Domedagstankar

Nyårsafton är en riktig hat-dag eftersom jag alltid får en känsla av en annalkande domedag.... Detta år är inget undantag, men jag tänkte att det kanske hjälper att försöka tolka domedagskänslan annorlunda. Att man inte vet vad som kommer hända har jag alltid tänkt på som något hotande och fruktansvärt som sätter på prov den stabilitet som jag alltid strävar efter att försöka upprätthålla. Kanske bär jag jag även med mig de hemska minnen av tidigare nyårsaftnar när jag antingen satt framför tv:n och lyssnade på Nyårsklockan av Tennyson med tilltagande skräck i magen, eller tittade ut genom fönstret och försökte gömma mig i mörkret när lampor och ljusstakar släcktes till förmån för eventuella fyverkerier. Gemensamt för alla nyårsaftnar är vetskapen om att den fruktansvärda januari-månaden väntar och att det dröjer länge innan den försvinner. För min del har det lika gärna kunnat vara januari fram till maj eftersom känslan är likadan. Men. Nu sitter jag har och raljerar om hur det brukar vara precis som om jag vet att det blir samma sak den här gången. Och det vet jag ju naturligtvis inte. Och det vet jag ju naturligtvis att det inte blir, inget blir ju likadant igen. Men jag vet i alla fall en sak - och det är att jag kommer ta min efterlängtade psykologexamen detta år och skaffa mig ett jobb som kommer ge mig den efterlängtade legitimationen. Och ingen kan ju ta ifrån mig det.