Naiva förhoppningar och äkta glädje

Ibland hyser jag naiva förhoppningar, det ska jag inte sticka under stol med. Och det är förhoppningar om att jag en dag ska vakna och plötsligt vara som "alla andra", "en vanlig människa" etc etc. Men så inser jag ju att när jag vaknar upp och är mig själv med allt vad det innebär, att jag faktiskt är en helt vanlig människa. Jag är precis som jag ska vara, med mina förhoppningar och rädslor och glädjeämnen. För utan dom vore jag inte mig själv. Och trots att den kamp jag för kan ta all mmin energi och glädje i anspråk ibland så vet jag att de hjälper mig att utveckla mig själv. Och då blir jag faktiskt glad mitt i allt elände. Glad på riktigt.