Jag lever faktiskt. Det gör jag trots att jag inte gett ifrån mig något livstecken här på månader. Gjorde ett försök för ett bra tag sen med ett hyfsat inlägg som naturligtvis försvann när jag skulle publicera det och det blev nåt fel på sidan.
I alla fall så har det hänt grymt mycket grejer sen jag sist gav ifrån mig ett ljud här. Det största är väl att jag numera är en sambo. Och har en sambo. Och en sköldpadda. Inte fy skam va!!! Trodde jag aldrig för ett år sen. Fast å andra sidan var det inte mycket jag trodde på för ett år sedan heller. Det är som två skilda liv som inte hade kunnat vara mer olika. Men ändock så är det så det är.
NU håller ju dessutom våren på att komma till stan också. Får se hur mitt sinne välkomnar denna årstid, som vanligtvis inte är min bästa konstigt nog. Jag är ju lite tvärtemot alla andra. Jag älskar hösten, men våren har en tendens att ofta göra mig deppig. Är nog för att jag känner krav på att man MÅSTE tycka att det är så härligt att solen skiner och att man MÅSTE älska att rusa ut i naturen i tid och otid. Inte för att jag har nåt emot solen och att vara ute i naturen. Tvärtom. Det jag har något emot är den allmänna stressen och paniken som utbryter så fort solen visar sig. Jag menar bara. Chilla för sjutton, det är ju bara april än. Och snart kommer vi ändå att börja klaga på värmen som de knepiga varelser vi faktiskt är.
Hur som helst. Sitter här och försöker låta bli att tänka sådär som jag brukar göra, tillsammans med min absoluta favoritaccessoar - kaffekoppen. Och jag tror faktiskt att det kan komma att lösa sig. Allting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar