Idag för ett år sedan. Hur såg allt ut då? Inte bra skulle jag spontant säga. Men kanske var vändpunkten nära.
Idag den 16 december 2008. Hur ser det ut idag? Svaret är: mycket bättre. Jag känner att jag har en uppgift, ett mål, något som sporrar mig. Den här hösten har fått mig att inse att jag kanske betyder nåt. Det kände jag inte förut. Som för 10 år sedan. Den 16 december 1998. Vad gjorde jag då? Troligtvis gick jag omkring och väntade på jullovet, och att jag skulle få betyg för första gången. För 10 år sen var det där lilla papperet det jag levde för. För det var en av de få bevisen på min existens. Under hela högstadiet levde jag för att vara duktig. Om inte mina skolkamrater såg mig skulle jag åtminstone göra allt för att lärarna skulle göra det. Kanske lyckades jag. Jag vet inte. Kollar jag på mina betyg så antar jag att de gjorde det. Och visst kändes det viktigt, men det kunde inte ersätta jämnåriga vänner, och såna hade jag aldrig.
Jag tror att det är anledningen till att jag nu som vuxen ofta har dragit mig undan. Jag har haft så svårt att tro att någon faktiskt vill lyssna på mig. Att någon vill se mig i ögonen och bekräfta att jag finns. Att någon faktiskt efterfrågar min åsikt. Skillnaden´mot för 10 år sedan är så slående. Då kunde jag vänta en hel dag på att någon skulle säga hej. Bara ett enda ord. Men oftast fick jag nöja mig med att svara på hur mycket klockan var. Fatta det. Hela högstadiet. SOm om man inte var tillräckligt känslig ändå.
Jag dög inte till annat än att fråga om tiden. Än idag förstår jag inte hur jag stod ut.
Men långsamt håller jag nu på att förändras. Jag försöker lära mig att tala i jag-budskap. Säga "jag tycker så här..." istället för "kanske kan man tycka så här...".
Jag försöker intala mig att jag inte ska gömma mig. Det finns någon som tycker att jag betyder något. Och det är verkligen på tiden att jag börjar tycka det jag också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar