Det var något jag aldrig trodde skulle hända. Att man kan ha så mycket trevligt varje dag, att träffa människor man tycker om, att känna sig delaktig i det som händer och sker. Att bara få vara, att få trivas med sig själv och andra och tillvaron. Trivas med sin stad, sin skola, sin lägenhet, sin allting helt enkelt. Jag trodde inte att jag någonsin skulle få pröva på den känslan - visste inte ens att den fanns.
Men nu vet jag att den finns, och jag vet att den inte är en omöjlighet att uppnå. Tvärtom så är den inom räckhåll. Ibland kanske närmare än man kan tänka sig.
Livet är så tufft och utmanande ibland att jag inte tycker man har råd att låta en sådan känsla av lycka och tillfredsställelse passera obemärkt. Det handlar om att inte leva i det som varit, men också att inte leva så långt fram i tiden att man glömmer bort att det faktiskt bara är nuet vi har. Acceptans och medveten närvaro är ledorden i mitt lov. Det har jag bestämt mig för. För till och med när jag har hatat livet så har jag älskat det samtidigt. Jag har accepterat att livet ibland är ont men att det alltid kommer en tid då det är gott. Och med vetskapen om att godheten kommer har det varit lättare att genomleva de dagar man aldrig trodde skulle klara. Att ha kunnat acceptera att livet är crap ibland kan paradoxalt nog ge mig styrkan att fortsätta.
Nu har jag fått bevis för att det också. Jag vet att jag tänkte att "jag kommer klara mig igenom detta", och nu har jag med råge gjort det. Jag vet nu att jag hade rätt och det sporrar mig.
Ibland är livet crap och ibland är det underbart. Men det är fortfarande samma liv. Och dessutom det enda jag har. Därför ska jag älska livet även när jag hatar det. Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar