Sorgligt men sant

Det är tragiskt egentligen, fast det inte borde vara det. Alla andra man hör prata om hur skönt dom tycker det ska bli att åka hem till familjen. Men så känner inte jag. När jag tänker att åka hem får jag ont i magen. Dels beror det på bråken, dels beror det på mitt behov av ett eget privat utrymme där jag får rå om mig själv. Jag trivs med att vara för mig själv. Jag tror detta behov bottnar att jag är uppväxt i en miljö där vi i princip har gått på varandra och inte fått ha ett eget utrymme.
Således tycker jag inte att det är avkopplande av åka hem och vara hemma. Jag kommer på mig själv med att längta efter att komma tillbaka till min egen boning - trots att det bara är ett studentrum. Men det är mitt studenrum. Mitt och ingen annans. Det är jag som betalar hyra och det är mina saker som finns här. Jag låser med min egen nyckel och jag vattnar mina egna blommor.
Men när jag känner så här så dyker ändå tanken upp att jag borde känna skam för mitt behov av självständighet. Känna skam för att jag inte trivs med att vara hemma. Varför? Inte vet jag. Men det känns som man måste tycka att allt är mysigt och underbart med att vara hemma. Men jag tycker ju inte det. Måste jag tycka det?
Jag må vara missnöjd med många saker i mitt liv men jag är i alla fall glad över saker också. Jag pluggar till mitt drömyrke, jag har lyckats fixa ett jobb till både helger och sommar och jag försöker göra något av mitt liv efter bästa förmåga. Jag känner mig nöjd. Men varför finns då den där skuld- och skamkänslan kvar?