Något gott

I regel måste man kanske i snitt genomgå femton jobbiga saker innan en enda bra dyker upp. Frågan är om det är värt det. Jag tror det är det. Tror det gäller många saker. Femton dåliga dagar i utbyte mot en bra, femton dåliga minuter i utbyte mot en bra. Hur som helst. Det var inte det jag skulle prata om egentligen. Det handlar egentligen om en helt annan sak, en sak som jag vid 26 års ålder upptäckt och som jag upplevde så starkt ikväll. Det är därför jag tror att det kanske ändå vara värt det. Efter femton lidanden kanske en sån här upplevelse kommer när man faktiskt fattar vad allt egentligen handlar om. Och det som det handlar om visade sig för mig, med full kraft och genomtränglighet. Det var ett fint sätt att avsluta detta fruktansvärda år på.

Hata nyårsafton

Finns ingen dag jag hatar lika mycket som denna. Har jag alltid gjort och kommer alltid göra, oberoende av om jag har något att göra eller ej. Jag har alltid en känsla av svart avgrundsdjupa skräck och förtvivlan inför nya år och ser inga anledningar till att fira. Jag hatar ju känslan, varför skulle jag fira?
Avslutningen på året kommer kanske bli bra, det är ju några timmar kvar att spela på. Men mest av allt kommer jag nog minnas den här nyårsaftonen som den dag då jag kämpade med och emot alla dessa saker som hänt mig detta år. Och jag önskar jag hade kunnat radera det här året som gått. Att det inte funnits alls. Det enda jag kommer tänka tillbaka på är hur alla har allting medans jag har inget. Men som jag sagt så många gånger förr- jag kommer aldrig ge mig. Aldrig ge upp.

Då vet man

Man lär sig att folk inte orkar. När dom inte kan ta det man säger till dom, och när dom tar avstånd. Reaktionerna, blicken, suckarna och "oj vad jag har bråttom härifrån"-sättet som utstrålas med full kraft. Då vet man.
Det jag lärt mig det här året är väldigt mycket, och en av dom sakerna är att de personer man tror finns för en inte gör det. Att allt är underordnat villkor, villkor som måste följas till punkt och pricka om. Att allt kan pratas om utom det där som behövs pratas om. Det som är mest akut och angeläget och som inte kan vänta.

Jag ångrar mycket jag gjort det här året. Och jag ångrar extremt mycket som jag inte gjorde. Ångrar att jag lät mig själv må sådär som ingen förtjänar att må och tänka sådana saker som ingen ska behöva tänka. Ångrar att jag lät mig duperas under tiden. För innerst inne vet jag ju. Jag vet att ingen går att lita på, att när man verkligen behöver det där stödet så finns det ingenstans att få.

Julklapparna!!!!

Jag har ju glömt att blogga om julklapparna jag fick för snart en vecka sen- vilken katastrof av mig! Jag som fick så många fina saker som jag inte ens visste att jag behövde eller ville ha förrän jag fick dom. Nu ska vi se om jag kan räkna upp dom ur minnet:

- kastrull och en uppsättning bestick från IKEA.
- En Mystery 8-ball!
- Signerad bok av Björn Hellberg
- Jättestor temugg
- Fin glasskål med lock
- Två kaffemuggar
- Benvärmare
- Mysdress
- Några slantar
- Strykjärn

Säkert har jag glömt nåt, men det är ju sjukt många julklappar jag fick!!! Och ändå var det bara strykjärnet jag uttryckligen hade önskat mig :D
Nu är det snart nyårsafton, den värsta dagen på hela året. Jag längtar inte, ogillar starkt när det blir nytt år....

Vad julen egentligen handlar om

Häromkvällen låg jag i min gamla säng i mitt gamla rum här hemma i byn där jag växt upp. Eller kanske var det nån gång mitt i natten, allvarligt talat så minns jag inte så noga.
Men då hände det något viktigt. Jag kommer nog aldrig glömma händelsen eller den känslan som infann sig då. Jag insåg vad julen egentligen handlar om, och det kändes bra att äntligen få veta det. Samma sak satt jag och reflekterade över sent igår kväll, när tomten hade kommit och lugnet äntligen höll på sänka sig.
Jag kände frid, fast ändå sorg. Fast sorgen var vacker, sådär bitterljuvt vemodigt som den ibland kan vara. Och mitt i alltihop så kände jag frid. En frid av ett slag som jag aldrig någonsin upplevt. Och det var ett av de viktigaste ögonblicken hittills. Jag hoppas det blir fler.

As much as I love it, I hate it

Ibland hakar jag upp mig på den symbios som oundvikligen vi alla måste leva med. Dikotomier. Motsatser. Kärlek-hat. Ont och gott.
Det är ett oundvikligt och oemotståndligt faktum att det kontrakt man skrev på när man gick med på att leva ett liv här på jorden innehöll paragrafer som man läste ytterst översiktligt. Om alls. Jag vet inte om jag läste det. Gjorde jag det så antar jag godtog avtalet och fick mitt liv. Och jag är naturligtvis glad för det, tro inget annat. Men undra om man skulle ha gått med på det om man visste vad man egentligen gav sig in på? Känner jag mig skäl rätt så hade jag gjort det. För jag har en enorm glöd, vilja och ambition. Jag ger aldrig upp. Jag tappar fart och fastnar ibland, men jag hittar konstigt nog alltid något sätt att samla ihop allt som är jag och ta mig vidare. Jag har älskat livet lika mycket som jag hatat det. Förundras över hur nära varandra dessa två omedelbara motsatser är. Att fatta vilken tunn lina vi egentligen går på varenda dag. Skulle man tänka på det hela dagarna skulle man nog bli galen. Men att vid vissa små tillfällen förundras över det tror jag bara ger kraft och mod.

Då var det snart julen...

Imorgon bär det av hemåt, på eftermiddagen. Blir skönt att få komma hem, för då får man vara barn igen....och ibland kan det faktiskt vara rätt skönt :D

Det har jag lärt mig

Ibland tycker jag att jag är en ganska smart person. Är ganska "bright", lär mig hyfsat lätt nya saker, har lätt att greppa.
Men en sak är jag fruktansvärt kass på. Jag är naiv gentemot andra människor. Det borde jag inte vara. För det sårar alltför mycket. När man tror att man har en person på ett visst ställe så visare det sig att man inte har det alls. Utan att den personen är någon helt annanstans och är respektlös och inte visar hänsyn. Jag tycker inte om sådana människor, jag avskyr dom faktiskt.
Såna människor förtjänar inte min vänskap eller mina omsorger, förtjänar inget medlidande.
Jag ångrar att jag kände medlidande. Varför skulle jag känna det, när det är den personen som gör mig illa.
Jag är naiv. Jag måste bli lite mer cynisk. Får önska mig cynism i julklapp.

Dryg drygare drygast

Trötthet bortom denna värld. Kan inte avgöra om den är rimlig under förutsättningarna eller inte. VIll drömma mig bort, men är fången där jag är. Mina fötter fjättrade i kladdig knäck-smet som stelnar mer och mer. Jag kommer inte bort. Ju mer jag försöker desto mer sitter jag fast. Det är klibbigt och kletigt och äckligt och drygt. Och när drygt inte borde kunna bli drygare var det precis vad det blev.

En kopp till

Tog över en timme mellan uppvaknande och frukost och tro det eller ej så smakar den något bättre då. Frukosten alltså, inte uppvaknandet. NU har jag precis hällt upp en kopp kaffe till samtidigt som jag sitter på facebook och en massa andra sidor också. Liksom Rix Morron Zoo på webradion, som gör hela morgonen komplett! Att börja dagen med ett skratt eller två kan ju aldrig vara fel, eller?
Har börjat ta hand om helgens tvätt som hängt på tork i duschen, fikc ju så lov annars hade jag inte fått plats i duschen själv. Hade hängt upp det i så pass många lager att det inte var riktigt torrt förrän idag....mmindre bra men gör ju inget egentligen. Så nu doftar det gott av syrén från mina kläder, lite fel årstid men kan ju aldrig vara fel det heller. Tänk om det istället hade funnits hyacint-sköljmedel! Vore ju inte helt fel :)

Annars sitter jag med mina två kronljus tända och tänker på det senaste dagarna och hur det faktiskt kommit sig att jag hunnit med så mycket som jag gjort. Jag tror att det här kommer gå bra faktiskt!

När allt lämnar

Den senaste som lämnat mig är den goda livsviktiga sömnen. Inte ens på natten får man komma bort från allt som man måste stå ut med på dagarna. Inte ens denna lilla stund av befrielse kan jag få. Dessa få minuter av lugn och välsignad glömska är det som gör att resten av dagen kan få ett annat sken än det annars påtagligt arbetssamma. Inatt försökte jag lösa sömnlösheten genom att ha ljusstaken i fönstret tänd och teven på. Det hjälpte föga. Jag är helt genomslut nu. Har inte sovit ordentligt på flera månader, så energinnivån börjar ligga på rött nu.
Hoppas på att jullovet snart kan komma så att jag kan åka hem och bara försöka ta igen mig.
För det är när sömnen och kraften lämnar en som jag blir medveten om alla de där andra sakerna. Som också lämnar, som inte finns där när allt kommer omkring. Glädjen över de små sakerna, morgonkaffets smak och njutningsfullhet, doften av ren tvätt eller favoritparfymen. Det kroppsliga lugnet som det ger att vara tillfreds. Alla dessa saker och många andra försvinner när kraften tryter. Men fan heller att jag tänker ge mig.

Då blir man glad på nåt sätt

När jag inser att jag är så lyckligt lottad då blir jag glad mitt i eländet. Jag har så mycket, så mycket så många andra inte har. Det kan vara väldigt små saker. Det kan vara stora.
Idag är dessa saker ganska små om man ska se det ur ett globalt perspektiv. Jag har en tämligen god natt bakom mig (på naturlig väg dessutom), en rejäl dos koffein i blodomloppet. En fin tröja på mig. Varmt omkring mig.
Jag har ingen anledning att känns mig som jag gör ibland. Men ändå gör jag det. Det är omöjligt stt styra över.
Längtar faktiskt till att få åka hem på julledighet så att man inte har utrymme att tänka eller känna så mycket. Att ha full rulle omkring mig så att inga tankar kan komma tillräckligt nära för att kunna skada. Och det funkar faktiskt! Och ha de älskade pojkarna omkring sig. Dom pojkarna är dom enda som aldrig har eller kommer att göra en illa. Dom enda jag egentligen kan lita på.

Det blir inte alltid (dvs aldrig) som man tänkt sig

Så äro ju livet onekligen, att inget blir som tänkt sig. Snarare att man alltid ska tänka att "Om jag tänker att det blir så här så blir det precis tvärtom". Kanske man kan vara mer hjälpt av det? Och inte få panik för att man inte lyckas förutse allt. För det kommer jag ju ändå aldrig kunna göra så varflr ens försöka då kan man ju undra.
Nu är lite godis inköpt, så blir väl att försöka njuta av det nu då coh snart kanske det är nåt se-bart på tv med.

Varför man tänker

Mycket tid tas upp av att tänka på sånt som är helt onödigt. Sånt som bara lägger beslag på utrymme och energi men som inte tillför något till livet. Det är ju helt otrolgit onödigt! Så då ska man ju helt klart låta bli det. Ha. Det är ju lätt också.
Jaja. Hur som helst så har man ju alltid ett eget val, men kan välja att skippa sånt som inte hjälper en och det är precis det jag tänkte börja med nu. Idag!
Jag tänkte börja med ett spinning-pass på iksu om ett par timmar! Är helt fullbokat så det kommer va 75 pers där, härlisch!
Sen blir det nog julklappsjakt och sen lite plugg. Fest ikväll verkar det också som, kanske kan va nåt?

Alltings relativitet

Måste inleda med att säga att jag är på dåligt humör, men gör mitt bästa för att dölja det. Skulle det hända att något som liknar dåligt humör slinker igenom i detta inlägg så vet ni varför. Jag är alltså på dåligt humör.
Biter på naglarna gör jag också. När naglarna ser ut på ett visst sätt är dom exgtra lockande att tugga på. Och när man har bitit på dom litegrann men inte är riktigt "nöjd" med resultatet. Då känner jag att jag måste fortsätta. Fult blir det men ack sådan tillfredsställelse det ger att bita och tugga och dra och slita. Ja, jag vet att det är äckligt det jag skriver. Om ni bara visste hur många gånger folk frågat mig om jag inte vet att det är lika smutsigt att bita på naglarna som att slicka på en toalett. Hold your horses säger jag bara! Ingen har i alla fall gjort sina behov på mina fingrar, och jag är av den sorten som tvättar händerna många gånger per dag. Så hold your horses bara!

Fy fasen vad jag har haft ont i skallen idag. Har det fortfarande, inte ett skit som hjälper kan jag säga.

Nu vet jag vad jag vill

Har i flera år funderat på en sak. Har inte funnit något riktigt svar, ibland har svaret varit ja, ibland nej, ibland kanske. Och allt däremellan. Men nu tror jag att jag vet svaret, äntligen! Efter så lång tid. Synd bara att det skulle uppta så mycket tid att komma fram till en så enkel sak. Men vet ni vad; jag tänker inte säga vad det är. I sinom tid kanske det visar sig. Om ni har tur får ni veta. Och om jag har tur så kommer jag få skörda frukten av mitt ihärdiga funderande någon gång i framtiden.