Det bittert ljuva

Om det är något jag hyser den största bitterljuvhet inför så är det hösten. Jag kom just in efter en promenad som var riktigt härlig å ena sidan, men å andra sidan gav mig otrevliga rysningar eftersom jag vet vad som är på väg. Hösten alltså. Jag älskar dofterna och färgerna. Jag älskar känslan av sorg som faller över mig i samma takt som mörkret och löven. Jag hatar att jag älskar den känslan för det är så enerverande att det jag gillar så mycket i nästa sekund kan ge sådan olust. Men utan kontrasterna mellan olusten och lyckan skulle allting vara ett och samma, något jag heller inte är särskilt intresserad av...så jag tror jag ska gilla läget ändå (kan ju inte göra ett dugg åt det ändå så.....!). Det kann liknas vid vädret utanför mitt fönster - sol och regn samtidigt, som om vädret inte riktigt kan bestämma sig. Precis den känslan har jag. Och jag hatar den. Men jag älskar den.