Jag får dagligen dubbla signaler från personer. "Är du inte glad för min skull?" frågar jag. "Joo, det är jag väl" får jag till svar i en allt annat än stöttande ton. Så jag får stöd, men jag får inte stöd. Jag gör allt för att stödet ska komma spontant, med glädje och äkthet, men jag blir ständigt besviken.
När jag gör saker - går utanför min bekvämlighetszon - får jag alltid göra det utan stöd, i motvind. Jag är så van att jag borde inte reflektera över det längre, men det gör jag. Jag reflekterar varje dag. Jag ställer mig frågan VARFÖR? Varför kan jag inte få vara glad för att jag vill göra nåt av mitt liv? Varför ska jag behöva känna skuld för att jag gör sånt som är bra? Sånt som jag vill å sånt som är roligt. Normala saker.
Jag kämpar ständigt med dessa internaliserade objekt, men för mig är de inte goda objekt i ordets egentliga betydelse. För mig får objekten en positiv verkan på grund av deras avskräckande effekt. Jag vill inte identifiera mig med objekten, jag vill bli allt som dom inte är. Jag vill äga motivation, glädje, vilja, omtanke. Men kanske främst frihet - frihet att göra vad jag vill med mitt liv. Det kan objekten aldrig ta ifrån mig. Mitt eget liv. De kan påverka men jag värjer mig. Kampen fortgår varje dag. Jag måste bli ännu bättre på att skilja min vilja från deras vilja. I det förflutna har det varit svårt, men det blir gradvis lättare. Bara för att inte ni lyckades komma nånstans betyder det inte att jag tänker nöja mig med samma sak. Aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar