Det är återigen morgon och en ny dag väntar på att tas tag i. Jag sitter här och undrar hur jag ska orka. Jag är så trött. Och less. Och sorgsen. Saker är inte som jag skulle önska att dom var.
Jag försöker se saker från ett annat perspektiv än jag brukar. Försöker se naturligheten i att en av mina bästa vänner snart kanske inte finns mer. Min skyddsling. En av mina änglar.
Det känns konstigt att vara här när jag egentligen känner att jag just nu borde vara någon annanstans. Men jag vet att jag måste. Jag kan inte dela på mig. Jag kan bara bo på ett ställe. Så är det faktiskt.
Natten har iaf gett en välsignad vila från verkligheten. En paus. Andrum. Det är vad jag verkligen behöver. Jag har fått kraft att ringa ett samtal jag verkligen behövde ringa nu på morgonen. Så det kommer lösa sig.
Jag kommer klara detta. Man klarar sig alltid, hur svårt det än känns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar