De senaste veckorna har flugit iväg. De har också inneburit en berg- och dalbana för mig. Mitt inre har varit mer i uppror än vanligt. Min värk har varit en ständig följeslagare, som en skugga som alltid går ett steg bakom mig och slår mig i huvet. Men så fort jag vänder mig om är skuggan borta. Men ändå vet jag att den finns där, för jag kan se den i ögonvrån.
Stundtals under dessa veckor har jag befunnit mig nära utmattningens rand. Tror jag i alla fall, för det är så det har känts. Jag har upplevt det som en omöjlighet att kraften någonsin ska kunna återvända. Denna fruktansvärda trötthet kan bero på långvarig stress har jag läst nånstans, och jag tror faktiskt på det. Två terminer har nu gått. Visserligen har jag inte uppfattat dem som övermänskligt arbetssamma när jag har brottats med dem i mindre etapper, men nu när jag lägger ihop dessa etapper kan jag se att jag varit utsatt för lågintensiv stress under väldigt lång tid. Ni vet; även om man bara har en lätt börda så blir den tung i lång loppet. Vilket den är nu. Nästintill omöjlig att bära.
Och jag försöker förstå att den värk som förpestat mitt liv under våren kanske har varit en varningssignal. Nånstans vet jag redan det, men jag vill inte erkänna det. Jag har så länge trott att jag bara kan ignorera kroppens signaler. Men jag har lärt mig nu. Att jag kanske inte kan det - och att det kanske skulle kännas lättare att bara följa med. Kämpa inte emot. Dras med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar