Jag har ett problem, ett stort sådant. Detta problem består i att jag inte kan låta bli att värdera mig själv efter prestation. Vilket osökt leder till att när jag nu är plugglös och ströjobbar känner mig mer eller mindre onyttig om jag är helt ledig en dag.
En sådan dag har det varit idag. En ledig dag alltså. Och jag tycker jag inte har gjort mycket vettigt alls. Frågan jag måste lära mig att ställa mig själv är om jag verkligen måste göra nåt "vettigt" för att jag ska tycka att jag har rätt att existera? Egentligen så borde jag inte tycka att jag är lat om jag inte har jobb ändå. Jag måste försöka se det som själv-vård (och själa-vård också för den delen...)
Gudarna ska veta att jag behöver den själv-vården, särskilt för att orka med den kamp som jag ständigt är dömd till att föra. En kamp som jag då och då tycker mig vara otäckt nära att förlora. Men än har jag inte förlorat och med min envishet vet jag att jag aldrig kommer göra det heller. Men när den där förlamande känslan av nära förestående förlust föresvävar mig tvivlar jag ändå, även fast jag vet att jag inte behöver. Men det är nog så - att känslan har mer makt än förnuftet.
1 kommentar:
Där är vi likadana, jag gör precis likadant, känns inte alls bra :/
Skicka en kommentar