Den enda person man måste leva med i hela sitt liv är sig själv. Därför är det utan tvekat viktigast att ha en bra relation till den människa som man själv är. Fast jag kan tycka aatt det är lite tabu att tänka på sig själv och det är något jag starkt ogillar. Helst ska man ju tänka på andra i första hand och särskilt om man snart är psykolog. Men det är omöjligt att vara psykolog och hjälpa andra om man inte tänker på sig själv i första hand. Som att man ska ta på sig sin egen syrgasmask vid en flygplansolycka innan man hjälper andra, även om det är sina barn man väljer i andra hand. För utan att vakta sig själv är det en omöjlighet att hjälpa någon annan. Varför ska det vara så farligt att våga erkänna?
Jag jobbar stenhårt med detta numera, och ser det som en process som aldrig blir klar. Vill inte heller bli klar. Är farligt att se det som ens möjligt att bli klar.
Så bort med det dåliga samvetet och skulden som så ofta hör ihop med att tänka på sig själv. Bort med uppfattningen att man skiter i andra för att man tycker det är viktigt att tänka på sig själv. Bort med det. Bort. Bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar