Nu när jag satt på golvet i mitt rum och åt min middag (gröt) poppade ett minne helt plötsligt upp i mitt huvud. Jag har ingen aning om varifrån det kom och varför jag kom att tänka på det just nu. Men av det jag lärt mig de senaste veckorna drar jag slutsatsen att mitt omedvetna just i den sekunden gjorde det omöjligt för mig att tänka på något annat än just det. Och nu när jag tänkt på det i några minuter kan jag se sambandet mellan detta minne och det jag grubblat över de senaste dagarna.
Jag är 14 eller 15 år gammal och går på högstadiet. Jag befinner mig i hemklassrummet med en röd och en blå vägg. Det finns alla möjliga kominationer av möblering - mina klasskamrater sitter två och två bredvid varandra och i några undantagsfall i mindre grupperingar. Längst fram i klassrummet, nästan i mitten precis framför katedern står en ensam bänk. Den är än så länge tom, ingen sitter där. Jag hör surret och larmet runt omkring mig. Min klass är ganska stökig och högljudd - åtminstone tycker jag det. Lektionen ska snart börja men läraren har inte kommit än. Jag tror att jag drar ett djupt andetag, sedan stegar jag iväg. Jag vet precis vart jag ska men försöker att inte synas. Ändå är jag den som syns allra tydligast i rummet. Jag kommer fram till den ensamma bänken, den tomma bänken. Min bänk. Jag sätter mig och hoppas att ingen ska prata med mig. Samtidigt vill jag inget hellre än att bara få ett enda ord. Ett ord som är till mig. Se mig inte, jag skäms över att vara så synligt osynlig. Ingen säger något till mig. Jag andas ut - läraren kommer. Se mig, tänker jag nu tyst. Kan du se mig? Men inte heller den här gången pratar någon med mig. Lektionen fortgår och den tar snart slut. Snart är också dagen slut. Jag står och väntar på bussen. En hel dag har gått och inte en levande själ har sett mig. Pratat med mig. Jag är inte längre säker på att jag finns. För det som inte syns finns väl inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar