Jag har en katt-ängel. Han heter Snurre och är 16 år gammal.
Han har i hela sitt liv fått leva fritt och självständigt.
Men nu kanske det snart är slutet på hans resa.
Jag märker hur gammal han är, hur krämporna börjar komma krypande.
Dålig matlust. Mindre glansig päls. Sämre syn. Trötthet. Hosta. Med mera.
Han är min skyddsling, jag minns nästan inte livet innan han flyttade till oss.
Han har varit med så länge nu. Jag förstår om det börjar ta emot att leva, när man är motsvarande 100 år gammal. Vilken människa orkar leva så länge?
Och vilken katt orkar med det? Det är kanske inte konstigt att han är trött.
Men jag vet att för varje dag som går så kommer vi ett steg närmare att kanske måste fatta ett beslut. Ett beslut som är det värsta som en djurägare kan komma att ställas inför. Beslutet att man ska låta sin vän få komma till ro.
Jag vill inte att den dagen ska komma. Jag vill inte bli tvungen att fatta det beslutet.
Men jag vill inte heller att han ska ligga och svälta och törsta ihjäl långsamt, ett lidande som är långt mycket större och långt mer långvarigt än något annat. Jag vill att han ska få somna in av sig själv. Utan dramatik och utan beslut. Att ödet bestämmer. Att en annan makt tar över beslutet.
Men vi är inte där ännu.
Jag vet att han lever upp när solen börjar lysa och han får vara ute. Matlusten är också större när han har fått vara ute. Så just nu väntar jag på solen. Att den ska kasta sina värmande och livgivande strålar över oss.
Men den lyser med sin frånvaro denna dag.
Precis som i resten av livet är solen borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar