...då jag tyckte att det var jobbigt att vara bland människor. Jag undrade hur människor som alltid omger sig med andra orkar med alla intryck som kommer av denna interaktion. Jag känner attt jag inte orkar vara med människor hela tiden. Jag tror att det är därför jag tycker att det är så jobbigt att åka hem för man får aldrig vara ifred. Det är trångt. Vi är så många på så liten yta. Fem-sex människor och fem katter. På 75 kvadrat. Ungefär. Du fattar.
Här har jag mina dryga 20 kvadrat för mig själv. Och det är så skönt.
Nuförtiden försöker jag att utmana mig själv när det gäller interpersonella sammanhang, men utan att göra något som inte känns naturligt. Jag umgås absolut helst med en person i taget. Kanske är det därför jag känner en så stark dragning till denna yrkesinriktining? Två människor i interaktion. Det är det ultimata för mig. Då kan jag vara mig själv.
Nu har jag suttit och pluggat i flera timmar, men jag har svårt att känna mig nöjd. Känner alltid att jag inte hinner med även fast jag ligger långt före med tanke på att tentan är mer än två veckor bort.
Och även fast jag tycker om ensamheten som kommer av enskilt pluggande saknar jag något. Jag saknar någon. Jag saknar en hand som stryker över ryggen, en blick som dröjer kvar lite längre än vanligt. Jag saknar att bara får vara jag - utan censur och skådespel. Är det möjligt att hitta? Jag vet inte, har ingen aning. Kanske. Fast det jag egentligen menar är nog: är det möjligt för mig att hitta? Eller ska jag alltid vara den som står bredvid och observerar alla andras? Jag hoppas inte det. Varje dag river jag muren mer och mer. En dag hoppas jag på att bli synlig, att synas över kanten. Men den dagen är nog inte idag. Fast man måste ju få drömma.
5 kommentarer:
Det känns att du samtalar med mig.
Har jag fel?
Om du gör det vill jag säga att din vilja att vara friare med andra(synlig)är helt förståelig för mig.
Å andra sidan vill jag uppmana dig (och andra främmande fåglar) att också skriva om din skönhet.
Ibland är det svårare att se vår skönhet och att skriva om det positiva med vår säregenhet. Ibland är det lättare att fokusera på baksidorna med att vara annorlunda.
Jag menar bara. glöm inte din skönhet!
P.S1 Jag beklagar din förlust.
P.S2 Det låter jätte trångt att vara tillsammans med 10-11 varelser i en samma lägenhet på 75kvadrat :).
Lycka till!
okej, delvis kanske jag gör det. Kanske för att jag inte vet om jag har några andra läsare. Nu blev jag också fundersam; vad menar du med lycka till? Menar du typ "ha ett bra liv" och att jag aldrig kommer få veta vem du är? eller var det bara ett "vanligt" lycka till? kommer jag behöva undra resten av vår tid i samma klass vem den personen var som skrev till mig? För så vill jag inte ha det.
Det var ett oskyldigt "lycka till".
Lycka till med din vistelse hemma :)
tack men jag ska inte hem, skrev bara allmänt om "hemma". Jag håller med om det du skriver, o jag vill poängtera att jag ser många fördelar med att vara säregen också, inte bara det negativa! ibland är det ganska skönt, men det vet du.
Men. Nu har jag svarat på din fråga och jag tycker det är dags för dig att svara lite också. VARFÖR vill du vara anonym?! och nu vill jag veta. Gör du det för att retas?
Skicka en kommentar