Jag har som ni vet en ständig följeslagare på min väg genom livet. Vissa har en ängel på axeln, vem vet- kanske har jag det med. Men den följeslagaren som jag talar om och som orsakar allt lidande är av ett helt annat slag. Faktiskt av totalt motsatt slag.
Ibland är jag naiv och tror att jag lyckats jaga följeslagaren på flykten. Andra dagar inser jag vilken dumdristig tanke och tro detta är. För följeslagaren går ingenstans. Följeslagaren finns där och bidar sin tid, försöker fundera ut hur den ska göra största möjliga skada. Det värsta är att den lyckas så ofta. Med att göra skada alltså.
Och här står jag och vet inte vad jag ska göra eller vart ska vända mig. Jag är fångad i min egen kropp och mitt eget psyke utan möjlighet till någon lindring ellr till att fly.
Jag kan inte låta bli att tänka att det är detta som är meningen. Att det är så här det ska vara. Kanske är det dags att byta strategi nu. Kanske ska jag försöka bli vän med följeslagaren och välkomna den i mitt liv, istället för att kämpa emot med näbbar och klor. Kanske är det vad som krävs för att följeslagaren ska bli less och försvinna. Att jag inte bryr mmig om eller låter den påverka mig.
Ja. Det är nog så det måste vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar