Bittersweet

Jag pratade om ambivalensen igår. Och under natten så har jag på nåt sätt fortsatt att bearbeta detta ämne. Egentligen så gillar jag ambivalensen, för den får mig att känna att jag faktiskt har många möjligheter. Om allt vore solklart skulle det betyda att allt är determinerat och det vill jag inte tro på.
Kanske är det så att den där känslan av sitta fast mitt emellan egentligen betyder att man inte gör det? För om man tvekar inför flera val betyder det ju att man har en stor möjlighet att välja hur man vill ha det. Jag har bestämt mig för att det är fantastiskt. Det är nog därför jag upplever den där bitterljuva känslan så ofta. Glädjen över att känna att jag har val. Och den samtidiga sorgen över att att ett val alltid betyder att man väljer bort ett annat. Jag gillar att jag har ett val. Och jag ogillar att jag inte har det.