Jag är glad att det är jag som har den här smärtan. Jag vill inte att nån annan ska behöva ha den. Men ibland känner jag sån förtvivlan över att jag aldrig är fri. Och så många många gånger som jag har fått höra hur lugn och samlad jag ser ut, hur fridsam jag är och aldrig stressad. Ni skulle bara veta hur mitt inre ser ut. Det känns som jag har ett stort öppet blödande sår inom mig som gör så fruktansvärt ont. Jag kan inte fatta att det inte syns. Det blöder och bultar och är alldeles inflammerat. Jag undrar hur så stor smärta kan vara så osynlig, samtidigt som jag vet att jag har blivit en mästare på att dölja det onda. Och inte bara det. I hela mitt liv har jag dolt mig för det har varit min livlina. Den som inte kan se mig kan inte skada mig. Och jag har alltid försökt inbilla mig att det gör mindre ont att inte synas. Det gör det inte, det kan jag försäkra.
Jag är fastlåst mellan dessa två ytterligheter och jag kan inte röra mig åt något håll. Jag varken vill eller kan bli osynlig mer men jag vet heller inte hur jag ska göra för att förflytta mig åt andra hållet. Det håll där jag kanske kan få existera. Som jag skrivit tidigare så är ambivalensen bitterljuv. Jag vill men jag vill inte. Kom hit men försvinn härifrån. Acceptera men förändra. Ständigt dessa dilemman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar