För det mesta är mitt livs stunder fyllda av kamp mot trötthet. Numera kan jag inte avgöra var den fysiska tröttheten slutar och den mentala börjar, om jag nu nånsin har kunnat det. Dom två är så tätt sammanvävda att de är omöjliga att skilja från varandra. Så det är bara slöseri med tid att försöka, i slutändan är det ju ändå bara frågan om trötthet som trötthet.
Vissa dagar är tröttheten så förlamande att jag inte vet hur jag ska orka vara vaken till kvällen. Och när kvällen kommer vet jag att när nästa dag tar vid är det bara att fortsätta kampen på samma sätt. Snacka om att sitta i en rävsax.
Någon gång iblaand händer det dock att jag känner någon slags energi och ork. Och det är vetskapen och hoppet om dessa kommande stunder som jag hänger upp tillvaron på. Bra strategi? knappast. Men en strategi så god som någon jag kan komma på. Hoppet hjälper mig även i att kämpa för tron på att morgondagen faktiskt kan bli bättre, att jag ska vara piggare. Och trots att hoppet är litet, är det ändå ett hopp. Och det är för tillfället allt jag begär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar