Ett oskrivet blad

Nu när jag börjar skriva det här inlägget har jag absolut ingen aning om vad det kommer innehålla. Ofta har jag en massa saker i huvet som jag skulle vilja blogga av mig men innan jag kommer till en dator nästa gång så är det helt borta ur skallen. Kanske ett bevis på att man antingen har dåligt minne eller alltför mycket i huvet? Kan vara så. Kan även vara en kombination. Är för tillfället väldigt hungrig. Kanske borde man ta sig nåt smått och gott att äta innan det är dags att pysa iväg och möta upp älsklingen.
Vi ska iväg och fira hans trettioårsdag med hans släkt, något som han (förhoppningsvis) inte vet om än. Fast han kan ju ana, vad vet man. Åtminstone är det säkert att skriva det här för han kommer inte kunna läsa det eftersom han jobbar.

Idag har jag varit ledig i alla fall. Har varit härligt och tillbringade några timmar på stan med mina systrar där vi lunchade och reafyndade lite. Var kul och välbehövligt må jag säga.
Måste nog fixa mat till sköldpaddan Heidi nu för hon håller på att bryta sig ut ur buren.

Alla har vi våra sätt, jag har mina

Jag märker ibland att jag har små små saker för mig. Saker som gör att jag kan känna att det är värt att leva livet även dom fula dagarna. För mig handlar det mest om rutiner. Jag hatar när saker ändras. har jag vant mig vid en sak som vill jg ha det kvar på det sättet, kanske även om det finns andra. Finns bättre.
Mitt psyke har svårt att ställa om sig, min hjärna är ett väldigt svårtmanövrerat organ. Ofta är min hjärna en rigid sak som jag måste kämpa mot för att den ska inse att jag i vissa saker inte kan hålla på som förr. För saker är inte längre som förr. JAG är inte längre som förr. Jag är annorlundare nu mot vad jag någonsin varit. Och jag gillar det så himla mycket även fast det skrämmer mig från vettet ibland.

Andra saker som gör att jag klarar av de fula dagarna är at jag accepterar. Både som fula dagarna, men också andra fula saker. När världen är ful, eller jag själv. Eller när bara känslan av att leva är ful. För mig kommer den känslan dagligen. Men det finns en konstig trygghet i att vetta att det inte blir bätre för att jag fördömer den där fula känslan eller det där fula jaget som jag stundtals tycker att jag har. Jag har bestämt mig för att bara fortsatta, att fortsätta stiga upp på morgonen och klä på mig och stänka på mig parfym och brygga kaffe. För det är dom där ssmå små sakerna som gör att jag till slut kommer ut på andra sidan om det fula. På den sida där det förhoppningsvis kan bli fint igen.