Jag sitter just nu och inser saker. Att vissa saker kanske inte blir som man tänkt sig. Att jag kanske måste acceptera, fast det gör så ont. Det gör mycket ondare än den vanliga smärtan. Men på något sätt är jag glad att det gör så ont, för det bevisar att jag verkligen vill. Det onda är ett tecken på hur mycket jag saknar. Annars skulle det inte göra så ont.
Så nu när jag accepterar behöver jag få gråta. Jag tillåter mig att bli lessen, något annat utlopp för sorgen finner jag inte i denna stund. Vanligen pluggar eller jobbar jag för att glömma. Men när jag sitter här i mitt rum en tidigt kväll som denna, finns det inget som kan distrahera mig. Sorgen kommer till mig som en objuden men välbekant vän. Sorgen är alltid trogen. För jag vet alltid att den kommer tillbaka. Annat är det med lyckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar