Jag har alltid varit mörkrädd. Och det mörker jag talar om är inte det mörker man kan råda bot på med en lampa. Nej, det är mörkret som kommer inifrån som jag alltid varit rädd för. Det mörker man inte kan gömma sig ifrån.
För ett år sedan var mörkret min fiende. Vi kom så illa överens att jag inte för mitt liv kunde begripa hur jag någonsin skulle kunna lära mig leva med det. Under det gångna året har mörkret gjort mig sällskap titt som tätt. Och för varje gång har jag kunnat konstatera att det inte behöver vara så skrämmande. Jag har fått erfara att det kan bli mindre mörkt. Men man måste ta sig igenom det mest svarta. När det är så mörkt att man inte kan se längre vet man att det inte kan bli mörkare. Det kan bara bli mindre mörkt - bli mer ljust.
Och när man haft sällskap av mörkret ett tag vet man hur man ska bemöta, hur man ska behandla det. Jag har lärt mig att jag inte ska kämpa emot. Jag ska följa med. Gå sida vid sida med mörkret och försöka se vad mörkret vill. Nu vet jag att mörkret har ett budskap, och jag vet att det går att se det budskapet även om det kan tyckas vara alldeles svart. Man måste använda andra sinnen - såna som man kanske inte visste attt man hade. Jag säger bara; kämpa inte emot. Mörkret kan vara min vän. Och din.
2 kommentarer:
Hej!
Jag vill lära mig att vara vän med mörkret. Ibland går det inte. Ibland kommer mörkret utifrån. Ibland är det soligt :).
tycker du fortfarande att jag retas?
Jag tycker inte det.
Varför är det så viktigt vem jag är?
Jag vill tro att dina avsikter är goda, för jag accepterar inte att bli driven med.
Och det är också just därför jag vill veta vem du är, för att kunna tro på dig.
Är du rädd för vad jag ska tycka om jag får veta vem du är? Jag hoppas inte det, för jag vill att alla ska kunna vara sig själva.
Och om dina avsikter är goda vill jag gärna fortsätta vår vänskap för vi verkar vara ganska lika. Du får ursäkta min misstänksamhet, men den är en del av mig och jag har mina orsaker.
Skicka en kommentar