Satt just och läste lite om dialektisk beteendeterapi vid BPD och helt plötsligt mindes jag en sak som jag läst en gång. Jag antar att det var en respondent betingning som gjorde att jag kom att tänka på det. Det var ett reportage om en flicka i tonåren som berättade om något som jag tycker påminner mycket om en invaliderande miljö. Jag minns inte hela sammanhanget men hon kände sig uppenbarligen väldigt missförstådd och marginaliserad som liten. Eftersom hon upplevde att ingen förstod henne så fick hon ibland raseriutbrott som bemöttes med fysiska medel genom att hon blev fasthållen. Hennes beteende förklarades med referens till hennes personlighet, inte att något i miljön kunde vara fel. Många saker som hände i familjen, i form av bråk och oenigheter om jag inte minns fel, fick hon skulden för. Det var hon som var besvärlig och elak fick hon höra. Nu var den här flickan i alla fall äldre och beskrev att hon ofta brottades med tankar kring orsaker till många bekymmer hon upplevde som ung vuxen. Hon funderade kring om det var dessa familjeförhållanden och den skuld hon fick sig tilldelad, i kombination med att hennes beteende ansågs som sjukt och avvikande, kunde orsaka så mycket lidande även långt senare. Jag minns inte så mycket mer än så, men tänkte instinktivt på det när jag läste om invaliderande miljöer som inte erkänner eller förstår eller bekräftar ett barns sätt att uttrycka sina känslor. Som inte förstår att ett barn uttrycker sin frustration över att inte bli förstådd genom att visa sina känslor utan censur.
Jag tycker att det är så sorgligt att barn (och vuxna också för den delen) ibland får utstå många oförstående blickar och kommentarer. Om det är en enda viktig sak jag kommer minnas från det jag nu läser om, så hoppas jag att det är; att allt beteende är förståeligt. Utifrån varje persons unika livshistoria kan man förstå det nuvarande beteendet. Slutsats: Det oförståeliga är alltid begripligt. På vilket sätt är en annan sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar