken men han blev ju kickad så det är inte troligt...

Nu är jag alltså en halv psykolog. Om några månader hägrar praktiken. När jag började på utbildningen tyckte jag att det låg så långt fram att den tiden aldrig skulle komma. Men här är vi nu. Termin 6. Det är nästan så att man känner sig vuxen snart. Usch vilken skrämmande tanke!
Hoppas ni njuter nu allihopa i klassen som kanske läser detta (har ingen aning om det är fler än tre...), men ändock! Och ni som inte tillhör min klass: hoppas att ni också har en härligt fri kväll!!!

Dagens liv

En inlämnad rapport. En tenta i eftermiddag. En god rökelse.
Fina strumpor på fötterna och flätor i håret. Goda dofter. Massa bra böcker som väntar. Glädje över livsandarna. Ett härligt jobb.
Ledighet. Musik. Dricka kaffe. Äta nötter.
Det är ingen idé att du ens försöker knacka på idag. För jag tänker inte öppna. Ingenting ska förstöra denna dag, inte ens du. Så till dig min ständiga följeslagare vill jag bara säga; idag finns du inte. Begrips?

*ingen rubrik*

Eftermiddag. Än en gång går dagen mot kväll. Vad har jag gjort av den här dagen? På vilket sätt har jag fyllt den med den tillvaro som är mitt liv? Svaren är nog många. Jag har druckit vatten ur ett glas med röda stjärnor på. Jag har känt trötthetens arm sträcka sig efter mig. Jag har sett hoppets låga komma lite närmare. Jag har känt mig ganska mycket som mig själv och trivts med det. Jag har accepterat, längtat, sörjt och velat. Och jag förstår att det är allt det här som är mitt liv. Bara mitt. Mitt alldeles egna liv som jag får ägna åt precis vad jag vill. Det är ju fantastiskt.

Det är ett dygn och sju timmar kvar tills den välsignade friheten är ett faktum. Jag tror aldrig att den har varit så efterlängtad. Varje ledig stund ska jag ägna mig åt att läsa alla de böcker som jag sparat under terminen. Jag ska lära mig saker, begrunda dessa saker och glädja mig över den nya kunskapen. Jag kommer att ha tid med mig själv, det blir en ny och efterlängtad upplevelse. Jag ska gå promenader, lyssna på vindens och fåglarnas läten. Jag ska njuta av den tillvaro som jag skapat. Och jag ska lyssna på dom som jag ignorerat under så lång tid. Kroppens och själens röster. Och det ska bli så underbart.

Ännu en bön

Jag har känt din närvaro idag. Det måste betyda att du är i närheten. Jag trodde jag skymtade dig en kort millisekund. Men jag vågar inte hoppas för mycket. Kanske såg jag fel. Men jag vet att jag inte tog fel när jag kände din närvaro. Jag ber dig att du visar dig så jag får bekräftat att du finns. Inte bara som en skugga eller en suddig siluett, utan som ditt verkliga jag - med din glädje och trygghet. Jag tror inte det är för mycket begärt. För du är ju nära nu, kanske alldeles bakom mig eller ovanför mig. Det skulle inte kräva alltför mycket av dig att du ger mig ett tecken. Ett tydligare tecken. Men jag är nästan helt säker på att det var dig jag såg idag. Och inte på mycket länge har jag känt det lilla hopp som tändes inom mig. Gör mig inte besviken.

Acceptera och bli lessen

Jag sitter just nu och inser saker. Att vissa saker kanske inte blir som man tänkt sig. Att jag kanske måste acceptera, fast det gör så ont. Det gör mycket ondare än den vanliga smärtan. Men på något sätt är jag glad att det gör så ont, för det bevisar att jag verkligen vill. Det onda är ett tecken på hur mycket jag saknar. Annars skulle det inte göra så ont.
Så nu när jag accepterar behöver jag få gråta. Jag tillåter mig att bli lessen, något annat utlopp för sorgen finner jag inte i denna stund. Vanligen pluggar eller jobbar jag för att glömma. Men när jag sitter här i mitt rum en tidigt kväll som denna, finns det inget som kan distrahera mig. Sorgen kommer till mig som en objuden men välbekant vän. Sorgen är alltid trogen. För jag vet alltid att den kommer tillbaka. Annat är det med lyckan.

"Don't hate me because I'm cute"

Är detta budskap möjligt att motstå? Nej. Och för mig var det helt otänkbart att motstå det när jag fann det på mitt favoritplagg - strumpor! Så nu kommer det stå sådär på mina fötter. Lovar ni att inte hata mig för att jag är så söt?

Idag har det annars varit pluggande som stått på programmet. Fast det var inte det viktigaste för mig. Den viktigaste stunden var när jag satt ute på stentrappan med min fina vän. Och att jag fick tillfälle att säga hur vacker, fin och snäll hon är. Man säger det alltför sällan. Jag ska börja säga sådant oftare. För fina människor måste få veta just hur fina dom är, annars kanske dom går och tänker dåliga saker som sig själva. Som inte ens är i närheten av sanningen. Det vore en katastrof i så fall. Nej jag ska göra det till en vana att se till att dom fina får veta hur fina dom är. För första gången vågar jag känna att människor betyder något för mig. Och det är känslor som jag ska vårda ömt varje dag.