Julaftonen hittills

Sitter här och tuggar i mig godis redan! Men det är ju julafton så. Som vanligt fattar man inte att det är den 24 december idag, men det fattar man väl snart. Har inget särskilt att skriva just nu, ville bara minnas att jag skrev några rader på julafton i alla fall. Nu blir det mer godis!

Mamma kommer hit!

Mamma ringde i morse och meddelade att hon tänkte ta sig en tur ner hit i eftermiddag! Blir ju jätte bra. Då slipper jag vara ensam och ha tråkigt i väntan på att det ska bli fredag och Umeå-resa. Får dra med henne på en shopping-tur på stan. Fast jag ska inte shoppa nåt. Tror jag. Eller snarare så borde jag inte. Men va fasen gör man, det är ju roligt ju :-/
Jaja. Lunch nu. Blev en promenad runt sjukhuset, men det var då inget nöje. Kallt som klåån i luften och dessutom motvind när man kom bakom sjukhuset. Så då blev det ju ännu kallare.
Jaja. Får ju va inne nu iaf, även fast det är orimligt kallt inomhus också, särskilt på mitt kontor. Och jag som glömde tjock-koftan idag. För trots en undertröja och blus ovaanpå den så fryser jag här på kontoret. Det är då verkligen inte 27 grader, som är det gradantal jag ställt in termostaten på.

Återigen jaja. Nog tjatat om det. Ska väl försöka få nåt vettigt gjort. Och hoppas på det bästa.

Ingen nyhet direkt

Jag vet allltför väl vad det är frågan om för jag har varit här förr. Då var det inte roligt, och det är det inte nu heller. Samma sak händer igen. Men den här gången är det ändå annorlunda mitt upp i allt som är lika. Och det är att ingenting alls egentligen är lika den här gången. För den här gången har jag stöd. Det hade jag inte sist.

Det gick bättre än väntat!!!

Idag höll jag mitt föredrag för psykologerna på min praktikplats. Och det gick faktiskt bättre än jag hade väntat mig. Jag vet att jag brukar vara duktig på att snärja in mig i saker när jag pratar men den här gången gick det faktiskt över förväntan bra. Hade inte heller gjort några knepigheter i min powerpoint-presentation som jag behövde skämmas för mitt upp i alltihop. haha.... och det var ju omåttligt skönt. Jag märkte att ämnet intresserade och väckte frågor, vilket var mitt mål också. Så hur kan jag vara annat än nöjd!!!!

På tal om nöjd; nu är det bara fyra nätter kvar tills jag åker hem till Umeå! Och därmed till min älskade man och den nya lägenheten!!! Ska bli så roligt att se den, jag har ju inte gjort det än. Så då får man sova sina första nätter där! Sen på lördag ska vi på dop, som jag kanske har skrivit tidigare. Blir roligt det också!
Mindre roligt är det dock att jag håller på bli förkyld IGEN! Och håller på få ett munsår IGEN! Har jag knappt hunnit bli av med det förra innan nästa dyker upp, måste va nåt ilsket virus som vill att jag ska se förjävligare ut än vanligt. Men skam den som ger sig - jag ska nämligen spotta det viruset mitt i ansiktet och bekämpa det med näbbar och klor (fast mest blir det väl med anti och munsårsplåster).
Imorgon har jag handledning och arbete med att börja avsluta de ärenden jag håller på med inför praktikens avslutande. Känns fantastiskt skönt att man snart är tillbaka på hemmaplan!!!

Om ni bara visste

Alldeles nyss såg jag att jag hade fått ett mejl från läraren på den kurs som börjar efter praktiken. Om ni bara anade den lättnad jag kände över att det inte berörde mig det minsta. En annan ska ju inte plugga nästa termin!!! Är ju så ofattbart skönt att det inte finns. Jag känner så starkt att det beslutet var helt och hållet rätt, för just nu är jag inte motiverad. Och är jag inte det så blir det bara blaha av alltihop, något man inte har varken tid eller ork med särskilt inte när man ska jobba med klienter. Onekligen. Men till hösten 2010 så kommer jag tillbaka till skolan med förnyad kraft.

Alldeles nyss drack jag presskaffe. Har bara hänt ett par gånger under tiden jag varit här i Sundsvall och jag hade nästan glömt hur gott det är! Men nu minns jag.

På jobbet

Sitter nu alltså här framför datorn på kontoret. Ett väldigt kallt kontor för övrigt så jag är glad att jag valde polotröja idag. Är alltid sså kallt härinne. Men sen lär det blir svettigare när jag ska hålla föredrag för psykologerna, dels av nervositeten men också pga av värmen i konferensrummet. Betydligt varmare än vad jag är van från mitt kontor. Dock är jag inte så himla nervös, för jag tycker jag har lyckats få ihop en bra powerpoint att hålla mig till och har gått bra dom få gånger jag faktiskt övaat på föredraget. Men nog ska det bli skönt när det är över. Då kan man varva ner och ta det lugnt under resten av denna daag då vi bara ska ha möten fram till kl 16. Känns alltså väldigt skönt att vara först.

Hursomhelst. NU är det alltså måndag. Och på fredag åker jag upp till Umeå! Längtar så mycket att varje cell i min kropp skriker!!!
Ska bli bättre än bäst och skönare än skönt. Sen är det jul!!! På riktigt. Och gudarna ska veta att jag behöver det.

Hej bloggen

Har varit och snurrat runt på min egen blogg flera gånger under hela helgen men har inte varit inspirerad till att skriva nåt. Vet i nte riktigt om jag är det nu heller men jag gör ett tappert försök.
Dagen har bjudit på en ganska lugn och till viss del lite tråkig söndag. Fast att kliva upp jättetidigt imorse och se på lucia och dricka kaffe var ju mysigt. Så mysigt att jag ser på reprisen av det hela nu. För första gången på åratal tycker jag faktiskt att det var ett bra och stämningsfullt luciatåg, med bra sånger som man fick stämning av.
På tal om att skapa julstämning, vilket jag haft väldigt lite av hittills i år, så blev jag akut sugen på julmust tidigare ikväll och stack iväg till ICA innan dom stängde och inhandlade en flaska. Har hällt i mig ett par glas vid det här laget. Igår blev det även inköp av en flaska glögg som jag har druckit av - så himla gott det var. Drack en aning glögg när jag var hemma förra helgen, men det var inte tillräckligt! Glögg och julmust bör man ha mycket av tycker jag och då räcker det inte med några klunkar.
Jaja. Sp är det och så blir det. Var en liten kort sväng på stan när dom öppnade vid 12 och inhandlade ett par saker. Sen var det att vinka av brodern som varit här i helgen, för att sedan gå hem och äta samt dricka kaffe. Sen blev det en lång och härligt skrubbande dusch och god insmörjning efter det. Så här sitter jag och luktar gott alldeles för mig själv!! Haha...

Längtar till helgen när jag åker hem till Umeå, och får se nya lägenheten och krama, kyssa och somna med min älskling igen. Saknar honom så att det inte finns några gränser för det ska ni veta. Snart inte setts på tre veckor! Det är en sanslöst lång tid att vara borta från sin älskade. Men på fredag så har vi ju varandra igen!!!! Längtar med innerlig kraft tills dess.
På lördag ska vi på dop också, ska bli jättemysigt tycker jag. Sen så är det ju inte långt kvar till julafton! Åker hem till Berghamn den 22:a och det ska bli skönt att komma hem till kattpöjka, julpyntet, granen, och riktig mat för en gångs skull!! heheh..... Mest vill jag va med mina lusse-katter!!!! Dom små fetknopparna!!!!!

Jaja. Det blev ju ett inlägg av detta ändå, trots dålig inspiration....!!! Nu ska jag ta och borsta mitt nytvättade hår innan det blir alltför omöjligt att reda ut.

Igår var det bläigt

Nu är klockan snart dags att åka upp till sjukhuset och försöka göra nåt vettigt. Vette sjutton hur det ska gå. Är liksom många av de senaste dagarna inte på topp, åtminstone inte motivationsmässigt. Dessvärre verkar det vara smällar jag får lära mig att leva med just nu. Känns tungt men jag har ju inget val. Gårdagen var trist. trist inne och trist ute, trist i sinne, själ och hjärta. Bläigt med andra ord.
Längtar bort härifrån nu. Med andra ord så längtar jag hem! hem till vardagslivet som väntar därhemma, med all den värme och glädje som det innebär.
För nu är jag trött, trött in i själen.

Egentligen tycker jag om det

Idag och många av de senaste dagarna har inte varit representativ för mig. Jag menar naturligtvis min plugg-lust. Den är inte närvarande just nu. Men det är faktiskt så - och det vet alla som känner mig - att egentligen tycker jag om att plugga. Jag brukar älska det faktiskt. Känslan av att börja en ny kurs, med nya roliga tjocka härliga kursböcker att gå loss på med färgpennorna, känslan av att mn går vidare och kommer närmare och närmare sitt mål, dvs examensdagen.
Men nu har jag en period, en ganska lång sådan också, känt att studielusten inte har funnits. Jag har fått tvinga mig att göra saker som jag varit tvungen att göra, men jag har gjort dom utan själ och hjärta. Att rusa igenom en uppgift bara för att man MÅSTE göra klart den innan motivationen helt tar slut är inget bra upplägg, och oftast blir det bara något mediokert blaha av alltihop.
Japp så är det. Och det är detta som är anledningen till mitt väntande studieuppehåll. Jag tar inte uppehåll för att fundera på om detta är rätt bana för mig för det VET jag att det är. Jag tar uppehållet för jag vill att studieglädjen ska infinna sig igen, precis lika starkt som den vanligtvis är. För jag älskar att plugga. Men ibland har jag älskat det så mycket att det lagt sig som en stor tyngd över mig med en massa krav på mig själv som jag blir alldeles slut och utmattad av. Och helt plötsligt så känns det inte roligt längre. Jag blir så trött då.
Och av vad jag lärt mig hittills så är det så att trötthet brukar innebära aatt man bör byta aktivitet. Och nu hörsammar jag det rådet. Jag gör för första gången på länge en sak för min egen skull. För när jag är så trött som jag är och har varit blir det inte roligt. Och kraven som läggs på en då blir ännu tyngre att bära. Så därför, mina vänner, vet jag att det kommer vara bra för mig att lägga mina tjocka böcker och färgpennor på hylllan ett tag och bryta av med något annat.
Detta är den enkla anledningen - så är det och så får det bli.

Hungrig och frusen

På senare tid har jag varit så otroligt frusen av mig. Händer och fötter är alltid som isbitar! På kvällen när jag ska sova ligger jag och försöker gnida fötterna mot varandra för att dom på nått maagiskt vis ska värma upp varandra. Brukar inte funka sådär överdrivet bra dessvärre. Detsamma gäller händerna. Just nu är dom som isbitar, alldeles stel, så det är nästan svårt att skriva på tangenterna!
Jaja. En väldigt rolig sak att blogga om jag vet.
Hur som helst så har jag ägnat de senaste tre timmarna till att jobba med en utredning som jag har gjort testdelen på än så länge. Har suttit och jävlats med manualer och poäng och annat sånt där jobbigt. Har dock fått lön för mödan, för jag har hunnit jättemycket på den tiden, mycket längre än jag trodde att jag skulle hinna. Vilket är en riktigt bra prestation med tanke på hur omotiverad jag känner mig. Vilken jädra tur att plugget snart är slut för min del, åtminstone fram till september nästa år. Ser fram emot att få jobba och få en riktig lön varje månad, ist för det löjligt lilla studiebidraget. Så det så.

Nu har jag i alla fall tagit paus från sammanställningen av utredningen, av den enkla anledningen att jag helt enkelt har kört fast. men med paus kanske man får ordning på skalllen igen och kan fortsätta. Annnars är det ju en dag imorgon också.

Sittandes på golvet

I ett rum på 11 kvadrat sitter jag på golvet och begrundar livet och alla dess vändningar. Allt jag uppnått så här långt. Och allt jag vill uppnå i framtiden. Och det inte lite det. Men jag har inte bråttom. Jag tänker leva länge och vill ha saker kvar att uppnå hela tiden. Tänk vad hemskt det skulle vara att vakna upp en dag och känna att man inte har mer att uträtta i livet. Där vill jag aldrig någonsin hamna.
Nog för att det oundvikligen kommer dagar när man kommer känna att allt är meningslöst. Men då har man ändå en viktig uppgift att ägna sig åt; nämligen att övertyga sig själv om att allt INTE är meningslöst. Att allt i allra högsta grad är MENINGSFULLT. För det är det ju. Ibland är meningen bara väldigt bra på att gömma sig. Då gäller det dock att hitta den för den finns alltid där.

Nu är jag här igen

Sitter återigen på "jobbet" och har börjat med mina vanliga morgon-sysslor (dvs kolla mejl, diverse tidningar och bloggar mm) och inser att detta är min tionde praktikvecka! Fantastiskt att tiden kan gå så fort.
Fantastiskt är det också att det redan är den 7e december och att min underbara kille och jag firar fyra-månadersdag! Redan! Jag fattar ingenting jag....tiden har bara rusat iväg, men det tyder väl på att man trivs och har det bra. Skulle man tycka attt tiden gick långsamt vore det nog för att man har tråkigt....något som då inte jag har i alla fall!
Hursomhelst.
Vad ska denna dag bjuda på då kan man undra..... Har ju lite jobb att fortsätta med som jag inte hann förra veckan men det är nog fort gjort! Inga större mängder arbete kvar sen dess. Har dock ettt föredrag att öva på som jaag ska hålla om exakt en vecka! Har bara övat en enda gång än, har av nån anledning skjutit upp inövningen hela tiden. Och det är inte lika mig att skjuta upp saker! Men nån gång är väl den första, som med allt annat.
Nu måste jag sluta och göra det jag ska. Hade bra så länge.

Katastrofalt gjort av mig

Jag missade skidskyttet helt och hållet igår! Insåg inte mitt misstag förran klockan var sju på kvällen och tävlingen redan var slut. Såg det först när jaag gick in på aftonbladet och såg att det blev svensk dubbelseger.... Åhhh så gärna jag hade velat se det! Men nu är det ju för sent så är bara att ta nya tag och försöka komma ihåg att se herrarnas tävling idag istället. Och då är det totalförbjudet att missa det!!!
Jaja. Är på jobbet nu i alla fall, har sysslat med att skriva journaler och förbereda mig lite inför handledningen som jag har och en och en halv timme. Samt planerat lite inför morgondagens uppgifter.
Hur som helst så känner jag mig rätt så omotiverad till att blogga för tillfället, men förhoppningsvis infinner sig motivationen lite senare under dagen eller kanske någon annan dag.
Dessutom är det så himla kallt här påmitt kontor trots att jag skruvat upp värmen till över 25 grader! Fattar inte alls varför.....så därför sitter jag med halsduk på mig just nu och småhuttrar.....

Julmusik och nyårsplaner

Idag fick jag veta av älsklingen att vi är bjudna på nyårskalas! Jahapp, so what kanske du tänker. Men för mig är det dock väldigt stort eftersom jag aldrig nånsin varit på nyårsfest i hela mitt liv. Så det ska bli riktigt kul. Ett tillfälle att få göra sig lite extra fin, vilket i mitt fall inte har hänt sedan studentbalen. Och då var jag inte ens nöjd heller. Ser se väldigt mycket fram emot det att det finns inte..... Liksom jag längtar tills min gobbe kommer hem till Berghamn till mig på juldagen!!! Det ser jag så oerhört mycket framemot att jag knappt kan vänta. Äntligen blir det lite liv i luckan hemma, haha :D

Längtar verkligen efter lite ledighet nu, har ju varit en intensiv termin.
Så för att tagga ner lite innan det är dags att sova så lyssnar jag på julmusik för fulla muggar.
Hoppas ni har det bra ni med, ni som eventuellt läser detta.

Då var det bara en kvar....

....en julklapp kvar att köpa alltså. Igår hade jag tre att fixa- nu har jag bara en enda kvar! Och den fixar jag idag om jag hinner efter jobbet... Kommer bli helt perfekt bra detta!
Sen är julen i princip klappad och klar, haha!!! I år har den av nån anledningen kostat mer än vanligt utan att jag fattat hur det gått till. Och så är det bara den 2 december än!!!

Jaja. Fasen vad det är fint väder ute! Men jag har lovat mig själv att inte gå ut och frysa idag, kan ju vara därför som jag aldrig blir riktigt frisk från förkylningen. Så idag blir det inne-jobb på kontoret och med patienter.
Snart är det dags för patient-besök.
Men men. Sen är dagen nästan slut, tänkte försöka smita ett par minuter tidigare för att fixa den här julklappen jag har kvar.

Annars knatar jag på just nu, varken mer eller mindre. Ingen större arbetsglädje måste jag dessvärre säga..... Jag gör det jag ska och måste göra inget mer.
Det börjar verkligen kännas hur mycket det tar på krafterna att vara borta hemifrån så här pass länge. Tack och lov börjar jag kunna se ljuset i tunneln nu och det är så skönt att det finns inte!!!
Otroligt skönt är det att jag snart är tillbaka på hemmaplan.
Men innan dess ska en del vatten slyta under broarna. Och en del pepparkakor ska ätas också för den delen.

Luddigt i skallen

Sen jag tog influensavaccinet för två veckor sedan har jag varit mer eller mindre sjuk. Har nån slags förkylning som vägrar släppa taget. Känns som jag har bomull i huvudet, samtidigt som jag har hosta, ont i halsen och lite nedatt hörsel. Dessutom nyser jag och är allmänt snuvig. Dvs inge kul alls är det särskilt eftersom jag inte har tid att vara sjuk eller förkyld. Jag vill ju ligga på topp hela tiden, och prestera. Men sånt får man väl skjuta på tills man e riktigt frisk igen.
Jaja. Har varit och införskaffat munsårssalva för naturligtvis kommer munsåret som på beställning när man e lite förkyld. Jädrigt irriterande är det. Och fult.

Återigen jaja. Vad ska den här dagen bära med sig då månntro? Ska på studiebesök kl 10 och sen patientbesök. När jag väl har klarat av det kanske jag kan gå lite tidigare idag. Ska försöka komma ihåg att köpa papper att slå in mina paket i också, men det kommer jag säkert glömma. Dessutom tror jag att jag ska lägga mina kjulkort på lådan idag- dom är ju ändå klara trots att det är i väldigt god tid så då kan jag ju lika gärna skicka dom.

Jag då var julen invigd då

Inte för att man kan tro det när man tittar ut direkt; sol för en gångs skull och inte en snöflinga så långt ögat kan nå. Men likväl är det första december idag. Och jag är på jobbet såklart, vart skulle jag annars vara liksom. Håller på med utredningar och journalskrivning och snart är det sömnbehandling som gäller. Eller snart och snart. Om en timme lite drygt.
Jag kom på igår att jag har tre julklappar att köpa nu framöver. Mamma, frida och älskling. I alla tre fallen vet jag vad det kommer bli så det känns ju bra.
Fasen alltså, jag tog tidig lunch för jag var så hungrig. Men jag är fortfarande hungrig! Har lite mat kvar i maatlådan, måste nog gå och käka upp det också så jag står mig tills middagen.

Här sitter jag och känner mig fin

Tillbaka i Sundsvall för jag vet inye vilken gång i ordnningen. Har varit igång hela helgen med massa shoppande och försök att hitta braiga julklappar. Har väl gått sisådär. Men nu är i alla fall juletiden officiellt invigd. Jag har tänt det första ljuset, har en röd underbar blus samt kjol på mig, har skrivit alla min julkort (gjorde det på bussen igår). Så allt är i full gång med andra ord.
Har just dragit i mig en vitammin well med smak av röd grapefrukt. Var helt okej faktiskt och känns nyttig. Snart är det fikarast här på jobbet, sen är det arbetsplatsträff.
Hej så länge.

Ingenting kan stoppa mig nu!

Jag har haft värsta energin idag!!!! Nästan så att jag tyckt att jag haft för lite att göra! Har skrivit journaler och planerat mitt arbete för nästkommande vecka. Tror att energin beror på att jag nu vet att jag definitivt kommer att göra någonting annat nästa termin. Jag kommer inte behöva komma tillbaka och sätta mig med näsan i böckerna för det vill jag inte. Jag är trött och vill ha en paus från det. Och nu får jag det!
Alla administrativa saker är lösta, alla papper är klara, och jag har fått jobb dessutom. Allt detta är ju helt fantastiskt underbart och otroligt. Det är ju sant som man brukar höra ibland. Trötthet tyder på att man behöver byta aktivitet. Och jag vet att det är precis det jag behöver.

Och inte nog med det heller.... Jag fick lov att gå tidigare från jobbet idag så att jag hinner med bussen som går kl 14.00 till Umeå. Då är jag framme vid 6-tiden vilket är en helt och hållet rimlig tid. Får ut mer av kvällen då.
Sen så kommer älsklingen hem till mig när han har varit gratulerat sin morfar. Och vi ska mysa och ha adventsmysipys hela helgen. Imorgon ska vi köpa alla våra julklappar, sen ska vi gå och se new mmon kl 17.30. Låter inte det som en toppenlördag!!!! Jag längtar så himla mycket tills jag sitter där på bussen med min korsordstidning och min bok....fast naturligtvis längtar jag ännu mer tills jag är framme!!!

Och till råga på allt så är det sol idag!!! Även det är ju helt fantastiskt underbart! Både igår och idag var det så och det var ju ett tag sen man såg solen om man säger så. Den behövs så himla väl för att man ska må bra och få i sig det livgivande ljuset.
I alla fall så tänkte jag ta lunch om nån halvtimme eller så. Sen ska jag jobba på med det sista och så dröjer det inte länge förrän jag sitter på bussen och är framme!!!

Ingenting kan stoppa mig nu!

Livet ler mot mig

Tro mig när jag säger att jag haft min beskärda del av skit och i livet. Därför är jag nu så himla glad och lycklig just nu!!!
För allt bara faller på plats och ordnar sig. Jag går en utbildning som jag trivs jättebra med och ett framtida yrke som är det enda jag kan tänka mig. Jag har den underbaraste pojkvännen i hela universum som jag älskar så mycket att jag håller på gå sönder. Jag mår bra. Jag trivs med hela livet just nu. Och om jag varit tveksam till om jag fattat rätt beslut angående studieuppehållet så kom detta helt på skam igår. Ni kan aldrig gissa vad som hände! Jooooo.... Jag har fått jobb under hela mitt studieuppehåll nästa termin!!!! Jag kontaktade för bara ett paar dagar sen en av arbetskamraterna på mitt jobb och sa att jag var tillgänglig för jobb under hela vintern, våren och sommaren. Och igår hände det.....då ringde en annan av arbetskamraterna som ska vaara tjänstledig och erbjöd mig sin tjänst på 80 till 100 procent under 6 månader med start i slutet på januari/början på februari!!!!!!!!! Kan ni fatta det!!! Jga blev så sprudlande överlycklig och naturlgtvis tackade jag ja, ja, ja, JA, JA!!!!! Är det inte helt underbart fantastiskt..... På samma ställe som jag jobbat tidigare, med samma person, samma personal, samma allting!!! Och jag som trivs så bra med det jobbet, är det bästa jag någonsin haft!!!!
Jag får ständigt dessa tecken på att det jag gör och de beslut jag fattar är helt och hållet rätt för mig. Jaag kaan inte fatta att JAG kan ha sån tur i MITT lliv.... Men jag tackar, bockar och tar emot. För det är jag värd. Jag är så sjukt mycket värd det att det finns inte.

Nu ni!!!

Här vill jag lova att det händer saker. Skickade papperen om studieuppehållet igår. Idag mejlar studievägledaren och säger att det inte blir några problem för mig att få studieuppehåll med platsgaranti till hösten.
Igår sms:ade jag även en av arbetskamraterna om att jag kan jobba till våren.
Idag ringer en annan av arbetskamraterna och erbjuder mig ett 6 månaders vikariat på 80-100 procent med början i slutet på januari eller början på februari. Dvs hela vintern, våren och hela sommaren. Detta är ju sanslöst fantastiskt. Kan ni fatta det? Jag måste ha mest flyt av alla.....

Irriterande som klåån

Igår den här tiden skrev jag ett jättelångt bra inlägg men när jag skulle publicera det försvann det. Nu ska jag börja med att ta för vana att alltid kopiera texten innan jag sparar den ifall det skulle hända fler gånger. För finns det nåt irriterande än att hela texten försvinner när man har jobbat så hårt med den? Nä just det.

Jaja. Är i alla fall på mitt kontor nu, känns som att den här dagen kan bli ganska bra trots halsont och mild förkylning. Knaprar bafucin, dricker kaffe och te så får vi hoppas det går över snart. Tänkte eventuellt införskaffa lite honung att dricka i teet men tror nästan jag ska skippa det för annars så dricker jaag nog inte upp teet. Är ju inte så förtjust i honung och särskilt inte i drycker som te. Lika lite som jag tycker om socker I kaffet. På bit går bra men aldrig i kaffet för då blir det odrickbart. Kanske kan man slicka i sig honungen för sig och dricka teet för sig? Eller är det just kombinationen som gör att det funkar? Om det nu funkar, inte vet jag.

Jaja återigen. Idag ska jag träffa egen patient, och imorgon ska jag påbörja en utredning. Hoppas det kommer gå bra och utan störrre bekymmer men det tror jag nog.
Kommer sakna att vara ute på praktik när den här tiden är slut men känns ändå skönt, väldigt skönt, aatt få komma tillbaka till Umeå. Är inte kul att tvingas vara ifrån sin älskade, även fast vi ses då och då. Vi vill ju vara tillsammans hela tiden!!! Men som sagt: snart är det över.

Känns skönt också att jag också tagit beslutet om studieuppehållet. Tror inte jag skulle lyckas motovera mig själv till att plugga oavbrutet två år till nu på raken. Jag behöver en paus. Inte för att jag måste fundera på om detta är rätt för det vet jag å det bestämdaste aatt det är. Det är bara det att jag måste göra nånting annat ett tag, och då är detta den bästa tidpunkten för det är vändpunkt i utbildningen när saker påbörjas som kommer fortgå flera terminer och då kan man inte bara ta uppehåll hur som helst. Nu återstår bara att se om jag får uppehåll beviljat med platsgaranti för det känner jag att jag måste ha. Annars skulle jag bara gå runt och oroa mig för det.
Nu måste jag i alla fall gå och jobba vidare med mitt. Får se om jag får blogglust senare under dagen annars hörs vi en annan dag!!!

Tid för beslut

Jag har känt många många gånger att jag inte kan bestämma mig. Att det vore enklare om någon annan hade bestämt åt mig så att jag har sluppit all den vånda som besluten ofta innebär.
Men nu har jag fattat ett beslut - ett beslut som jag vet att min omgivning kommer stötta. För det är ett beslut som jag fattar för att jag tänker på mig själv, och ingen annan. Det är ett beslut som bara rör mig, ingen annan.
Det är egentligen inget livsavgörande beslut i den meningen men för mig är det ändå ett stort steg att kunna ta det beslutet utan att ångra mig. Så härmed är det officiellt. Jag ska ta studieuppehåll nästa termin.

En muttrande städerska

Jo ni, jag fick just besök av en muttrande städerska här på mitt rum. De är några killar som håller på att byta ut en massa kablar till ett nytt system av trådlöst nätverk. Och dom skräpar ner, vilket var vad städtanten muttrade över. "Dessa karlar!" muttrade hon halvtyst och lät lite irriterad. Jag förstår henne. Men samtidigt så blir det ju faktiskt lite skräpigt när man håller på att riva ut gamla och sätta in nya kablar.... Är ju faktiskt fullt förståeligt det med.

I alla fall och hur som helst. Idag kl 9.15 ska jag vaccinera mig. Så blir det. Men jag känner nu att jag börjar få lite smått ont i halsen! Hoppas bara att det inte är försent.... Vore ju jäkligt surt...
Jaja.
Och just det; jag åker ju upp till Umeå i eftermiddag, ska bli skönt. Vi har ju mitterminsträffen imorgon, som jag hoppas kunna gå på men jag måste ju till doktorn i första hand. Jädra crap. Och på kvällen ska vi till Sikeå på födelsedagskalas. Älsklingen morfar fyller år.
Sen lördag och söndag morgon får man vakna i en fantastiskt skön och stor dubbelsäng och förhoppningsvis kan man tigga till sig lite frukost på sängen med....!!! Jag ska jobba på det iaf... Var så himla mysigt förra gången. Kaffe, ostmackor och tecknade barnprogram på teven. Så kan jag har det varje morgon, ingen tvekan om saken.

Nu har jag svept en mindre kopp kaffe och hoppas att magen inte protesterar och demonstrerar. För jag måste ha mitt morgonkaffe. Trots att det bara är automatkaffe så måste jag ha det efterlängtade koffeinet, så är det bara.
Så att man kan komma igång med dagens arbete. Vilket är vad jag tänkte göra nu!!!

Dagens

Det var längesen jag gjorde en sån här. Kanske beror på att det var längesen jag bloggade så här mycket överhuvudtaget. Men här kommer en.

Dagens jävlighet: Att inte få tag i en doktor som kan ta emot en på flera månader och att ingen i sjukvården verkar bry sig heller.

Dagens ont: Magen som vanligt.

Dagens inställda studiebesök: på lekterapin.

Dagens ljuspunkt: Telefonsamtalet från min älskade.

Dagens väder: Som att nån hällt ut en mjölpåse utanför fönstret.

Dagens "att se framemot": att jag har en outnyttjad värdecheck på 200 från Akademibokhandeln att göra av med efter jobbet!

Dagens längtan: Efter imorgon och att få komma tillbaka till Umeå för ett par dagar.

Dagens lunch: Felix Medehavspaj Mozarella

Dagens hopp: Att Samarinet ska hjälpa mot magontet.

Japp, det var det. Nu är det dags att gå och göra nån nytta.

En kaffe tack

Japp. Nu sitter man på jobbet då. Och har just svept en kopp kaffe. Ja just det du läste rätt. EN KOPP kaffe, inte en mugg. Tänkte att det var bättre att ta en kopp så att man inte dricker alltför mycket. Jag är ju en sån person som brukar svepa TVÅ MUGGAR på morgonen i vanliga fall. Men med en protesterande mage är nog det ingen bra idé.

Sitter och tänkte läsa på lite om motiverande samtal nu, kan vara väldigt användbart när man möter många sorters patienter. Dessutom så ska jag på ett studiebesök om ett par timmar, på lekterapin här på sjukhuset! Spännande va? Jaag minns när jag var på lekterapin när fia var nyfödd och jag följde med hit och hälsade på. Så undra om man känner igen sig nåt.... haha.

Jaja. I alla fall blir det Umeå imorgon, får se om det blir att man åker kl 4....men vill ju gärna komma iväg kl 2 så man är framme i lagom tid kl 6. Ska kolla upp detta med min handledare idag.
Nej vet ni vad....nu blev jag nästan sugen på en Fizzy Bone, jättestora godisar som har blivit mina favoriter under tiden jag har varit på praktik. Har bara sett att dom finns här i den lilla affären - nån som vet om dom finns nån annanstans?

Nåra till...

Här är några till som synes.

Här är jag

Här är en nytagen bild på mig, ungefär som jag ser ut nuförtiden. Om det nu är nån som inte vet det!!!

Av nån anledning

Jag känner för att göra av med pengar idag. På nåt riktigt onödigt. Kanske beror det på att jag mår lite bättre idag, men jag tror inte att det är därför. För mår jag kasst kan jag också känna ett plötsligt behov av att slösa. Jag antar att ingen av dessa strategier av särskilt bra.
Jaja vi får väl se vad som häner, dagen är ju långt ifrån slut än. Tack och lov.
Alltså jag har såna djävulska hungerskänslor även fast jag käkade lunch för bara nånn timme sen. Jag måste ha allvarlig magkatarr gissar jag på. För även när jag just har ätit så känns det i magen som om jag aldrig ätit i hela mitt liv. Tuggar på en sån där jätteäcklig gaviscon-tuggtablett nu för att se om det blir bättre. Vilket jag inte tror för dom har inte funkat hittills. Det är det äckligaste jag nånsin smakat alltså. Blir som ett fluffigt skum och fastnar mellan tänderna och i hela munnen, bläigt är det. Blääääigt!!!!
Nej nu ska jag gå och köpa mig en risrfrutti sen är det dags för sömnbehandlingen som jag är med och observerar.

Så trött, uttråkad och omotiverad

Fattar inte vad det är med mig idag. Jag är så förbaskat trött. Och jag känner ingen större arbetsglädje eller motivation heller just nu. Jobb och skola känns för ovanlighetens skull inte så himla kul alls konstigt nog.
Jag hoppas på det bästa, dvs att det är en övergående känsla för jag har inte tid med att vara omotiverad. Tvärtom har jag ingen tid alls till det. Och inte VILL jag vara omotiverad heller för det är inge kul och det är verkligen inte likt mig alls.
Jag längtar tills jag får komma tillbaka hem och slippa flänga runt så här mycket som jag ju har gjort den senaste tiden. Åkt mellan sundsvall å Umeå, Umeå å Sundsvall, Sundsvall å Berghamn, Berghamn å Sundsvall..... Det har blivit mycket åkande och mycket flängande och jag vet att det är därför som min kropp protesterar också. Man kan helt enkelt inte behandla sig själv hur som helst.
Jag som trott att jag varit snäll mot mig själv. Men det har jag inte. Inte alls.

Happyness in a sock

I september läste vi den sista kursen innan praktiken. KOmmuniaktion. En dag skulle vi öva på att hålla tal. Vi fick en timme på oss att skriva talet. Jag valde ämne tämligen omgående - strumpor. Löjligt kanske du tycker. Skitsamma tycker jag. Jag ville ta ett ämne som var skämtsamt och humoristiskt, och inte så jädra allvarligt. För första gången nånsin kände jag inte för att vara överambitiös.
Sagt och gjort, det blev ett tal om strumpor, varför jag älskar dom, varför dagen blir så mycket roligare om jag har ett par fina färgglada strumpor på mig. med mera. Talet blev en succé och väldigt uppskattat, så jag är glad att jag valde detta ämne. Det var en samling av både högt och lågt och någonting mittemellan bland de där talen, men jag ångrar inte en sekund att jag bestämde mig för att visa min humoristiska sida.
There is more of me than meets the eye.

Jag är bäst på fynd

Japp det är jag. And I'm not even sorry.
Nä men allvarligt. Fia hälsade på mig i Sundsvall igår och då gick vi på myrorna. Och jag hade inte väntat mig att hitta nånting för var inte ute efter nåt. Men det är då det händer!!!
Mitt i den enorma bokhylan som täckte ena väggen hittade jag en sprillans ny kursbok som jag ska ha nästa termin!!! 35 pix istället för ca 500 i nypris. Är det inte helt osannolikt bra? Jo de klart det är....
Gjorde andra bokfynd också, en tjock grund-bok i psykologi, en skönlitterär, en sluta stressa-bok, ett korsordslexikon oh nån till. Jo just det; Julberättelser av Charles Dickens!
Jag är typ nöjdare än nöjdast!
Och en sak till jag är sjukt nöjd över är detta: Akademibokhandeln öppnade i Sundsvalls City häromdagen och hade Dan Browns nya till superlågpris. Dessutom fick man en värdecheck på 200 på köpet.... Så lutar åt att det blir fler böcker snart!!!

Jag är grön

Det var väl ingen överraskning för någon va?? Men nu är det inte den vanliga erika-grönheten jag menar. Nej, nej. Den här gången gäller det något helt annat.
Jag läser inte ofta tidningar. Och då menar jag tidningar som man kan köpa i affären typ varannan vecka. Denna gång är det tidningen Amelia jag syftar på. Denna hade jag införskaffat inför förra veckans tripp till Umeå med buss. Och när jag kommit en bit in i tidningen ser jag ett reportage som heter "Vilken färg är du på jobbet?". Givetvis kastade jag mig över detta med spänning.
Och vad tror ni jag ser? Jo jag hittar precis den färg som stämmer in på mig på pricken!!! Vilken alltså är grönt.

En grön person...

...hälsar så här:
Har ett vänligt handslag och haar vänliga ögon som säger; Vad kan jag göra för dig?

...tänker så här inför ett nytt problem:
Aha, intressant! Vill sedan ha tid att fundera och göra en riskbedömning. Säger sedan "Det känns rätt".

...agerar vid diskmaskinen på jobbet:
Är företagets plocka-ur-diskmaskinen-klippa! Tänker om den är tom så sätter folk in muggar istället för att bygga ett äckligt diskberg.

Grön...

...gillar: Planering och struktur, ärlighet, framförhållning och tid att avsluta sina uppgifter.

...sänks av: Alltför snabba förändringar (är inte förändringsobenägen men vill att de ska vara genomtänkta). Oavslutade arbetsuppgifter, att inte vara delaktig, inte bli lyssnad på eller inte bli tillräcklig informerad.

....matchas såhär: Ge tid till eftertanke innan beslut. Informera i god tid om förändringar, lyssna aktivt, och visa att du är öppen för diskussion.

Erika i ett nötskal, eller vad säger ni?

Tillbaka igen

Har i helgen varit i Umeå, och haft det mer än toppenbra!!! Var inte roligt att åka tillbaka hit till Sundsvall och lämna allt det man så gärna vill vara kvar i, men det här är ju något som måste och ska genomföras så då är det ju bara att göra det bästa av situationen.
Dessutom så åker jag upp till helgen igen!!
Mycket vatten ska dock hinna rinna under broarna tills dess. Egna patienter ska träffas, journaler ska skrivas, arbetsplatsmöten ska närvaras på, luncher ska ätas, promenader runt sjukhuset ska tas. Och det är bara några av alla de saker som ska hinnas med!!!

Jag är dock så himla glad att jag bestämde mig hastigt och lustigt för att åka upp ändå denna helg. För vi har haft så mysigt.
Jag var hos mig och pysslade från fredag till lördag eftermiddag, blev sedan hämtad och åkte ner på stan och såg på filmen Upp (jättekul!), sedan käkade mat på Max.
Söndag morgon vaknade vi och käkade underbart god frukost på säng, och såg på Disney-dags :D
Så jag ska inte klaga över att vara tillbaka här. För jag älskar verkligen att vara ute på praktik också!!! Jag lär mig så mycket, både rent yrkesmässigt, men också personlighetsmässigt. Jag lär mig att ta vara på det bästa av det man har, vare sig man får vara på samma ställe hela tiden eller om man flänger runt mycket (som jag gör just nu....). Att se fördelarna i det hela istället för att se nackdelarna som jag gjort i hela mitt liv.
Jag har lärt mig att jag ska följa med strömmen om den vill leda mig någonstans, inte kämpa emot den. Särskilt inte när jag inte behöver kämpa emot den!!!
Det ska göra mig till en starkare, friare och bättre människa.

Livets små guldkanter

"Sätt guldkant på tillvaron!". Vem av oss har inte hört denna fras uttalas? Eller läst den någonstans?
Jag tror att det är många med mig som har sett just dessa ord lite varstans. Men egentligen; vad betyder det? Vad innebär det att sätta guldkant på tillvaron? Utan tvekan är detta något jag funderar över dagligen. Hur gör jag för att min tillvaro ska bli så bra som möjligt, hur gör jag för att njuta av vardagar och helgdagar? Så nu tänkte jag försöka mig på en liten lista här med saker som jag tycker sätter guldkant på livet; högt och lågt, stort som smått.... Det är min fasta övertygelse att allt betyder något!!!

1. Att omge sig med saker, ting och människor som man gillar och trivs med.
2. Att få ge sig själv lugn och ro när man behöver det. Lyssna på kropp och själ!!
3. Att känna tillfredsställelsen i att uppnå något man eftersträvat. Utan att jämföra sig med andra!!
4. Att uttrycka sin personlighet precis så som den är: utan att tänka på vad andra ska tycka och tänka!!!
5. Vara medvetet närvarande. På bussen, under lunchen, promenaden, läs-stunden mm.
6. Att ta en kopp kaffe och känna hur kroppen och själen börjar leva upp och få energi till att starta dagen (eller vilken tid på dygnet man nu väljer att dricka detta kaffe).
7. Att, om man mår dåligt på något sätt, ta vara på den tid man faktiskt mår okej eller kanske till och med riktigt bra, även om det bara är för några ögonblick!

Ja listan kan göras hur lång som helst känner jag. Men detta är en början. Och hur man än gör, och vad man än gör, så måste man alltid börja från början. Och att jag skulle vara här jag är idag, det hade jag nog aldrig vågat hoppas om mig själv. Särskilt inte för ett par år sedan. För då var det inte bra. Riktigt o-bra var det mesta då. Men inte idag. Idag finns bara ett par av dom o-bra sakerna kvar, och dom saker som är bra överväger så mycket att det knappt kan beskrivas.

Så idag är jag nöjd. Tillfreds. Lycklig. Men det betyder inte att jag känner att jag utvecklats klart. För jag vet att detta bara är början, och en väldigt bra sådan. Och hur man än gör så måste man ju alltid börja från början.

Tillbaka

Nu är man tillbaka i Sundsvall och är snart igång med en ny vecka! Och jag är laddad. Jag vet att jag kommer göra det absolut bästa som går av den här veckan, precis som alla dom andra veckorna, dagarna, timmarna och minuterna.
Jag kan väl i princip säga att jag fortfarande seglar på vågen från förra veckan, då jag kände mig riktigt laddad och tillfreds med mig själv och med mitt liv. Och inte skäms jag det minsta för det heller.
Helgen har spenderats i Berghamn, har promenerat och kramat katt-grabbar så det stod härliga till! Och det är inte lite det heller. Nu kommer jag inte vara hemma i Berghamn på ett tag, men känner mig inte särskilt sorgsen över det; har ju varit hemma fler gånger nu på senaste tiden är jag sammanlagt var hemma på hela sommaren!
På tal om sommaren.... Jag saknar den! Det var den bästa sommar jag haft i hela mitt liv. Ett jättebra jobb som trivs med, sällskap med vänner på kvällar och helger, träffade min underbara härliga pojkvän.... Så jag klagar inte, skulle aldrig falla mig in!
Och nu är jag ute på praktik. Och börjar inse att det finns ett ljus i slutet på tunnel, jag kommer att klara den här utbildningen - jag kommer inom ett par år vara färdig psykolog!!! Det är helt sanslöst otroligt fantastiskt underbart! Och det är och har varit värt varenda sekund av kämpande, det vill jag lova.
Så, ge aldrig upp drömmen. En dag blir den verklighet.

Det är jag värd

Alltså. Nu har jag kommit på det. Att jag jag är en jävligt bra människa. Just i denna stund när jag skriver detta vet jag att jaag är den människa som jag vill vara och att jag känner stor lycka och glädje över det. Skitsamma hur jag kände mig igår eller förra veckan. Skitsamma hur jag kommer känna mig om en kvart eller imorgon. Det som betyder nåt är faktiskt just nu, och inget annat.
Tänk om det varit lättare för så många mäniskor att se hur lyckligt lottade dom faktiskt är. För de flesta av oss har anledning att vara betydligt mycket lyckligare än vi tror, det är min fasta övertygelse. Men det är ju så lätt att fastna i mönster och tankar som gör oss olyckliga och ledsna även fast det kanske är helt i onödan.
Tro mig när jag säger att jag har haft min beskärda del av livets baksidor i det förflutna. Och säkerligen kommer det sådana perioder i framtiden också. Men just i detta ögonblick har jag rätt att få njuta av att livets framsida för en gångs skull visar sig, och det utan att få dåligt samvete eller känna skuld.
Alla förtjänar att få känna lycka, glädje och tillfredsställelse. Det innefattar även mig. Och dig.

En sån här....

3 saker jag skäms över
1. Att jag är självisk ibland.
2. Att jag inte gör mer för djuren i världen än jag gör (även fast det jag gör verkligen inte är lite det heller!)
3. Att jag då och säger saker för att såra.

3 saker jag är stolt över
1. Att jag är ute på psykologpraktik nu!
2. Min personlighet (jag är som jag är och jag gillar det!)
3. Att jag ambitiös i det mesta jag företar mig.

3 saker jag inte riktigt kan klara vardagen utan
1. Mobilen (kunna messa!)
2. Bummarna
3. Kalendern.

Japp det var det!!!

Saker å ting

Jag har typ alltid varit emot konsumtionssamhället och är det nu också i hög grad. Men ibland känner man för att konsumera, till och med jag känner för det för det är roligt och skänker en viss glädje och ett rus som många andra saker inte gör. Det är ganska underligt egentligen.

Ibland slår det mig att även fast jag inte gillar att samhället konsumerar bara för att det SKA göras, så gillar jag att konsumera. Gör det mig till en hemsk människa? Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Hur det än är så kvarstår faktum; att jag gillar materiella ting. Jag tycker om saker å ting. jag gillar att omge mig med prylar som passar mig och som betyder något för mig. Då känner jag mig hemma, hur hemsk det är kan låta.
För tänk er detta; ni befinner er i ett rum där inte en enda pryl tillhör er eller ens tilltalar er på något sätt. trivs ni i detta rum? Vissa kanske gör det, andra kanske inte bryr sig. Men nog tror jag att många skulle svara att dom inte känner sig hemma där. Precis sådan är jag. Därför betyder det så otroligt mycket för mig att omge mig med de saker å ting som gör att jag känner mig hemmastadd och trygg. Att få göra sin omgivning till sin.

Som ni nog vet vid det här laget så betyder det oerhört mycket för mig att få ha en egen liten vrå. Borta bra men hemma bäst. Därför älskar jag det lilla krypin jaag byggt upp och fyllt med de ting som gör mig trygg och gör att jag trivs. Därför är det också så viktigt för mig att här på jobbet (praktikplatsen) få ha ett eget rum. Jag behöver ett eget rum. Ett rum dit jag får dra mig tillbaka när behovet finns. Ett rum där jag kan känna mig hemma. Föär jag hatar att känna mig rotlös. Att flacka runt på olika platser och vara på olika orter från dag till dag. Det passar mig inte.
Jag är gjord för att rota mig på en plats och att stanna där. Det är sådan jag är. Så när allt detta är klart så kommer jag vara överlycklig att få återgå till mina rötter. För de rötter jag haar skapat mig betyder mer för mig än jag tror att någon kan förstå.

Nu-idag

- Kalla och röda kinder efter långpromenad.
- Dricka vatten och prickigt glas.
- God sömn.
- Lugn och ro, utan stress.
- Lösa korsord.
- Knallröd tröja med attityd.
- Ser fram emot andra praktikveckan.
- Ser ännu mer fram emot helgen.

Är inte livet toppen ändå?

På mitt kontor

Jo ni!!! Jag har minsann fått ett eget kontor jag ska ni veta :P Känns mycket stort. Eget fint kontor, med egen dator och telefon och egen nyckel.
Jag börjar känna mig som en psykolog, här där jag nu sitter. Arbetsdagen börjar gå mot sin slut nu ser jag. Vad dessa dagar har gått fort! Dom har bara rusat förbi. Men allt har gått så bra, jag har fått ett varmt emottagaande och min handledare är toppen. Idag haar jag varit med i en testning samt ett team-möte. Har varit väldigt lärorikt. Imorgon ska jag till härnösand med en av psykologerna på eftermiddagen! Blir toppenbra.
Enda nackdelen är att jag längtar hem.... Hem till Umeå. Men det här kommer funka det vet jag ju. Och nästa helg så åker jag upp! Blir för jobbigt att åka varje helg. Tror inte jag ska hem till Berghamn heller men det har jag inte bestämt än, det är ju faktiskt bara onsdag nu.
Hur som helst. Nu har ni i alla fall fått ett livstecken från mig.

Sånt som är meningen

Det har funnits perioder då jag har tagit på mig stor skuld för allt ont som hänt i världen. Behöver jag säga att jag mådde skitdåligt av det? Knappast.
Men jag har tagit ett beslut. Jag förtjänar att må bra. Och jag mår inte bättre av att ta på mig ansvar för sådant som inte är mitt fel och sånt som jag ändå inte kan göra något åt. Jag kan inte förändra hela världen själv.
Jag gör de små saker jag kan i vardagen. Mer än så kan jag inte göra. Och jag förtjänar att må bra av det jag gör, snarare än att må dåligt av det jag inte gör.

Jag ska klara det

Jag är en sjukt bestämd och envis människa, tro inget annat. Men envisheten har hjälpt mig i både svåra och lyckliga stunder och jag vet att den kommer göra det i framtiden också. Det finns en rejäl dos jävlanamma i den här människan, fast man kanske inte alltid kan tro det.
Jag vet inte varifrån jag egentligen fått envisheten, men en sak är säker och det är att den aldrig kommer överge mig. Envisheten är min vän och har alltid varit det.
Envisheten sporrar mig till att pröva på skrämmande saker för att bevisa för mig själv att dom inte är farliga. Envisheten ger mig kraft i sådana stunder då man tror att ens enda kvarvarande alternativ är att ge upp.
Jag ger aldrig upp. Jag är inte rädd. För jag vet att det jag vill klara det kommer jag att klara. Och jag är inte en sån som sviker sig själv. Aldrig i livet.

Jag är bra, snäll, trevlig, duktig, glad, lycklig

Kommit hem för en dryg timme sen, från Stefan. Han skulle ju till jobbet, så skjutsade hem mig på vägen.
Har spenderat denna dryga timme med att göra morgonbestyr, köätt mig, lyssnat på rix morronzoo, sett ett avsnitt av vänner. Planerat vad jag ska göra på skolan, skrivit inköpslista. Längtat till den här kursen är slut, väntat på praktiken. Ska idag öva på föredraget, sen skriva populärvetenskaplig artikel. Mindfulness, acceptans, ACT vid kronisk smärta. Nåt av detta ska denna artikel handla om. Beror på om jag hittar nån bra litteratur.
Jaja. Hursomhelst ska jag gå och borsta tänderna nu, sen spatsera iväg till campus.
Får se om det blir mer bloggande idag, kan inte lova nåt, är ju nöjd med att ha fått till ett inlägg iaf!!

Vacker, vacker höstdag

En väldigt vacker höstdag har det varit idag, en dag som jag fyllt av diverse småsysslor. Städning, matlagning, korsordslösning, lyssnande på musik, promenad, doftljus och kaffedrickning. Lite skolarbete. Mentalt har jag börjat ställa in mig på praktiken och tillvaron i Sundsvall under 3,5 månader. Ganska lång tid men ändå inte. Jag längtar redan tillbaka till Umeå innan jag ens åkt härifrån. Det är ju här jag bor, här är mitt hem. Här bor min tandborste, min dator och mina böcker. För att inte tala om min kaffebryggare. Men det viktigaste har jag med mig i hjärtat och det är Du. Var jag än går.

Jag har alltid trevligt!

Det var något jag aldrig trodde skulle hända. Att man kan ha så mycket trevligt varje dag, att träffa människor man tycker om, att känna sig delaktig i det som händer och sker. Att bara få vara, att få trivas med sig själv och andra och tillvaron. Trivas med sin stad, sin skola, sin lägenhet, sin allting helt enkelt. Jag trodde inte att jag någonsin skulle få pröva på den känslan - visste inte ens att den fanns.
Men nu vet jag att den finns, och jag vet att den inte är en omöjlighet att uppnå. Tvärtom så är den inom räckhåll. Ibland kanske närmare än man kan tänka sig.
Livet är så tufft och utmanande ibland att jag inte tycker man har råd att låta en sådan känsla av lycka och tillfredsställelse passera obemärkt. Det handlar om att inte leva i det som varit, men också att inte leva så långt fram i tiden att man glömmer bort att det faktiskt bara är nuet vi har. Acceptans och medveten närvaro är ledorden i mitt lov. Det har jag bestämt mig för. För till och med när jag har hatat livet så har jag älskat det samtidigt. Jag har accepterat att livet ibland är ont men att det alltid kommer en tid då det är gott. Och med vetskapen om att godheten kommer har det varit lättare att genomleva de dagar man aldrig trodde skulle klara. Att ha kunnat acceptera att livet är crap ibland kan paradoxalt nog ge mig styrkan att fortsätta.
Nu har jag fått bevis för att det också. Jag vet att jag tänkte att "jag kommer klara mig igenom detta", och nu har jag med råge gjort det. Jag vet nu att jag hade rätt och det sporrar mig.
Ibland är livet crap och ibland är det underbart. Men det är fortfarande samma liv. Och dessutom det enda jag har. Därför ska jag älska livet även när jag hatar det. Så det så.

Äntligen mobil!!!!

Asså fatta. Jag har inte haft en riktigt fungerande mobil sen innan sommaren då min gamla älskade trotjänare la av. Förrän idag!!! NU är jag ägare till en ny nokia (modell minns ej) och den är verkligen toppen!!! Enkel och funktionell, dessutom kamera som jag aldrig haft förr. Och dessutom att man kan lyssna på och spara musik. Har jag helle aldrig haft. Tro inte att jag är nån tekniknörd som låter så himla upp i gasen över detta - nejdå; jag är bara så lycklig över att ha en telefon som faktiskt funkar!
På tal om saker som funkar så påbörjade jag ett experiment i början på veckan eller om det var i slutet på förra. Även det går galant, mycket galantare än jag trodde. Och snart är det praktik! Jag längtar och fasar samtidigt men det är nog ganska normalt... :P

Avundsjukan

Det finns så otroligt mycket avundsjuka överallt. Folk som tittar snett på varandra och missunnar varandra lycka och glädje. Varför är det så? Varför kan man inte vara glada för varandras skull istället? Men icke! Gräset är tydligen alltid grönare på andra sidan. Men vet ni vad. Jag är helt nöjd. Jag vill inte vara på andra sidan för jag tror inte gräset är grönare där. För gräset är väldigt grönt och fint här på min sida, och jag skulle inte byta för allt i världen.
Jag har allt jag vill ha och behöver. Men tydligen så är det väldigt provocerande för andra. Man får tydligen inte vara nöjd och glad för det man lyckats med, välsignats med och kämpat för. Nej, då blir det automatiskt avund i luften. Att uttrycka sin glädje kan vara det värsta man kan göra, tydligen. Jag kommer aldrig att acceptera det, och jag kommer aldrig mer känna dåligt samvete över min lycka och det jag kämpat för att uppnå. Det finns inget som kommer gratis till en - man får kämpa som en idiot för att nå dit man vill. Ingen kommer göra det åt en. Ibland får man kämpa hårdare än någonsin. Men det är värt det. SÅÅÅÅ värt det.

Värsta glada dagen!!!

Idag har jag varit så glad och på så bra humör!! Tvättade imorse, och lyckades till och med vika tvätten och lägga in den skåpen direkt efteråt. Har liksom aldrig hänt nånsin i historien.
Sen tog jag en tur ner till city, blev lite shopping för jag kunde bara inte motstå!!! Kul var det och nöjd är jag :D
Sen har min hemska ensidiga huvud- och nackvärk varit något bättre idag, jag tror det beror på att jag börjat några övningar igen, dom där jag fick av sjukgymnasten i våras. Och tro det eller ej; men dom ger omedelbart resultat.
Det enda jag inte hunnit med idag som jag skulle vilja är att ta en promenad. Får se om jag hinner, ska iväg ikväll igen. Med Stefan såklart!!!! Hade jättetrevligt hemma hos hans föräldrar igår, åt middag och smuttade vin framför teven! Hur kan jag, JAG ERIKA, ha sån tur? Det måste vara så att det är min tur nu. Till sist får man det man förtjänar.

Att bestämma sig

Ibland i livet har man (läs: jag) kunnat känna att allt bara varit skit och att någon ljusning inte funnits. Tro mig när jag säger att jag har haft min beskärda del av dagar då jag inte vetat hur jag skulle orka leva tills det blev kväll.
Nu i efterhand vet jag att jag alltid orkar, att ljusningen alltid kommer. Men mest av allt har jag lärt mig att jag kan bestämma mig för att den ska komma, för att kunna peppa mig själv när den blytunga känslan övermannar mig. För jag tror att allt händer av en anledning, även när det handlar om utmaningar som är så stora att dom känns övermäktiga. För det är dom där utmaningarna jag vet att jag klarar av, och när jag kommer ut ur tunneln på andra sidan så har jag blivit starkare.
Jag har lärt mig att jag inte är så kass som jag alltid har trott.

Äntligen sjuk

Konstig rubrik va, hur kan det komma sig att jag säger att jag ÄNTLIGEN är sjuk? Jo det ska jag tala om för er. Jag har känt under en lång period att något har varit på gång i kroppen, haft sådär småont i halsen länge och känt mig hängig. Och NU ÄNTLIGEN har sjukdomen brutit ut. Bra, för då kommer den ju snart gå över kan man anta. Jag misstänker bihåleproblem, har ont i hals och ansikte. Det liksom värker på högra delen av ansiktet, över ögat, kinden och ner mot tänderna.
Jag skulle ha varit ledare för ett seminarium idag. Men så blev det inte. Jag är tvungen att va hemma och behandla mig med kortisonnässpray och bafucin. Blir väl att skriva en komplettering i helgen om jag orkar.
Hur som helst. Hoppas ni har klarat er från sjukdom än så länge.
Blääääääeuuuuu......från mej.

Färg är glädje

Vet ni vad. Jag älskar färger av alla de slag. Helst skarpa och skrikiga. Gärna som mönster på strumpor eller en tröja.
Men jag insåg nyss att mitt förkärlek för starka färger och mönster sträcker sig längre än så. Min kalender är randig i en massa färger. Jag älskar att stryka under i skolböcker med grälla överstrykningspennor. Påslakanet i min säng är randigt i en massa starka färger.
Färgerna har nog större betydelse i mitt liv än jag insett tidigare. Kanske beror det på att jag förut var en grå mus, en riktigt grå sådan som bara smälte in i bakgrunden.
Numera har jag inte den inställningen till mig själv. Jag har lärt mig att våga visa mig själv, att lyssna till min egen röst när jag talar, att visa mig själv med starka färger och med mitt tvärtom-beteende.
Jag har aldrig förut varit som alla andra. Det vill jag inte nu heller. Men skillnaden nu mot hur det var då är den att då ville jag inte vara som alla andra och inte heller synas eller finnas. Idag vill jag vara som bara jag kan och ingen annan, och den här gången vågar jag synas - jag vågar Nu jäklar. Nu ska jag ta igen för alla dom år då jag inte har funnits.

This is the life

Visst är det typ Amy MacDonald som sjunger den låten? jaja, det är inte så viktigt för mig. det viktiga är att jag vet att detta liv som jag lever nu är det bästa jag någonsin levt. Eller ens kunde drömma om att leva heller för den delen.
Things come together. Ödet/Gud (eller vad det nu är) vill mig väl, lyckan finns tydligen för denna lagom stora människa också. Och jag lovar; det har varit såå värt all skit man har fått utstå. Jag skulle lätt göra om det för det är så värt det.

Saker bara händer

Det är mycket grejer just nu. Jag hoppar snart på mitt sista dygnspass, mitt sista pass överhuvudtaget denna sommar. Känns bra faktiskt. Nu är det dags att samla ihop sig och fokusera på plugget. Praktiken hägrar ju nu härnäst, känns spännande. Om jag nu får nån plats.
Nu har jag ätit fet god sallad till lunch och jag känner att min kropp verkligen behövde det. Den suger nog åt sig allt fett den kan för det är inte ofta den får tillräckligt av det är jag rädd. Snarare alltför sällan.
Idag har jag typ inte gjort nånting känns det som, bara tvättat och torkat en maskin, sett på friidrott och tänkt på allt som händer och sker i dessa dagar. Och det är inte lite!!
Nu blir det en kopp kaffe, sen funderar jag på att åka ner en stund till stan och fixa några småsaker innan jag drar vidare till jobbet. Nästa gång jag skriver är jag färdigjobbad för denna sommar :P

Skitiga glasögon och andra konstateranden

Jag putsar för sjutton glasögonen jämt, men dom är ändå skitiga lika ofta. Crappy irriterande alltså. Jag lyckas få det mesta på glasögonen; mjölk, vatten, ögonsalva, hudsalva, fingeravtryck och lite annat smått och inte så gott. Jaja, det var väl dagens högst ointressantaste betraktelse skulle jag gissa på.
I övrigt har jag varit ledig idag. Eller mer eller mindre ledig eftersom jag jobbade eftermiddag/natt och därmed slutade jobbet kl 07.30 imorse. Har lånat två kursböcker nu och börjar känna mig laddad inför terminen. Två arbetspass kvar bara, varav ett är imorgon dygn till söndag. Onsdag är min sista dag, och det känns tråkigt men skönt. Tråkigt för att jag trivs så bra och inte kommer att jobba extra igen förrän tidigast i januari pga den stundande praktiken. Men så är det, jag kommer ju tillbaka i alla fall. Jag har redan tingat nästa sommar i alla fall!!! Ser redan framemot den.... hehe.
Igår blev jag skjutsad till jobbet av min snygging....och imorgon får jag träffa han igen... jippi!!!!

En vändpunkt

Vet ni en sak. Det här sommarlovet (ja jag vet att jag tjatar men det skiter jag i) har varit så härligt. Det bästa någonsin, mycket jobb, korta men innehållsrika lediga dagar. Glädje, hopp, lycka. Det finns så mycket ondska i världen. Men jag har insett att jag måste hitta ett sätt att leva med den och göra det jag kan för att minska den. Jag måste kunna känna lycka utan att få dåligt samvete av det. Och jag vet att jag har sagt det förr fast kanske inte lika övertygande; jag har aldrig varit lyckligare än jag har varit de senaste månaderna. För jag tror inte att jag nånsin har varit lycklig tidigare. Och det är fantastiskt. Ibland kommer dom där tankarna om att jag inte förtjänar det. Men med förnuftet vet jag att jag förtjänar det lika bra som någon annan. Alla förtjänar lycka, och eftersom jag är en av dessa alla så förtjänar jag det också. Jag tror hemligheten kan vara att uppnå insikt om att ingenting är gratis här i livet. Man måste kämpa för det man vill och för att nå ända fram. Om man vill ha någonting så får man fixa det själv.

Jag är en målmedveten människa, det tycker jag själv och det tror jag att andra tycker också. Det betyder inte nödvändigvis att jag vet exakt vad jag vill - snarare att jag vet att jag vill något. Någonstans. Utvecklas, se vad som kan hända, vad jag kan göra av dom möjligheter jag har. Och kan jag så kan du.

Dagens liv

Jaha. Då var det eftermiddag igen och jag sitter här med en svart kopp kaffe och med Nickelback snurrandes på stereon. Va? kanske du tänker. Dricker hon svart kaffe!!! Japp det gör hon faktiskt! Har börjat uppskatta det på senare tid, tro det eller ej. Det är inte alls dumt faktiskt. Det där beska får mig att bli lite mer skärpt, vilket alltid kan vara uppskattat!
Hursomhaver.
Idag har jag tillbringat några timmar på stan där jag unnade mig att äta lunch ute, samt inhandlade lite nödvändiga och mindre nödvändiga småpryttlar. Men jag förtjänar det på min enda lediga dag denna vecka. Måste verkligen försöka ta tillvaro de stunder man är ledig. Särskilt när man har en lång arbetshelg framför sig.
Men vet ni vad. För första gången sen jag gick ut gymnasiet har jag trivts med sommaren och jag är inte helt utarbetad. Jag har energi över nu. Den tid som förut gick åt till oro och tänkande på jobbet har jag nu kunnat använda till vila, läsning och rekreation. Och till att faktiskt leva i stunden. Medveten närvaro, ni vet. Eller så vet ni inte det.
Att få ha det där egna utrymmet som jag uppskattar och behöver.

Det är så skönt att få vara sin egen.

Bloggtorka

Jag inser nu att jag bloggat två gånger på hela sommaren. Hmmm. Så jag kanske bör försöka få ner några rader. Jag väljer att göra en lista på de bra sakerna med denna sommar. Dom saker som gjort att det varit värt att leva. Utan inbördes ordning:

1. Vilja
2. Glädje över livet
3. Drivkraft och motivation
4. Upptäckter
5. Böcker (= deckare)
6. Välbefinnande och hälsa
7. Promenader
8. Jobb
9. Spänning
10. Vardag

Jag har sån tur. Jag är så lyckligt lottad. Om jag för ett par år sedan hade vetat att jag skulle skriva det här inlägget skulle jag aldrig ha vågat tro på det. För det är faktiskt värt att leva. Jag är värd att leva.

Jag tror att jag är lycklig

Har funderat på detta ett par dagar nu, och jag tror att "lycklig" är ett ord som kan beskriva hur jag känt mig. Åtminstone tror jag att det kan vara rätt ord. Riktigt säker är jag inte för jag tror inte jag känt lycka förut. Inte så här i alla fall.
För mig verkar receptet för lycka vara att vara sann mot mig själv. Erkänna det jag känner och tänker och lyfta fram det i ljuset istället för att försöka dölja det djupt inom mig och hoppas att det aldrig hittar vägen ut. Men det gör det. Hittar en väg ut alltså. Varje gång.
Jag tycker om att göra listor. Här kommer således en på dom saker som ger mig lycka.

1. Att få slippa alltför mycket oro och krav.
2. Dricka en massa kaffe!!!
3. Få vara för mig själv.
4. Ha ett jobb som jag inte får ont i magen av att tänka på eller arbeta med.
5. Att kunna planera min dag efter hur jag vill att den ska vara.
6. Tjäna mina egna pengar.
7. Plugga det jag verkligen gillar.
8. Läsa en massa böcker.
9. Äta jordgubbar (och en massa annat gott).
10. Gå ut på spontana promenader.
11. Träffa vänner (spontant eller planerat är lika bra båda två!)

Nu tror jag att jag måste ge mig. Men en viktig punkt finns inte med på listan eftersom den är så genomgripande att den måste få eget utrymme. Och det är den lycka jag upplever när jag känner saker. Förmågan att känna både glädje, sorg och allt däremellan, en förmåga som jag en tid känt att jag inte riktigt haft. Har befunnit mig på någon slags halvbra/halvdålig nivå hela tiden under en period och det är inte roligt. Det är bättre att jag känna djupaste sorg istället för att känna sig mer eller mindre likgiltig. Jag lovar. För då vet man att man kan känna. Då vet jag att jag kan känna.

Detta är sommaren 2009

Så verkar det vara uppenbarligen. Och den har börjat fint, jag skulle ljuga om jag sa annat. Sol, värme, arbete, läsa böcker, dricka kaffe. Och inte minst - att få vara ifred!! Lyssna på mina egna favoritlåtar, se mina favoritprogram på tv. Living for the day, worries far away. Inget skrikande eller bråkande. Inget överröstande. Inga impulser att hålla för öronen. Ingen önskan om att befinna sig någon annanstans. Jag längtar inte hem. Saknar inte sommar-Berghamn det minsta. Knepigt nog så är det inte så härligt att vara i det andra ser som ett paradis. Jag har så länge sett det som ett fängelse, en plats där jag inte kan vara den jag är. Den jag är när jag får vara för mig själv, bo själv, leva själv. Detta är mitt liv. Min tid. Och det känns så bra.

Jahapp då var det snart dax då

Att åka och spendera ett dygn med att arbeta. Fasen alltså! Jag är så glad att jag har mitt jobb här, jag skulle aldrig orka vara hemma längre än en vecka i sträck. Fattar inte hur jag har klarat av det i alla år....
Jaja. Bättre hade min energinivå kunnat vara för jag sov ganska dåligt i natt. Men jag försöker motverka denna trötthet med kaffe, dock med ganska tveksamt resultat. Får väl hinka i mig några koppar jobbet!! I alla fall så får jag åka bil till jobbet idag, vilken lyx ;D

Gårdagens liv

Igår var det en trist grå dag ute. Inne var den inte bättre. Men för mig var den riktigt bra ändå. Skattepengar in på kontot. Åka till Härnösand. Sitta på Waynes coffee med en stor kaffekopp och ett fint telefonsamtal. Spendera en del av skattepengarna. Få fina sms. Se en bra film. Åka hem och somna nästan genast. I vetskapen om att när man vaknar i morgon så väntar ännu en fin dag. För mig. Hur kan det ha blivit så här? Vad har jag gjort för gott för att förtjäna ett öde som ler mot mig för första gången nånsin?

hemmavid

Egentligen skulle jag ha klivit upp tidigt idag, men så blev det inte. I ala fall inte så tidigt som jag hade tänkt mig. Men nu är jag ju uppe i alla fall.
Grävde djupt i min väska för att försöka hitta några kläder. Fattar inte hur det gick till men jag hade inte packat ett enda par byxor, däremot massor av strumpor. Så idag har jag kläder som till och med jag tycker passar rätt illa ihop. Svarta tajts, röd kjol, ljuslila fleecetröja och gula strumpor. Och en ljusblå hårsnodd. Behöver jag säga mer? Knappast...

I alla fall så längtar jag redan härifrån. Eller snarare så gjorde jag det innan jag ens kommit hit. Det är samma visa varenda gång. Skulle aldrig mer stå ut med att vara hemma hela sommaren. En vecka är mycket nog. Sorgligt? Visst. Men ack så sant är det.
Hoppas ni har det lika bra hemmavid som jag skulle vilja ha.

Andra dagen

Och på den andra sommarlovsdagen blev det jobb! Toppen tycker jag. Så himla bra jobb jag har alltså. Jag tror inte det hade kunnat vara bättre faktiskt. Hur ofta har man sån tur? I mitt fall; mycket sällan för att inte säga aldrig. Är detta en engångsföreteelse? Jag hoppas inte det.
För första gången på lång tid ser jag fram emot en ledig lördag. Har inte haft en ledig lördag sen nån gång i början på april tror jag. Har jobbat varje helg utom en, och då var jag hemma i ingenstans. Så jag tror det är på tiden.
Hursomhelst.
Ikväll blir det nog tidig sovning.

Sovmorgon till 06.00

Så blev det. Den första lediga dagen slog jag rekord i att kliva upp tidigt. Jag tror jag hade sovit färdigt då, åtminstone kändes det så...
Jaja. Vad ska man hitta på idag då? Första lediga dagen och jag är redan rastlös! Eller kanske inte rastlös, men åtminstone uppfylld av den känsla som en helt ledig dag för med sig. Inga måsten, ingen stress. Inga prestationskrav. Bara möjligheter! Sällsamt.

Inom den närmaste framtiden (läs; förmiddagen) kommer jag i alla fall att fortsätta läsa boken "Kvinnor som tänker för mycket" av Susan Nolen-Hoeksema. Kanske tar jag mig en promenad också, antingen ner till stan eller runt nydala eller så. Och på söndag åker jag, efter att jag utnyttjat min demokratiska rättighet och skyldighet...!
Vad ska ni göra idag?

Frihet har nog aldrig varit så underbart

Tre och en halv timme sen var man fri. Och jag fastnade ingenstans på hela tentan. Tänka sig, jag skrev till och med med bläckpenna! Att jag vågade hahah.. Har aldrig hänt förr.
Jag vet att man inte ska bedöma en prestation utifrån hur den kändes men skitsamma. Det kändes hur bra som helst. Jag måste ha klarat mig. Jag tog till och med tid på mig att önska glad sommar efter sista frågan! Nån kommer läsa det men jag har ingen aning om vem men den personen förtjänar i vilket fall som helst en sommarhälsning. Åtminstone om det är vem som helst utom den där knäppgöken men han blev ju kickad så det är inte troligt...

Nu är jag alltså en halv psykolog. Om några månader hägrar praktiken. När jag började på utbildningen tyckte jag att det låg så långt fram att den tiden aldrig skulle komma. Men här är vi nu. Termin 6. Det är nästan så att man känner sig vuxen snart. Usch vilken skrämmande tanke!
Hoppas ni njuter nu allihopa i klassen som kanske läser detta (har ingen aning om det är fler än tre...), men ändock! Och ni som inte tillhör min klass: hoppas att ni också har en härligt fri kväll!!!

Dagens liv

En inlämnad rapport. En tenta i eftermiddag. En god rökelse.
Fina strumpor på fötterna och flätor i håret. Goda dofter. Massa bra böcker som väntar. Glädje över livsandarna. Ett härligt jobb.
Ledighet. Musik. Dricka kaffe. Äta nötter.
Det är ingen idé att du ens försöker knacka på idag. För jag tänker inte öppna. Ingenting ska förstöra denna dag, inte ens du. Så till dig min ständiga följeslagare vill jag bara säga; idag finns du inte. Begrips?

*ingen rubrik*

Eftermiddag. Än en gång går dagen mot kväll. Vad har jag gjort av den här dagen? På vilket sätt har jag fyllt den med den tillvaro som är mitt liv? Svaren är nog många. Jag har druckit vatten ur ett glas med röda stjärnor på. Jag har känt trötthetens arm sträcka sig efter mig. Jag har sett hoppets låga komma lite närmare. Jag har känt mig ganska mycket som mig själv och trivts med det. Jag har accepterat, längtat, sörjt och velat. Och jag förstår att det är allt det här som är mitt liv. Bara mitt. Mitt alldeles egna liv som jag får ägna åt precis vad jag vill. Det är ju fantastiskt.

Det är ett dygn och sju timmar kvar tills den välsignade friheten är ett faktum. Jag tror aldrig att den har varit så efterlängtad. Varje ledig stund ska jag ägna mig åt att läsa alla de böcker som jag sparat under terminen. Jag ska lära mig saker, begrunda dessa saker och glädja mig över den nya kunskapen. Jag kommer att ha tid med mig själv, det blir en ny och efterlängtad upplevelse. Jag ska gå promenader, lyssna på vindens och fåglarnas läten. Jag ska njuta av den tillvaro som jag skapat. Och jag ska lyssna på dom som jag ignorerat under så lång tid. Kroppens och själens röster. Och det ska bli så underbart.

Ännu en bön

Jag har känt din närvaro idag. Det måste betyda att du är i närheten. Jag trodde jag skymtade dig en kort millisekund. Men jag vågar inte hoppas för mycket. Kanske såg jag fel. Men jag vet att jag inte tog fel när jag kände din närvaro. Jag ber dig att du visar dig så jag får bekräftat att du finns. Inte bara som en skugga eller en suddig siluett, utan som ditt verkliga jag - med din glädje och trygghet. Jag tror inte det är för mycket begärt. För du är ju nära nu, kanske alldeles bakom mig eller ovanför mig. Det skulle inte kräva alltför mycket av dig att du ger mig ett tecken. Ett tydligare tecken. Men jag är nästan helt säker på att det var dig jag såg idag. Och inte på mycket länge har jag känt det lilla hopp som tändes inom mig. Gör mig inte besviken.

Acceptera och bli lessen

Jag sitter just nu och inser saker. Att vissa saker kanske inte blir som man tänkt sig. Att jag kanske måste acceptera, fast det gör så ont. Det gör mycket ondare än den vanliga smärtan. Men på något sätt är jag glad att det gör så ont, för det bevisar att jag verkligen vill. Det onda är ett tecken på hur mycket jag saknar. Annars skulle det inte göra så ont.
Så nu när jag accepterar behöver jag få gråta. Jag tillåter mig att bli lessen, något annat utlopp för sorgen finner jag inte i denna stund. Vanligen pluggar eller jobbar jag för att glömma. Men när jag sitter här i mitt rum en tidigt kväll som denna, finns det inget som kan distrahera mig. Sorgen kommer till mig som en objuden men välbekant vän. Sorgen är alltid trogen. För jag vet alltid att den kommer tillbaka. Annat är det med lyckan.

"Don't hate me because I'm cute"

Är detta budskap möjligt att motstå? Nej. Och för mig var det helt otänkbart att motstå det när jag fann det på mitt favoritplagg - strumpor! Så nu kommer det stå sådär på mina fötter. Lovar ni att inte hata mig för att jag är så söt?

Idag har det annars varit pluggande som stått på programmet. Fast det var inte det viktigaste för mig. Den viktigaste stunden var när jag satt ute på stentrappan med min fina vän. Och att jag fick tillfälle att säga hur vacker, fin och snäll hon är. Man säger det alltför sällan. Jag ska börja säga sådant oftare. För fina människor måste få veta just hur fina dom är, annars kanske dom går och tänker dåliga saker som sig själva. Som inte ens är i närheten av sanningen. Det vore en katastrof i så fall. Nej jag ska göra det till en vana att se till att dom fina får veta hur fina dom är. För första gången vågar jag känna att människor betyder något för mig. Och det är känslor som jag ska vårda ömt varje dag.

Kanske, kanske

Är du på väg tillbaka till mig nu, snälla säg att jag inte tar fel! Du måste komma nu för jag saknar dig. Vi två har alltid varit bästa vänner. Kanske vill du pröva på livet någon annanstans, men du vet också att vi hör ihop. Ingen av oss är hel utan den andre. Jag känner på mig att du snart kommer att vara hos mig igen. Borta är bra men hemma är bäst, är det inte så?
Din plats här hos mig finns alltid kvar. Så kom nu. Kom tillbaka hit du hör hemma.

Kan det bli bättre än så här?

Egentligen så är nog det här så bra som det kan bli just nu. Jag tror faktiskt det. 4 dagar kvar till sommarlov och halva utbildningen är avverkad. En lång sommar väntar. Ett jobb som jag trivs med väntar. En massa bra böcker väntar på att läsas. Jag har mycket framför mig som jag ser framemot. Kanske vissa saker mer än andra. Förhoppningar som kan infrias. Drömmar att drömma. Drömmar som kan förverkligas. Det är så mycket spännande saker som kan hända. Jag tror aldrig jag har känt mig så här förväntansfull inför en sommar. Kanske är det för att jag för första gången inte känner avsky inför det som ska komma. Inget gummiband som försöker dra mig tillbaka så fort jag går lite utanför min trygghetszon. Jag hade ingen aning om att det var så här det kändes att ha så många möjligheter.
Det är bara en enda grej jag saknar. Närheten. Men det ska nog kunna lösa sig. Nån gång.

Etablerande omständigheter

Jag vet en etablerande omständighet som påverkar mig mer än någon annan. Jag säger inte vad, men jag kan avslöja att det är något viktigt. Något stort. Den påverkar hela mitt väsen - vem jag är, vad jag känner och min syn på framtiden. Jag är rädd för vad den etablerande omständigheten kan orsaka. Men samtidigt är jaag medveten om att det den kan ge upphov till bara är något positivt. Så jag väntar.

Så mycken smärta

Jag är glad att det är jag som har den här smärtan. Jag vill inte att nån annan ska behöva ha den. Men ibland känner jag sån förtvivlan över att jag aldrig är fri. Och så många många gånger som jag har fått höra hur lugn och samlad jag ser ut, hur fridsam jag är och aldrig stressad. Ni skulle bara veta hur mitt inre ser ut. Det känns som jag har ett stort öppet blödande sår inom mig som gör så fruktansvärt ont. Jag kan inte fatta att det inte syns. Det blöder och bultar och är alldeles inflammerat. Jag undrar hur så stor smärta kan vara så osynlig, samtidigt som jag vet att jag har blivit en mästare på att dölja det onda. Och inte bara det. I hela mitt liv har jag dolt mig för det har varit min livlina. Den som inte kan se mig kan inte skada mig. Och jag har alltid försökt inbilla mig att det gör mindre ont att inte synas. Det gör det inte, det kan jag försäkra.
Jag är fastlåst mellan dessa två ytterligheter och jag kan inte röra mig åt något håll. Jag varken vill eller kan bli osynlig mer men jag vet heller inte hur jag ska göra för att förflytta mig åt andra hållet. Det håll där jag kanske kan få existera. Som jag skrivit tidigare så är ambivalensen bitterljuv. Jag vill men jag vill inte. Kom hit men försvinn härifrån. Acceptera men förändra. Ständigt dessa dilemman.

Nej du får inte!

Du får inte gå, jag vägrar låta dig. För om du går vet jag inte vad jag ska göra. Hur jag ska klara mig om jag inte får låta mina ögon se dig.
Hur mitt liv ska få mening om du inte är här. Jag vill att du ska vara här, ingen annanstans. Du hör hemma hos mig. Jag hör hemma hos dig. Jag har inte kraft att söka efter dig. Du måste komma tillbaka, komma tillbaka nu. För jag kan inte tro på framtiden utan dig, kan inte tro på livet. För om du inte finns så finns inte jag heller.

Acceptera och må bättre

Det funkar redan! Det första jag tänkte när jag kom var att jag skulle tänka på att jag inte kommer hinna allt jag vill och acceptera det. Och jag förnam genast en sänkning i stressnivå. Acceptera och låt passera. Notera men låt det sedan gå vidare. Det är värt ett försök. Så nu ska jag ut och öva medan jag går min promenad. Jag ska vara medvetet närvarande så mycket det går. Jag ska inte tänka på det som väntar. För den tiden kommer.

En tragisk historia

Satt just och läste lite om dialektisk beteendeterapi vid BPD och helt plötsligt mindes jag en sak som jag läst en gång. Jag antar att det var en respondent betingning som gjorde att jag kom att tänka på det. Det var ett reportage om en flicka i tonåren som berättade om något som jag tycker påminner mycket om en invaliderande miljö. Jag minns inte hela sammanhanget men hon kände sig uppenbarligen väldigt missförstådd och marginaliserad som liten. Eftersom hon upplevde att ingen förstod henne så fick hon ibland raseriutbrott som bemöttes med fysiska medel genom att hon blev fasthållen. Hennes beteende förklarades med referens till hennes personlighet, inte att något i miljön kunde vara fel. Många saker som hände i familjen, i form av bråk och oenigheter om jag inte minns fel, fick hon skulden för. Det var hon som var besvärlig och elak fick hon höra. Nu var den här flickan i alla fall äldre och beskrev att hon ofta brottades med tankar kring orsaker till många bekymmer hon upplevde som ung vuxen. Hon funderade kring om det var dessa familjeförhållanden och den skuld hon fick sig tilldelad, i kombination med att hennes beteende ansågs som sjukt och avvikande, kunde orsaka så mycket lidande även långt senare. Jag minns inte så mycket mer än så, men tänkte instinktivt på det när jag läste om invaliderande miljöer som inte erkänner eller förstår eller bekräftar ett barns sätt att uttrycka sina känslor. Som inte förstår att ett barn uttrycker sin frustration över att inte bli förstådd genom att visa sina känslor utan censur.
Jag tycker att det är så sorgligt att barn (och vuxna också för den delen) ibland får utstå många oförstående blickar och kommentarer. Om det är en enda viktig sak jag kommer minnas från det jag nu läser om, så hoppas jag att det är; att allt beteende är förståeligt. Utifrån varje persons unika livshistoria kan man förstå det nuvarande beteendet. Slutsats: Det oförståeliga är alltid begripligt. På vilket sätt är en annan sak.

Det är bara att åka med

De senaste veckorna har flugit iväg. De har också inneburit en berg- och dalbana för mig. Mitt inre har varit mer i uppror än vanligt. Min värk har varit en ständig följeslagare, som en skugga som alltid går ett steg bakom mig och slår mig i huvet. Men så fort jag vänder mig om är skuggan borta. Men ändå vet jag att den finns där, för jag kan se den i ögonvrån.

Stundtals under dessa veckor har jag befunnit mig nära utmattningens rand. Tror jag i alla fall, för det är så det har känts. Jag har upplevt det som en omöjlighet att kraften någonsin ska kunna återvända. Denna fruktansvärda trötthet kan bero på långvarig stress har jag läst nånstans, och jag tror faktiskt på det. Två terminer har nu gått. Visserligen har jag inte uppfattat dem som övermänskligt arbetssamma när jag har brottats med dem i mindre etapper, men nu när jag lägger ihop dessa etapper kan jag se att jag varit utsatt för lågintensiv stress under väldigt lång tid. Ni vet; även om man bara har en lätt börda så blir den tung i lång loppet. Vilket den är nu. Nästintill omöjlig att bära.
Och jag försöker förstå att den värk som förpestat mitt liv under våren kanske har varit en varningssignal. Nånstans vet jag redan det, men jag vill inte erkänna det. Jag har så länge trott att jag bara kan ignorera kroppens signaler. Men jag har lärt mig nu. Att jag kanske inte kan det - och att det kanske skulle kännas lättare att bara följa med. Kämpa inte emot. Dras med.

Dagens liv

Nu är jag hemma, med datorn i knät och kroppen i sängen. Nu smyger den hemska värken sig på igen. Ska jag aldrig bli fri från den? Varför kan den aldrig försvinna för gott? Många frågor ställer man sig men svaren växer inte på träd.
Kvällens mål är i alla fall att ta sig ut på en promenad, och att svänga ihop en pannkaka. Det borde inte vara ouppnåeligt. Tror jag.
I övrigt ligger böckerna på skrivbordet och pockar på uppmärksamhet, men jag ignorerar dom. Nu ska jag sova.

Omänskligt

Allvarligt talat. Jag vet inte hur jag någonsin ska lyckas ta mig ur den här tröttheten som nu förlamar mig. Den trötthet som hindrar mig från allt jag vill göra, och tvingar mig att avstå från det. Jag är så less på att försöka sporra och motivera mig när det inte finns någonstans att få kraften ifrån. Oftar tar mina motivationsförsök sig nedlåtande former i och med att jag skäller på mig själv för att jag känner mig så svag och orkeslös. "Nu slutar du upp med dom här dumheterna", "Skärp dig nu din svaga mes!", "Nu gör du det du borde annars är du värdelös". Så brukar det låta i mitt huvud vid dessa tillfällen. Och naturligtvis förstår jag att detta är fel sätt att försöka skaffa sig energi. Att motivera sig genom att mer eller mindre hot sig själv är nog inte nån kontruktiv strategi. Men likväl gör jag det.

Jag känner att det har varit ett långt skolår. Utan vila, utan pauser. Kanske är det inte så konstigt att både kropp och själ säger ifrån nu. Kanske borde jag lyssna på kroppens och själens röster när de talar till mig. I så fall blir det första gången på mycket länge, om någonsin.

Nu lyser den röda lampan

Denna rubrik syftar på att min energi är på upphällningen nu. Jag vet inte om jag nånsin varit lika energilös som jag är nu. Och då har jag varit energilös många många gånger. Kroppen är trött, liksom själen. Och jag vet inte hur jag ska lyckas tanka för att orka komma igen. En dryg vecka kvar. Undrar just hur länge man kan köra på rött. Hur länge räcker det röda? Och vad ska jag ladda med för att orka den här sista veckan? Mycket grönsaker? Faktiskt så tror jag inte att det hjälper. Några dygns sömn kanske hjälper, men att sova så länge är inte ett alternativ. Nej, jag behöver bara andas ut. Jag har kanske inte insett det förrän nu. Jag har så länge försökt leva på viljan, och inte på kraften. Jag har nog inte velat inse att kraften varit slut ett bra tag nu. Det är kanske dags att lyssna på kroppen. Som jag inte gjort på mycket länge. Smärtan som jag gjort allt för att förneka och projicera bort. Just denna kväll inser jag att det kanske var fel av mig. Men jag tänker inte falla på målsnöret. Jag är bara så trött... men det hjälper inte med sömn. Denna trötthet är bortom sömnens möjligheter. Frågan jag ställer mig är hur jag nu ska återfå kraften. Jag ber till kraften att den ska uppenbara sig. Jag väntar på dig och du vet var jag finns.

Trött, glad, nöjd, avslappnad, pluggande

Alla dessa beskriver hur jag känner mig nu, i varierande utsträckning. Trött på grund av att ha jobbat långa pass, glad och nöjd för att jag trivs så bra med det jobbet, och till sist avslappnad för att jag är hemma och tar det lugnt efter en lång helg. Nu kanske det kan tyckas lite konstigt att jag kan känna mig avslappnad samtidigt som jag pluggar. Men så är det. Jag har pallrat upp en massa kuddar i sängen och så har jag tänt en sticka rökelse som var väldigt behaglig. Allt detta kombinerat med känslan av och vetskapen om att jag kan ta det lugnt ikväll bidrar till denn avslappning, det är min fasta övertygelse.
Så nu ska jag nog ta och fortsätta med att vara glad nöjd och avslappnad och sen ska jag ta och fixa i ordning lite kvällsfika. Och just det! Ikväll är det Bones kl 20 på trean... Ett tips för den som gillar kriminalare som jag...! Hoppas ni har en skön kväll allihopa!

Bilder

Jag hittade en massa bilder på en skiva. Delar med mig av några:

Till vänster: hemma. Öppet hav ute vid klipporna.




Laban.

Rena rama sommaren

Ska försöka dra iväg mig ut på en mindre promenad strax. Sen är det sitta ute och försöka plugga som gäller. Och ännu lite senare ska jag hoppa på mitt 24-timmars arbetspass. Ledig kan man vara när man blir gammal.
Tills dess väljer jag att sysselsätta mig, med plugg och jobb och sol. Det ska kännas att man lever. Det ska göra lite ont. Hur ska man annars kunna veta när smärtan går över? Eller när det gör lite mindre ont?
Nu ska jag i alla fall klä på mig riktigt och lyssna på Björn Afzelius.

Jobba och plugga

Den här helgen ser jag verkligen till att hålla mig i rörelse. Idag, jobbat. Ikväll; plugga. Imorgon; plugga. Imorgonkväll; jobba. Söndag; jobba. Söndagkväll; plugga.
När ska jag hinna med nåt annat än just detta? Men skitsamma. Jag mår bättre av att ha mycket att göra än för lite. Jag blir lätt rastlös och trött. Dessutom motiverar jag mig bättre och är inte lika trött när jag vet att jag måste skärpa till mig. När jag vet att jag inte har nåt val. Så långt allt väl alltså...
I övrigt har jag inte mycket att förtälja just nu. Har ni?

Spinoza

Vet du, nu har jag skrivit ett inlägg som är riktat till dig. Det är än så länge opublicerat.
Om du på allvar vill vara min vän så publicerar jag det, eller skickar det på annat sätt. Men i så fall får du meddela det. På valfritt vis, men jag antar att du använder bloggen. Jag vill inte ha mer tystnad nu. Nu vill jag höra fler ord från dig. Vare sig det är på din blogg, min blogg, facebook, sms, telefon, snigelpost, vad du nu kan tänka dig.
Jag väntar på ditt meddelande.

Inlägg nummer 601

Jag såg precis att detta är mitt 601:a inlägg i denna blogg. Det trodde jag inte när jag började blogga nån gång i juni 2007. Jag trodde knappast att jag fortfarande skulle hålla på med bloggandet nästan exakt två år senare. Men här är jag nu.

Imorse körde jag ett motivationsstärkande tankeexperiment med mig själv i alla fall. Jag försökte ställa ett ultimatum till mig själv. Kravet var att jag skulle ge mig sjutton på att klara av denna sista tenta och arbete utan rest eller omtenta. Om jag inte ger mig sjutton på det ska jag försöka minska en konsekvens som jag inte vill bli av med. Vilken denna konsekvens som ska borttagas är har jag inte riktigt fastställt än, men det ska vara något som svider ordentligt tt bli av med. Som kaffe. Eller mina promenader. Eller CSI, Grey's anatomy, Desperate Housewives eller Criminal Minds (dvs mina älskade serier). Inget av detta vill jag bli av med. Så är det bara att köra järnet med allting och hoppas att man orkar.
Nu ska jag dessutom jobba i tre dagar framöver så då gäller det att inte vara alltför trött ocg energilös. Undra förresten om man kan motivera sig till energi med samma medel....? Som att om jag inte ger man fan på att jag har energi så blir jag också av med någon önskad konsekvens... ? Detta kräver en stunds fundrationer.
I alla fall så har min motivationsträning idag redan haft verkan. Jag gav mig den på imorse att jag skulle ha ett utkast till genusarbetet klart innan dagen var slut. Och nu är klockan inte ens fyra och jag har redan uppnått målet! Ska man fira med lite kaffe kanske....?

Hur många sidor har ett mynt?

De senaste veckorna har jag sett både myntets framsida och baksida. Och något mitt emellan. Finns det en tredje sida av myntet? En fjärde? För mig tycks det inte otroligt att det är så. Allt är ju inte svart eller vitt. Ibland är det grått, ibland grönt, gult, blått eller vad man vill.
Men det är märkligt när myntet helt plötsligt vänder på sig. Jag har inte sett den andra sidan på ett tag, men när jag såg den kände jag genast igen den. Lite förvånad blev jag dock, för jag vet inte hur det gick till. Hur det gick till när myntet bestämde sig för att visa den goda sidan. Hoppas jag får se mer av den goda sidan, om det så bara är för en enda dag.

Roliga ord

Igår satt jag och funderade kring vilka de vackraste orden var. Nu ikväll började jag fundera kring de roligaste orden. Och jag inser att dessa ord nog är en kombination av "riktiga" ord och ord som fått en dialektal(läs: ångermanländsk? Nordlandersk?) prägel. Vissa ord kan nog också mer kallas uttryck, men jag tar med dom ändå!
Okej:

Klater
Låppli
nyckern
döra
klo
möxe
boa
hemme
rat
nagle
hamna
julgrarna
skrömta
oväre
hart
språke
frÄda
årajt

Sådär ja. Då kommer jag inte på fler men jag vet att det finns många, många fler att ta av. Nu är det upp till er! Vet ni vad alla betyder? (observera att detta är talspråk eftersom det till min kännedom inte förekommer några liknande ord eller uttryck SAOL). Bara för klargörandets skull.

Något som inte finns

Undra hur många saker man känner på en dag. Sådana känslor man kan identifiera och såna som bara finns där utan att man kan sätta ord på dom. Vissa hävdar att känslor inte finns för att man inte kan se dom. I så fall tycker jag att det är mycket märkligt att något som inte finns kan göra mig så ledsen. Eller glad för den delen. Eller vad som helst annat. You name it, I feel it.
Jag tror på känslorna och därför känner jag dom, det är min övertygelse. Och eftersom jag tror på dom så uppmärksammar jag dom, söker efter dom. Ibland känner jag saker men frågar mig varför. Ibland känner jag inte det jag vill känna och då frågar jag mig också varför. Ibland tycker jag inte att jag känner nånting alls, även fast jag vill.
Ja ni. Det här kan nog sluta hur som helst!
Men jag tror på känslan även fast den inte syns. Inte med ögat i alla fall.
Jag tror på många saker jag inte sett. Och på många saker jag inte känt heller för delen. Men ändå vet jag att dom finns. Det måste dom.

Bittersweet

Jag pratade om ambivalensen igår. Och under natten så har jag på nåt sätt fortsatt att bearbeta detta ämne. Egentligen så gillar jag ambivalensen, för den får mig att känna att jag faktiskt har många möjligheter. Om allt vore solklart skulle det betyda att allt är determinerat och det vill jag inte tro på.
Kanske är det så att den där känslan av sitta fast mitt emellan egentligen betyder att man inte gör det? För om man tvekar inför flera val betyder det ju att man har en stor möjlighet att välja hur man vill ha det. Jag har bestämt mig för att det är fantastiskt. Det är nog därför jag upplever den där bitterljuva känslan så ofta. Glädjen över att känna att jag har val. Och den samtidiga sorgen över att att ett val alltid betyder att man väljer bort ett annat. Jag gillar att jag har ett val. Och jag ogillar att jag inte har det.

Att försöka bromsa en snöboll som satts i rullning

Det är sen kväll för att vara mig. Kom just hem. Har suttit i vad som känns som en evighet för att försöka formulera vad det är jag vill skriva. Jag vet att det är nåt, men jag hittar inte orden.
I brist på annat får rubriken fungera som nån slags symbol för det jag menar. Det som jag försöker förhindra men bejaka samtidigt. Att snöbollen äntligen har börjat rulla, som jag har väntat. Men samtidigt vill jag bromsa, säga stopp. Jag hade inte kunnat vara mer ambivalent inför det. Jag vill, men jag vill inte. Att lösa detta dilemma är omöjligt. Eller åtminstone tycks det så.
Som ni märker så väljer jag också ambivalenta och symboliska ord när jag beskriver detta. Denna rullande boll kan tolkas på flera sätt, och kanske förstår ni vad jag menar eller så gör ni inte det. Hursomhelst så väljer jag att uttrycka mig så tills vidare. Om du undrar vad jag menar så fråga. Det är möjligt att jag svarar.

Jag skriver en berättelse

För ett tag sen började jag skriva en berättelse. Som en novell fast ändå inte. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska kalla det. Kanske kan jag kalla det för ord som jag skulle vilja uttala men inte vågar. En berättelse som jag skulle vilja berätta men inte kan. En rad meningar som tillsammans utgör en beskrivning över ett skeende som en gång utspelades i mitt liv. Jag skulle så gärna vilja dela med mig av det, men jag vet att det inte går. Eller det klart att det går men jag vill inte. För den som får ta del av den berättelsen ska vara nån som redan känner mig så väl att han eller hon redan vet vad den handlar om.

Motivera mera

Har suttit i röda rummet sedan imorse men är nu hemma. Ord kan inte beskriva hur less jag är. Jag skulle behöva uppfinna nya ord till det, men det har jag ingen energi till.
Men vad har jag energi till då? Ingenting är mitt spontana svar. Men det spontana svaret är inte det bästa svaret. Jag måste försöka tänka nyanserat. Jag har faktiskt energi till att kliva upp på morgonen och pallra iväg mig till skolan, plugga en del, uträtta dom ärenden jag måste och sedan ta mig hem och sitta vid datorn ett tag. Det är faktiskt inte dåligt!
Jag har också energi till att fundera kring vem min hemliga vän är. Jag har aningar, men känner besvikelse över att du inte vill säga vem du är.
Sen har jag faktiskt också energi till att planera vad jag ska göra de närmaste dagarna. Vad jag ska bli färdig med. Att genomföra det är en annan femma. Men att planera är bra. För det innebär att jag fortfarande tror på en framtid.

Beteendeexperiment? Ja varför inte...

Jag tror att jag ska ägna mig åt lite beteendeexperimenterande i veckan! Men jag vet inte hur jag ska våga. Men jag måste! Jag ska försöka peppa mig själv till att göra nåt som jag hela tiden intalat mig inte är "min grej". Men kanske kan det bli...!? Bara jag tänker på det blir jag så nervös att jag inte kan plugga...
Men hursomhelst. Jag har börjat lära mig att tunnelseende inte är så kul, det är mycket roligare att se sig omkring.
Så här tänker jag mig att det skulle gå till i alla fall: (från Mörch & Rosenberg, 2006)

1. Situation som du gärna vill bli bättre på att hantera:
Prata med nån som jag tycker om.

2. Förutsägelse:
Jag kommer att säga nåt dumt och ångra att jag ens försökte.

3. Beteendeexperiment:
Komma på nåt att säga vid nästa tillfälle (eller åtminstone göra ett försök på facebook eller telefon/sms...)

4. Vad hände?
Jag återkommer när experimentet är genomfört... :D

5. Bedömning (vad utfallet säger om förutsägelsen):
Jag återkommer med det också...

Huvva va nervös jag blir nu. Nu måste jag ju göra det eftersom det är "offentligt", men det är nog därför jag skriver det här också - så att jag verkligen genomför det.... hehehe

Sova eller plugga?

Slits mellan mina två viljor. Den delen som är så ofattbart trött och bara vill sova och den del som känner att den måste plugga. Det är mycket nu. Det tynger. Kampen fortgår. Men än är det inte dags att kasta in handduken. Den tiden ska aldrig komma! Jag ska kämpa för allt vad jag är värd. Jag ska kämpa och komma ihåg att det finns dom som är fina i den här världen. Såna som man inte behöver dölja sig för, som jag alltid gjort. Snart är jag där. Snart har jag kommit så långt att jag kan acceptera den jag är.

Allt och inget samtidigt

Jag har absolut ingenting att blogga om nu, men samtidigt jättemycket. Så mycket att det är svårt attt få fatt i någon av trådarna tillräckligt länge för att börja skriva om den. Dom bara flyger runt i huvet utan att ha något sammanhang. Så kan det vara ibland.
Skönt att vara tillbaka i Ume igen i alla fall. För Berghamn har någon slags förtrollning över sig - som om det spinns ett jättestort spindelnät runt en. Det blir svårare och svårare att se mellan trådarna och till slut känns det som att man inte kan ta sig loss från väven. Naturens skönhet gör mig blind för något annat än just den. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker värja sig eller förbereda sig innan för det blir alltid samma sak. På ett sätt är det underbart men på ett annat är det fruktansvärt svårt. Jag önskar det fanns något bättre sätt att beskriva det, men i skrivande stund kommer jag inte på något.
Således lämnar jag det därhän för en stund.

Istället förbereder jag mig inför denna dag. Och den kommer bli bra.

Soon i'm leaving Berghamn

Några timmar till sen åker jag, och kommer inte hem igen förrän det är sommar på riktigt. Nån gång i juni. Har planerat att vara ledig en vecka eller två efter eller strax efter tentan den 3:e.

Det har gått ganska bra att vara hemma men det är ändå skönt att åka. Som vanligt. Man blir ganska trött av att inte få vara ifred (å som vanligt kommer jag få skit för att jag skriver det). "Kom inte hem då om du hatar det så mycket", brukar det låta. Men jag har sagt det förr å jag säger det igen, hur många familjer har jag då? Jag har ju den här. Take it or leave it. Och jag måste ju "take it". Vad skulle jag annars göra liksom.

Det verkar vara svårt för många att förstå att jag är mån om mitt inre rum. Jag tror att det kan uppfattas som att jag är osocial. Men det är helt fel, jag är faktiskt väldigt social, men har behov av att veta att jag har ett ställe att dra mig tillbaka till. Ibland tackar jag nej till saker, ibland tycker jag exempelvis om att äta lunch själv å såna saker. Nuförtiden tycker att jag att det kan vara skönt att göra sånt själv, men en gång i tiden var det ett nödvändigt ont. Kanske har jag gjort dygd av nödvändigheten - ett sätt att behålla kontrollen antar jag. Och ibland fungerar det bra, ibland mindre bra. Men det är väl så med det mesta i livet.