Jag kan andas ut för en liten stund. En liten liten stund. Men den lilla stunden är värd hur mycket som helst.
Jag kände bokstavligen att något föll från mina axlar. Jag har oroat mig så mycket. Oron är inte borta och kommer inte att försvinna men just i detta ögonblick är den hanterbar. Just nu kan jag andas. Jag andas faktiskt. Jag lever.
Jag oroar mig, alltså finns jag.
PS Blev en lång tur på bandet igår. Jag är så nöjd för det gick så bra. Tänka sig. 7 km lycka på ett löpband. Det kan knappast bli bättre. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar