Konstig som man är så längtar jag faktiskt till hösten. Varför? För då har alla sommargäster åkt härifrån och vi får rå om våran by igen. Sommargästerna bara kommer hit och tror att den är deras, men det är den då sannerligen inte.
Hösten är också fylld av en bitterljuv melankoli som jag både älskar och hatar samtidigt. På nåt konstigt vis så gillar jag att bli lite nedstämd på hösten , för då känns det som man har en välgrundad anledning, naturen dör ju! Det är så där konstigt med hösten , jag längtar efter den samtidigt som jag inte alls vill ha den. Man kan som inte bestämma sig för vad man tycker om den. Nog för nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar