Ibland blir jag så besviken. Jag vill inte men av nån anledning blir det alltid så. Jag kan bara lita på mig själv för jag vågar inte annat. Jag är pålitlig, andra är det inte. Det är en stor sorg.
Sorgen över att alltid känna sig i vägen, inte accpeterad och inte värd att bli bekräftad och bemött för den man är. Det är inte konstigt att jag är så tvivlande - alltid har jag fått erfara att det inte finns någon riktig omtanke. Ofta är den bara spelad, om ens det. Att alltid få bekräftat att med omtanken följer villkor. Villkor om att jag bara är värd att bry sig om, om det inte finns nån annan. Men så fort det finns nån annan mer intressant, viktig, roligare så försvinner jag helt plötsligt. Hela mitt liv har det varit så och jag undrar om jag någonsin kommer att få uppleva något annat än det. Nån som inte sviker, som alltid finns där, som jag kan lita på. Utan villkor. Någon som är lyhörd, som ser. Någon som inte vänder ryggen till när något roligare dyker upp. Men i denna stund är jag inte säker på att någon sådan person existerar.
3 kommentarer:
Hej!
Det är Spinoza. Jag är fortfarande här och jag läser alla dina inlägg.
Jag hoppas att ska träffa en sån människa som inte sviker, i alla fall inte för mycket.
Jag hoppas också det. Jag vill inte låta religiös, men handlar det inte om att hitta ro i sig själv (åtministone vissa tillfällen)..? För folk sviker ibland. Man är ensammast i världen och även dom man trodde skulle finnas där är borta. Jag vet för jag har svikit och blivit sviken, men förlåtit efteråt. För människor är inte tankeläsare, människor kan/orkar inte alltid vara där.
Men jag kan ju inte säga hur det är för dig. Hoppas att det ordnar sig ändå.
tack!
Skicka en kommentar