Omedelbart efter att jag återupptagit mitt sporadiska bloggande märkte jag hur antalet besökare ökade markant här. Och om inte det är feedback så säg mig vad som är det! Kanske kan vara precis det jag behöver för att förmå mig att fortsätta, vem vet. Kollade för övrigt igenom en massa gamla inlägg igår från min tidiga studietid och insåg att jag hade glömt bort att jag hade en "hemlig vän" på bloggen ett tag. Än idag har jag ingen aning om vem den personen var eller varför hen aldrig ville avslöja sin identitet. Ha, så kan det va. Otroligt som det är att den personen fortfarande skulle läsa mina ytterst fåtaliga inlägg skulle det ju vara kul att "återuppta kontakten". Ganska kul med en hemlig vän faktiskt.
Nog om det i alla fall. Idag träffade jag min handledare på jobbet för sista gången, vilket känns jättetråkigt! Hade gärna stannat kvar om inte avståndet hem varit så långt. Men nu är det ju det och annat än såhär låter det sig inte göras. Ska dock försöka hälsa på nån gång, om man skulle råka "svänga förbi". Dock är ofrånkomligen en period i livet förbi som aldrig kommer igen. Sorg i hjärtat! Men jag är glad att jag fick chansen att testa mina psykologvingar på ett sånt bra ställe.
Nu känner jag att det är bara att bestämma sig om man ska gråta över det förflutna eller helt enkelt blicka framåt. Hur jag än känner mig så vet jag att det är det senarenämnda jag gör. Hela världen framför mina fötter! Och bara ett litet litet stänk av 30-årskris....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar