Dagens utmaning

Jo. På "seminariet" idag insåg jag ganska snabbt att vi skulle bli många. Fler än vi brukar vara. Aj då, tänkte jag. Hur ska det då gå med att jag har lovat mig själv att åtminstone prata en gång varje lektion. Tänkte jag. Jag kände att jag hade mycket att säga. Hjärtat slog hårda slag. Till slut tänkte jag: NEJ. Jag ska inte göra mig själv besviken - jag ska säga nåt av det jag tänkt. Och det gjorde jag. Kanske var det jättedåligt. Men skitsamma. Jag lyckades hålla löftet till mig själv. Jag håller vad jag lovar.

Igår berättade jag om ett minne, och här kommer ett till. Samma tema.

Det är mitt på dagen. Jag är fortfarande 14 eller 15 år och sitter vid min ensamma bänk. Denna gång är jag inte bara ensam mentalt, utan också fysiskt. Det är ingen mer i rummet. Antingen har jag kommit väldigt tidigt till lektionen, eller så har den just slutat och jag är sist kvar. Jag minns inte riktigt. I alla fall kommer min SO-lärare in. Han är en av mina favoriter - vi kan kalla honom Gunnar. Jag låtsas vara försjunken i det jag gör, skriver eller läser nåt. Han kommer fram till min ensamma bänk, tar en stol och sätter sig. Han tittar på mig från bakom sina glasögon. "Sitter du här alldeles ensam?" säger han. Jag vill inte svara, men jag mumlar ett ja till svar. "Och det känns bra?" frågar han. Jag vet inte riktigt vad jag svarar, men jag vet att jag gör mitt bästa för att övertyga honom att jag inte alls är ensam där jag sitter. Jag tror att han säger något mer men jag minns inte vad. Kanske handlar det om min ensamhet, om jag har några vänner. Jag vet inte. Men jag minns hans ögon klart och tydligt. Jag minns inte bara att dom ögonen var dom första som verkligen såg mig, där jag satt och försökte sjunka genom jorden. Jag minns att också JAG såg det han såg. En ensam, spinkig tjej som försökte övertyga sig själv om att hon inte var ensam. "Bara jag inte erkänner det, så finns det inte". Men på något sätt kunde jag erkänna det när jag såg det med någon annans ögon.
Det fanns någon som hade sett mig. Jag var inte ensam. Den osynliga flickan syntes, även om hon inte trodde det. Och kanske viktigast av allt; det fanns någon som var villig att se.
Jag vet inte hur denna dag slutade, men jag vet vilket intryck denna fina lärare gjorde på mig. Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på honom. Plötsligt fick jag konturer - jag var inte suddig i kanterna. Kanske betydde det att jag faktiskt fanns? Det spelade ingen roll om mina klasskamrater såg rakt igenom mig, för det fanns någon som faktiskt såg mig- hon som fanns där. Jag var inte längre en illusion. Ändå fanns känslan där. Skammen. Över att någon hade sett det jag aldrig hade tänkt visa. Någon hade talat de om det jag aldrig hade tänkt forma med mina läppar. Någon hade sett min hemliga värld. Och samtidigt som detta skamliga hade inträffat var jag ändå glad. För nu visste jag att det inte var nånting jag hade hittat på.