Sorgen och glädjen och allt däremellan

Jag drabbades alldeles nyss av en djup känsla av tragisk sorg och bitterljuv ledsenhet. Lars Winnerbäck sjunger om augusti och sommaren som ringer bort och jag känner den hat-älskade upplevelsen som alltid kommer då hösten är på gång. Fast jag fattar inte varför jag ska känna detta nu, när sommaren inte ens har börjat än och så mycket underbar sol, jobb och lite ledighet väntar. Jag tror det är skräcken för att hinna med allt man vill innan den där känslan är berättigad att visa sig. Jag stressas av tanken på att jag måste skynda mig att njuta. Som om det när som helst kan ta slut. Som det ju faktiskt kan. Fast det vill jag ju inte fatta, inte ta in, eller engagera mig i. Icke-existensen finns inte, den är inte verklighet och den drabbar sannerligen inte mig. Den är bara ett svart moln vid en horisont som aldrig kommer närmare. Jag vill leva i villfarelser, det är nog det jag gör bäst.