Fy sjutton va sorgligt

I en av mina kursböcker (å jag kan inte för mitt liv hitta det stället igen) står det att terapeuten ofta måste hjälpa patienten att acceptera allt de har förlorat i livet eller sådant de aldrig fått chansen att göra. Okej, så långt kan jag acceptera det. Men sedan stod det också att terapeuten ska normalisera och validera att vissa människor aldrig kommer att ha chansen att hitta kärlek, att få dela livet med någon. Och för att späda på det ytterligare hörde jag just på tv någon som sa "Love doesn´t happen for everyone". Det vägrar jag acceptera. För om jag skulle göra det skulle jag bara inse att jag tillhör dom där som blir utan. Och då kan jag lika gärna lägga av, även fast jag egentligen inte vill. Jag vill inte bli utan.