Ibland hakar jag upp mig på den symbios som oundvikligen vi alla måste leva med. Dikotomier. Motsatser. Kärlek-hat. Ont och gott.
Det är ett oundvikligt och oemotståndligt faktum att det kontrakt man skrev på när man gick med på att leva ett liv här på jorden innehöll paragrafer som man läste ytterst översiktligt. Om alls. Jag vet inte om jag läste det. Gjorde jag det så antar jag godtog avtalet och fick mitt liv. Och jag är naturligtvis glad för det, tro inget annat. Men undra om man skulle ha gått med på det om man visste vad man egentligen gav sig in på? Känner jag mig skäl rätt så hade jag gjort det. För jag har en enorm glöd, vilja och ambition. Jag ger aldrig upp. Jag tappar fart och fastnar ibland, men jag hittar konstigt nog alltid något sätt att samla ihop allt som är jag och ta mig vidare. Jag har älskat livet lika mycket som jag hatat det. Förundras över hur nära varandra dessa två omedelbara motsatser är. Att fatta vilken tunn lina vi egentligen går på varenda dag. Skulle man tänka på det hela dagarna skulle man nog bli galen. Men att vid vissa små tillfällen förundras över det tror jag bara ger kraft och mod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar