Det finns en väg jag brukar gå, en väg som inte är särskilt lång men som är perfekt när man inte orkar eller vill eller känner för att gå så långt. Den vägen är den mest perfekta på jorden. Det kan inte finnas en vackrare och doftrikare eller underbarare väg. Det är en liten grusväg som jag har gått på sen jag var liten. Jag känner till varje doft längs den, jag skulle kunna avgöra var på dena väg jag är genom att bara dra några djupa andetag. ag har mina favoritställen utefter denna underbara grusväg. Jag kan tänka att "den här kurvan är bäst på hela vägen" eller att "just här luktar det alldeles särskilt gott precis idag".
Den här vägen är min kraftkälla, min livlina, nånting jag kan tänka på och hålla mig fast i när resten av tillvaron gungar. Tanken på en promenad längs den här vägen har muntrat upp mig under de perioder då jag varit hemifrån. Vetskapen att jag snart ska få gå på det välbekanta gruset och känna de välbekanta dofterna.
Årstidernas växlingar är aldrig så vackra som längs min väg. Varje årstid ger sitt speciella, underbart vackra bidrag till min väg och dess omgivningar. Jag kan inte leva utan den. Vill inte leva utan den. Den vägen är en del av mitt liv och om jag inte fick vandra längs den och filosofera över livet längs den vägen så vore jag ingenting. Jag vore inte jag. Och jag vill vara jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar