Jag brukar sporadiskt läsa en blogg som handlar om en kvinna i 30 årsåldern som har cancer. Och när jag läser denna blogg så blir jag så otroligt berörd av den livsglädje hon uppvisar trots att döden lurar runt hörnet hela tiden. Jag funderar över hur jag själv skulle klara av en sådan situation. Även fast jag helst vill låta bli att tänka på att det kan drabba även mig. För det kan det ju.
Därför försöker jag ta vara på de glädjeämnen som finns i livet, stora som små. Och oftast slår det mig att det faktiskt är de små sakerna som jag uppskattar mest. Att läsa en bok, att ha nytvättat, väldoftande hår. Ett tänt ljus. En kopp kaffe. En engagerande föreläsning. Känslan av en avklarad tenta. Ett berömmande ord. Jag kan göra listan hur lång som helst. Och jag känner att detta är viktigt för mig. De små sakerna betyder något för mig. Jag skulle kunna leva utan dem men det livet skulle inte vara lika värdefullt, inte lika berikande. Jag gör mitt bästa för att se det jag har istället för det jag saknar. För om man skulle räkna upp det man har skulle den listan bli mycket längre än listan på det man saknar. I och med detta säger jag inte att det är fel att sakna och längta efter saker, för det gör vi ju alla och det får oss motiverade till att åstaadkomma saker. Men jag vill inte att jakten på det saknade ska ta över, för då är det så lätt att glömma det man faktiskt har alldeles framför sina egna ögon. Se föralldel framåt, men se inte så långt att du missar det som ligger närmast.
1 kommentar:
Så klokt och så sant min vän. Alldeles för lätt att glömma att leva här och nu.
Skicka en kommentar