Tänk mindre, njut mer

Jag har skapat mig ett mantra och detta mantra återfinns i rubriken. Övar på att ta till det när jag känner att tanken fladdrar iväg på en massa icke-aktuellt tjafs som jag ändå inte kan ta förrän det kommer. Om det kommer! Det blev för mycket av den varan ett tag och då insåg jag att jag behövde några påminnelseord. Sagt och gjort, det blev ovannämnda. Nu sitter jag alltså och påbörjar semestern framför datorn, och naturligtvis inte utan en kopp kaffe i handen. Eller på bordet åtminstone. Känns som att jag suttit här förr om somrarna med kaffekoppen som ett halvhjärtat försök till tröst innan det var dags att dra iväg på jobbet som gav ont i magen av stress. Nu är jag dock inte särskilt stressad, JAG HAR JU BETALD SEMESTER FÖR FÖRSTA GÅNGEN NÅNSIN!! Och av misstag (helt seriöst) blev det där sista med versaler (helt ok om du ej tror mig men det är sant!). Så hur som helst så är situationen helt annorlunda mot hur den har varit tidigare, på många olika sätt och vis. Idag fyller även mamma år så ikväll kanske det blir lite tårta. Det blir i alla händelser mer kaffe. Tänk mindre och njut mer, liksom.

3 saker

Hittade en bild på en blogg som jag ville dela med mig av. Nämligen denna... De tre orden man ser är det man vill ha i livet, för egen del blev det "intelligence", "freedom" och "experience". Känns ju på pricken som jag...

4:e juli

Ganska mysko att det redan är den fjärde juli! Mitt i sommaren och jag har knappt känt av det! Eftersom jag inte får semester förrän nästa fredag. Dock gör inte det så mycket, är ju van att jobba hela somrarna så. Sen är jag dock ledig från den 12 juli till den 2 september då jag börjar mitt nya jobb i Övik. Även det mysko! Hade aldrig trott jag skulle flytta till Övik. Å andra sidan är det många saker som skett som jag aldrig hade trott så ska nog inte basera så mycket på det.
Nu har jag i alla fall jobbet ett år som psykolog snart! Otroligt bra gjort av mig måste jag säga. Jag skulle dock ljuga om jag sa at det inte kliar lite i pluggfingrarna trots alla mina år i universitetssvängen. Kanske just därför för övrigt, känner mig aldrig riktigt klar, vill alltid läsa, plugga, skriva tentor och lära mig. Älskar det! Och nog kommer det bli mer av den varan framöver även om det inte är aktuellt just nu såklart. Frågan är om det blir studier på forskarutbildning, förberedande studier i form av en massa kurser på avancerad nivå inom psykologi eller kognitionsvetenskap eller om det blir någonting helt nytt. Känns som man har alla möjligheter i världen. Sökte förresten inför den kommande höstterminen en masterutbildning i kognitionsvetenskap för att se om jag kommer in. Får besked nästa fredag om jag kom in, inte för att det är ett alternativ nu men det blir ju roligt att se om jag blir antagen. Det är tydligen en väldigt internationell utbildning med många studenter från många delar av världen och det skulle vara en himla kul upplevelse tycker. Dessutom är första kursen "Brain Imaging"- bara en sån sak liksom!! :-D

Snacka om feedback

Omedelbart efter att jag återupptagit mitt sporadiska bloggande märkte jag hur antalet besökare ökade markant här. Och om inte det är feedback så säg mig vad som är det! Kanske kan vara precis det jag behöver för att förmå mig att fortsätta, vem vet. Kollade för övrigt igenom en massa gamla inlägg igår från min tidiga studietid och insåg att jag hade glömt bort att jag hade en "hemlig vän" på bloggen ett tag. Än idag har jag ingen aning om vem den personen var eller varför hen aldrig ville avslöja sin identitet. Ha, så kan det va. Otroligt som det är att den personen fortfarande skulle läsa mina ytterst fåtaliga inlägg skulle det ju vara kul att "återuppta kontakten". Ganska kul med en hemlig vän faktiskt.
Nog om det i alla fall. Idag träffade jag min handledare på jobbet för sista gången, vilket känns jättetråkigt! Hade gärna stannat kvar om inte avståndet hem varit så långt. Men nu är det ju det och annat än såhär låter det sig inte göras. Ska dock försöka hälsa på nån gång, om man skulle råka "svänga förbi". Dock är ofrånkomligen en period i livet förbi som aldrig kommer igen. Sorg i hjärtat! Men jag är glad att jag fick chansen att testa mina psykologvingar på ett sånt bra ställe.
Nu känner jag att det är bara att bestämma sig om man ska gråta över det förflutna eller helt enkelt blicka framåt. Hur jag än känner mig så vet jag att det är det senarenämnda jag gör. Hela världen framför mina fötter! Och bara ett litet litet stänk av 30-årskris....

Sommartankar och suspekt kaffe

Undrar om jag kommer sakna det smakmässigt tveksamma kaffet som kaffemaskinen här på jobbet spottar ur sig? Troligen inte. Finns så mycket annat jag kommer sakna. Dock så kan jag knappt vänta tills jag kommer hem och får ha semester. Nästa gång jag sitter på tåget så kommer jag inte åka tillbaka på länge. Troligtvis. Känns skönt för resandet har varit ett gissel kan jag erkänna. Men nu är det snart till ända.

En fortsättning som följer

Fortsättningen följer alltid på det som är. Hur man än vänder och vrider fortsätter allting alltid på något sätt, inget tar slut och allt kommer existera oberoende av mig, dig eller alla andra. Kanske i andra former men ändå. Så är det väl också med den här dagen, med imorgon och alla andra dagar. Gårdagen fortsatte tills den övergick till idag. Idag som är en sommardag precis som de flesta av de senaste och förhoppningsvis även morgondagen. Och snart har jag semester för första gången nånsin. Och samtidigt som jag tänker på hur skönt det ska bli sitter jag och planerar och funderar ut hur framtiden ska bli. Tunga och allvarliga tankar för att vara en tisdagsmorgon men det är lika gott att tänka dem en tisdag som vilken annan dag som helst. Och i åratal har tisdagar alltid varit mina favoriter. Så även fortsättningsvis.

Någonstans bland randiga muggar

Förra året i slutet på juli så tappade jag en sak. Jag tror jag tappade mig. Någonstans där i krokarna kring den tid då jag packade ner mina fina randiga muggar i en rosa plastkorg utan lock och utan skydd försvann någon del av mig som jag inte insett förrän nu att jag behöver. Jag insåg det i midsommarhelgen då jag återigen fick syn på de där fina randiga muggarna som stod undanskuffade under en säng på förvaring. Inte förvaring på obestämd tid utan på bestämd. Närmare bestämt till den 1 augusti 2013 då jag återigen återtar dem. Kanske hittar jag den där delen av mig som jag tror jag tappade också när jag plockar in dem i deras nya skåp, i deras och min nya lägenhet i en "ny" stad där jag ska påbörja ett nytt jobb. Ett liv som kanske inte är nytt men åtminstone annorlunda. Olika. Precis som jag gjorde förra året. Då lämnade jag också en arbetsplats jag tyckte mycket om, precis som nu. Och precis som då trodde jag att den plats jag kom till aldrig kunde vara lika bra som den jag lämnade. Just den tanken har jag nu också. Och precis som den gången har jag mer än gärna fel.

Nu är högsommarens tid här

Sitter på jobbet, jag. Längtar efter den förestående semestern och allt vad den innebär. Hemma i byn, massa folk, att ta det lugnt, att promenera, att vara med gänget. Har inte mycket kvar här i Sandviken, trådar ska dock knytas ihop och det på bästa sätt, det är planen i alla fall.
Nu är det även så att jag ju kommer vara utan bostad i några veckor med allt vad det innebär. Då kommer jag alternera mellan att vara i byn och vara i Umeå. Jag kommer dock mest längta tills jag får min egen lägenhet och kan flytta in. Detta kommer att ske den 1 augusti så det är ju inte alltför lång tid ändå... Semestern hade jag tänkt skulle ägnas åt vila, njutande och allmän förkovring i olika böcker. Både facklitteratur och övrig litteratur. Först och främst tänkte jag hänge mig åt en bok som heter En man som heter Ove.

Dags att ta tag i det hela

Gått igenom en del gamla blogginlägg. Vad bra jag är på att skriva! Var min spontana reflektion. Så nu tänkte jag att inte kan jag väl låta detta bloggande falla mig ur händerna när jag tycks vara så duktig när jag väl ger mig hän. Det är väl det som varit problemet på sistone, att jag inte gett mig hän. Men nu ska det bli andra bullar och kakor minsann, eller åtminstone ett ärligt försök till det. Kliver på min nästa sista vecka som PTP:are i Sandviken imorgon. Galet är ju bara förnamnet! Men tänker ta varje dag precis som vilken annan vanlig arbetsdag som helst så blir det inte så jobbigt (inbillar jag mig) att till slut inse att jag inte ska tillbaka dit efter semestern. Kommer sakna mina fina arbetskamrater och kollegor så himla mycket. Bättre arbetsplats tror jag inte man kan få. Lyckans er som kommer jobba där i framtiden! Hade så gärna stannat om det inte hade varit så långt hem. Men jag har haft en mycket bra och lärorik PTP-period och fantastiskt bra människor omkring mig. Hade inte kunnat begära mer! Är tacksam, det ska gudarna veta.
Samtidigt som den här sommaren innebär avsked innebär den ju också nystarter, inte att förglömma. Och även det är jag naturligtvis glad för, trots att det är så lätt att tänka att man vet vad man har och haft men inte vad man får. En sak som är säker är dock att detta bara är början och det är bara bygga vidare mot framtiden en dag i taget. Och jag har så många planer att jag aldrig kommer behöva gå sysslolös, och det gillar jag :D

Han är borta

Våran Hugo som vi tog hand om för flera flera år sedan är borta. Försvunnen och uppslukad av jorden. Gått upp i rök. Troligen död. Ett som är säkert är i alla fall att han aldrig kommer hem igen. Tro mig, jag har gärna fel i detta men det finns i nuläget inget som talar för det.
Så det blir ju en jävligt kul midsommar. Trots detta måste jag försöka eftersom jag får besök. Hur och vad jag än gör hjälper det inte att jag sitter på en stol ensam hela helgen och lipar. Finns ingenting som ordnar upp sig av det för tro mig, om det funkande så hade jag löst alla världsproblem vid det här laget. Suttit och på en stol/golv/säng/vad som helst och bölat och vad hjälpte det. Inte ett jota. Men det hade underlättat om man vetat vad som hänt. Kom hem nu lille vän. På ett eller annat sätt, död eller levande.

30 dagar

Idag köpte jag busskort mellan Gävle och Sandviken i trettio dagar. Det tar slut den 13 juli, vilket är samma dag som jag flyttar från Gävle. Det innebär att jag alltiså är Gävle-bo och Sandviken-arbetare i exakt trettio dagar till. Inte mycket. Insåg dessutom igår att det var exakt ett år sedan som jag kom till Gävle inför att gå på intervju för jobbet. Som jag nu fick. Och som jag nu har trettio dagar kvar av. Konstigt!! Mycket konstig känsla. Men det är som det är som Barbarotti säger.
Sitter på jobbet denna tidiga fredagsmorgon och tänker på hur det kommer bli allting, och tänker att det kanske blir bra. Eller inte, vad vet jag. Skitsamma egentligen. Finns många möjligheter. Ser i alla fall ut som det kommer regna  idag (igen) så det är väl nu den riktiga sommaren har kommit. Och på fredag om exakt en vecka är det midsommarafton vilket är obegripligt. Kommer säkert regna då med. I övrigt ska jag inte göra nånting i helgen och det tror jag blir helt lagom. Men note to self: måste köpa kaffe för det är helt slut.

Två gånger, en vara

Har hunnit med massor denna söndagsmorgon. Mer än vanligt för att vara den dag det är med all den ångest den vanligtvis innebär. Men inte så värst mycket idag, inte än iaf.
Har gjort två portioner pastagratäng i ugn (var flera år sen sist!) så nu har jag två matlådor. Duktiga jag! Fast när det kommer till att matlådor brukar jag vara duktig...
Andra juni och andra inlägget för månaden. Måste vara något slags rekord det med!
Sitter för övrigt och tittar på resor till London, tänk om det kunde bli att man åker i sommar! Jag är nämligen ledig i 6 veckor....

Här igen!!

Otroligt, nu har jag hittat tillbaka efter ca en månads ytterligare uppehåll. Återkommer lite då o då eftersom det inte är helt lätt att ignorera en stackars blogg som jag faktiskt haft sedan 2007. Kan ni begripa! Inte jag heller :P
Nu har jag ju inte världsbäst med saker att förtälja, tror jag. Eller vänta, nu ljög jag ju. Jag har ju massor att förtälja. Jag har ju fått leg-tjänst o det vet jag inte om jag hunnit dela med mig av? Och dessutom en fin liten etta på 45 kvadrat. I Örnsköldsvik av alla ställen! Det hade jag nog inte kunnat tro. Har åkt igenom Övik i en massa år men mycket mer än så har staden egentligen inte betytt för mig. Och nu ska jag flytta dit hux flux! Eller åtminstone den 1 augusti, hehe. Så 6 veckor kvar som Gävle-bo och som PTP:are i Sandviken. Sjukt. Särskilt med tanke på att jag för exakt ett år sedan inte hade en aning om att jag ens skulle dit på intervju, ännu mindre FÅ tjänsten. Jag hade ju inte ens tagit examen för ett år sen. Minns de här sista dagarna innan examensdagen med lycka. De sista dagarna i frihet på nåt sätt, de sista i ungdomens lyckliga dag som student. Inte för att jag på något sätt är klar med studenteriet, inte på långa vägar. Men på ett tag till åtminstone. Därtill är jag alldeles för vetgirig för att anse mig färdig med det. Vem vet? Forskarutbildning, ytterligare magisterexamen, eller ny utbildning inom ett helt annat fält? Jag är öppen och nyfiken på det mesta, särskilt då det har med universitetet att göra!
Sommaren har för övrigt kommit redan i maj i år. Kunde man inte tro då snön låg kvar i en evighet.

Bloggeriiii, bloggeraaaa

Jahaja. Då tänkte jag försöka mig på att författa något här, längesen igen, jag vet. Men nu föll andan på (och då följer jag impulsen trots att det nog är lite förbjudet eftersom jag är på jobbet).
Sitter som bäst och försöker hantera min hemlängtan och längtan tillbaka till tid som flytt. Helt i onödan (åtminstone det sistnämnda för sånt hjälper ju ändå inte). Tänker att trots den ångest det innebar att skriva examensarbete förra vårterminen så var det nog min lyckligaste termin på hela psykologutbildningen. Det var ändå någon slags positiv ångest om man kan säga så. Tro och hopp om framtiden blandat med en kittlande skräck inför ovissheten. För att inte tala om hur härligt det var med morgonträningarna och onsdagsspinningarna som man fick sig till livs på världens bästa iksu. Nu är jag oroväckande förslöad faktiskt. Andra saker som pockar på uppmärksamhet och när dessa uppmärksammats finns sällan någon ytterligare ork kvar. Synd och skam.
Hur som helst: hemlängteriet var det. VIlket för övrigt var rubriken för min senaste aktivitet på denna blogg om jag inte minns helt fel. Den ledde iaf till att jag kommer åka hem i eftermiddag och vara hemma tills söndag. Sen åker jag hem på onsdag igen och stannar tills fredag då jag åker vidare mot Umeå. Mycket resande men det är helt självvalt och dessutom har jag ju valt det själv. Måste hem och andas den friskaste luft som finns och umgås med mina viktigaste vänner. Omöjligt att klara sig annars. Särskilt då den senaste tiden varit något påfrestande. Men det är väl så det är. Kommer att tänka på en av mina gamla deviser - "embrace". Ett ord som jag var duktig på att både använda och omsätta i praktik, oavsett om det jag skulle omfamna var något bra eller dåligt. Så nu ska jag tänka det igen. Embrace. Embrace.

Hemlängteriet

I fredags åkte jag buss mellan Sundsvall och Övik. Och såg alla de vyer man inte får se då man åker tåg hela tiden. Och då insåg jag att jag vill hem. Eller insåg och insåg, det har jag vetat länge. Jag vill återigen bo på Ålidhem (konstigt nog men faktiskt) och gå på iksu:s onsdags- och fredagsspinning, och inte åka land och rike runt på tåg hela tiden. Nu är det bara några månader kvar av min ptp och efter sommar och semester kommer min hemlängtan bli stillad! Kanske inte att jag kommer bo på Ålidhem eller i Umeå men iaf betydligt närmare. Det är skillnad på femtio minuters tågresa och fem timmar. För att inte tala om de ekonomiska vinsterna också såklart. Finns roligare saker än att ge sina surt förvärvade slantar till SJ! Dessutom måste jag ha närmare till Berghamn, vilket är konstigt eftersom jag var hemma betydligt mer sällan då jag bodde i Umeå trots att det var sjukt mycket närmare. Har större behov av det nu men jag skyller det på åldern :P

Mer än ett halvår

Herregud, mer än ett halvår sen jag skrev en rad här. Kändes som det var dags idag, denna blåsiga men soliga vasaloppssöndag! Förra året denna dag ville jag vara på Vasaloppsspinning på iksu men det ville många andra oxå så jag fick inte plats. Gick dock på ett pass på eftermiddagen den dagen det minns jag väl, och det var fullt med blåbärssoppa över hela salen. Trodde först att folk hade blött näsblod till höger och vänster innan jag kom på vad det var.
I år däremot, ser allting helt annorlunda ut eftersom jag är ca 50 mil och ca 5 timmars tågresa från Umeå. Men så är livet på en pinne och dessutom är det snart påsk och då tänkte jag ta några extra lediga dagar. Samt att det snart är semester, den första sommarsemestern jag nånsin haft och som jag dessutom får betalt för! Wow säger jag bara. Snart 29 år och för första gången betald semester. Men så är det när man studerat typ hela sin ungdom.... Då är det verkligen dags att njuta frukterna av att arbeta hela året och få vara ledig på sommaren... :)
Hur som helst. Får se om blogginspirationen infinner sig eller om detta var en engångsföreteelse.