Att åka buss

Jag är lite konstig. Det finns inget tillfälle som jag reflekterar och grubblar lika mycket som när jag åker buss. Det gäller både kortare och längre bussturer. Jag tror det beror på att man under en kortare eller längre stund får ta del av så många människors liv. Utan att vara inbjuden får man veta så mycket om andra genom småprat och telefonsamtal, och ofta får det mig att fundera kring de helt olika liv som alla har. Hur ser den där personens liv ut i förhållande till mitt? Var bor han eller hon och vad jobbar han eller hon med? Vart är den eller den personen på väg? För om det är något vi har gemensamt när vi sitter där i bussen det är ju att vi ska någonstans. Och att vi alla har något slags liv uppbyggt kring oss.
Jag brukar ibland roa mig med att sitta och göra en massa gissningar kring olika människor, ofta kring ovan nämnda frågor. Jag försöker också vända steken genom att fundera kring hur mina medresenärer ser eller tänker om mig. Om dom nu gör det, och i så fall vad. Kanske finns det fler som sitter som jag och funderar och fantiserar kring hur annorlunda livet varit om det var jag som satt där på andra sidan mittgången, och inte den där tjejen som påminner om mig med sin ryggsäck och mössa djupt nerdragen över öronen. Det får jg aldrig veta, och ärligt talat tror jag inte att jag vill det heller.
I alla fall var det lite av vad jag tänkt idag, kanske blev jag inte så mycket klokare men i så fall må det väl vara hänt.