Vet ni en sak. Jag känner mig som en fruktansvärt hemsk människa vid vissa tillfällen. Jag känner djup skam och skuld. Vid dessa tillfällen mår jag inte bra. Men jag försöker.
Jag tänker på det där samtalet vi hade. Det var vackert och fint och härligt och befriande. Det gjorde mig så lycklig och gav mig sådan trygghet.
Sen tänker jag på det där samtalet jag vill ha men som inte blir av. Och tänker att det är mitt fel, att det är för att jag är så hemsk och för att ingen vill prata med mig. Tänker att jag förtjänar att vara utan. Kanske gör jag det. För jag har ju alltid stått bredvid. Alltid observerat. Aldrig deltagit. Aldrig fått delta. Aldrig velat delta heller för den delen. För jag har alltid klarat mig själv och inte f-n har det varit kul.
Jag tror det är därför som dom tankarna kommer. Att jag är så hemsk. Att ingen bryr sig. Men det vet jag att det finns dom som gör. Men dom är inte många.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar